Prs mellan Wolfie och Jessica

Jag suckade och böjde back benen så att de inte syntes under soffan. "När kommer Tom tillbaka?" frågade jag och knäppte förväntansfullt ihop händerna.

"Vet inte" svarade Lars. "Troligtvis inte före middagstid i alla fall". Det kunde ta väldigt lång tid ibland...Ibland hade Tom mycket att göra.
Adele nickade, hon var van vid att hennes far kom hem sent ibland. Men precis då gnisslade dörren till och Tom steg in. "Ser ut som jag hade fel" konstaterade Lars.

Jag flög upp ur soffan i tron att det var Will igen, men gled tillbaka när jag såg att det bara var Tom. Jag pustade ut och log villrådigt. "Hej Tom...".

"Hej..." sa Tom. Han såg väldigt trött ut och hängde av sig sin jacka och satte sig på soffan bredvid Ethan.
"Hur gick det?" frågade Adele och log mot honom. "Sådär...de tjatar jämt på mig om att jag ska sälja till de...men när jag vägrar så blir det otrevliga...". Han pratade om sitt lilla företag.

Jag satt där utan att vare sig tala eller göra något annat väsen av mig medan far och dotter samtalade. Men till slut avbröt jag. "Hrmm... Tom, vi skulle vilja fråga dig en sak. Vi undrar om du känner någon vid namn Will?" frågade jag.

Tom drog fundersamt handen över hakan. "Nej, det finns ingen vid namn Will som bor här i byn, jag känner alla här".
Adele blev fundersam, det betydde nog att Will inte var härifrån då.

Jag rynkade pannan i djupa veck och slog ut med händerna. "Ingen känner honom, ingen har sett honom förut och så dyker han upp och känner till vårt bröllop! Den här Will gör mig inte klok!" utbrast jag och slog knytnäven i knät.

Adele la försiktigt sin hand över Ethans knytnäve. Hon log mjukt mot honom. "Bry dig inte om honom...han kommer nog inte störa oss mer...".
Det började bli mörkare ute, natten kom.

Jag lät Adele lugna mig, men trodde inte en sekund på att Will inte skulle störa oss mer.

I den sekunden Adele trodde han lugnat ner sig knackade det på dörren. Hon reste sig snabbt upp och gick fram och öppnade. Men inte Will stod där, utan en av Adeles vänninor, Lissie. "Hej Lissie" log hon glatt mot henne.
Hennes vännina såg lite konstig ut...som om hon var nervös eller något. "Hej Adele, grattis till din förlovning, hörde prästen tala om det, vill du följa med ut en stund?". Adele nickade långsamt, det kunde hon väl göra.