Privat Rollspel (planerat, går inte att hoppa in)

Det skulle verkligen hända något då! Min karaktär kan upptäcka henne om du vill

Det blir bra! ^-^

(Då kan jag ju lika gärna börja )

Senare den kvällen låg Andrew och vred sig i sin säng. Han kunde inte sova, vilket egentligen inte var så konstigt. Han har haft sömnsvårigheter sedan han var liten. Efter ytterligare några minuter gav han upp och satte på sig sin klädnad över sin pyjamas och smög försiktigt ut ur porträtthålet. Allt han behövde var lite frisk luft. När han väl kom ut slog den kalla luften emot honom, det var kallare än han väntat sig men ändå uppfriskande på något sätt. Han bestämde sig för att ta en promenad runt om slottet. Han hade alltid älskat att ta promenader, det gav honom tid att tänka på saker utan att bli alldeles för stillasittande. Andrew tittade upp mot himlen och såg månen, den var helt full. Stackars varulvar, tänkte han. Det var inte direkt så att han kände någon men han gillade inte när folk dömde folk efter någonting de inte kunde göra något åt. Om hans föräldrar skulle veta att han tänkte så...ja då.

(Skulle hon förvandlas i the shrieking shack (kommer inte ihåg vad den heter på svenska xD) eller någon annanstans?)

(Spökande Stugan och nej, hon förvandlas i skogen, typ vid Aragogs håla)

Jag glider nerför backen och kryper in under en stor rotvälta. Min mamma har alltid varnat mig för det, eftersom roten kan välta ned över en och krossa en, men jag har jag varit särskilt lydig av mig. Jag ser mig omkring i gläntan. En grupp med harsyra växer i utkanten av hålan och jag stoppar några i munnen. Medan jag tuggar sprider sig den sötsura smaken i munnen och jag suckar.

(Tack, då vet jag)

Han forsatte sin promenad runt slottet och efter ett tag hade han kommit nära den förbjudna skogen. Han hade alltid tänkt att den varit spännande men ändå ganska läskig. Han hörde ett ljud och tittade nyfiket in. Inget syndes till. Plötsligt fick han en stor lust till att gå in där och kolla. Alla hade jämt sagt att det var farligt och att det kryllade av otäcka saker. Men vad var livet utan risker.

Jag går ut från hålet under roten och kikar upp på himlen. Några minuter till innan månen är i perfekt position. Jag ställer mig i mitten av dungen och låter månljuset lysa över mig.

Nyfiket stiger han in bland träden och börjar gå längre in i skogen. Skogen får honom på något sätt att känna sig levande. Han hör en uggla hoa i trädtopparna och ler lite för sig själv. Det här är mycket mer spännande än att ligga i sängen och stirra upp i taket. Efter ett tag börjar han huttra, det är kallt ute och det ända han har på sig är pyjamas och klädnaden över, det kanske är dags att gå hem. Men plötsligt inser han att han inte har någon aning om var han är, vilket håll som leder tillbaka till slottet har han inte en aning om.

(Är det en annan varulv, för Aileen har inte förvandlats än '-'

(Awkward :3 ändrar mitt inlägg lite...)

(Cx)

Jag tar ett djupt andetag och stålsätter mig för smärtan. Trots det är det lika smärtsamt som alltid. Jag faller ner på knä och flämtar efter luft medan jag känner hur benen i min kropp ändras om och musklerna sträcks ut och blir starkare. Strax är mitt vanliga jag borta och allt som finns kvar är mina tankar i ett vilddjur. Jag skrynklar ihop nosen och ylar ut min smärta.