Robin Hood (fyra personer)

(haha visst är den underbar )

Midnas kjol frasade när den drogs emot marken där hon gick i de bekanta korridorerna. Det var många år sedan hon vandrat här, trotts det kunde hon fortfarande finna vägen. Hon var inte säker på vart hon skulle gå, hon hade än så länge bara vandrat runt planlöst ihop om att finna sin far. Midna hörde steg bakom sig och stannade, soldater. Midna såg sig omkring efter en flyktväg och öppnade närmaste dörr. Hon stängde den tyst bakom sig och lyssnade för att höra när soldaterna gick förbi.
"Jag hörde att de är utan efter kungen" sa den ena soldaten.
"De kommer aldrig åt honom, han är i det heliga landet" svarade den andra.
"De har en spion som kan komma honom nära" sa mannen.
"Vem?" frågade den andra, Midna undrade samma sak men hon fick aldrig höra vad mannen svarade då soldaterna vandrat iväg för långt bort. Midna kände sig trotts det lättad, soldaterna skulle antagligen inte veta vem hon var, men det skulle bli svårt att förklara vad hon gjorde där. Hon hörde en harkling bakom sig och vände sig genast om. I all hast hade hon glömt av att kolla om rummet var tomt. Midna vände sig långsamt om för att se vem det var.
"Jag tror du har gått in i fel rum" sa rösten och Midna studerade mannen framför henne. Han var lång och muskellös, håret var brunt men hade börjat bli gråspräckligt på sina håll, skägget var vältrimmat och ögonen var blåa, de var samma blåa ögon som hon drömt om att få se så många gånger innan, framför henne stod hennes far.
"Jag tror inte det" svarade hon och log svagt. Mannen studerade henne när han satte sig ner i en fåtölj.
"Hälsa sheriffen att jag inte uppskattar hororna han sänder mig, i alla fall inte om de inte har högre klass" svarade hennes far. Midna blev helt paff, trodde han att hon var en hora.
"Jag är ingen hora" sa hon vasst och mannen höjde ett ögonbryn, han verkade verkligen inte känna igen henne. Hade det verkligen gått så lång tid att han inte kände igen henne. "Det är jag Midna din dotter" sa hon och inväntade en reaktion.

När han hade avslutat rakningen och skägget låg som stora tussar på golvet tog han handduken bredvid för att torka av ansiktet; någon ur tjänstefolket skulle städa upp oredan förr eller senare. Med ett leende gick han tvärs över rummet för att dra på sig en svart klädnad i bomull; både byxor och skjorta. Sedan återvände han till dörren vilken rustningen gömde sig bakom, när han öppnade den och fick se sin rustning för andra gången på länge log han brett. Med en van hand började han att ta ned rustningen från sin plats för att klä sig i den; det tog mycket längre tid än vad det hade gjort med hjälp men för en gångs skull kändes det bra, han hade saknat känslan av kallt stål under sina fingrar. När den svarta rustningen var på drog han på sig ett par bepansrade handskar och med ett leende fäste han en mantel på rustningen; manteln var svart med en vit sol på, vapenrocken till hans rustning bar samma märke. Med ett leende tog han ned svärdet och kniven från sin plats för att fästa den i bältet; som även det var vitt för att skapa en kontrast till det svarta. När alla delar var på och det enda som saknades var hjälmen tog han upp den lilla spegeln igen; slätrakad, med håret i ordning och iklädd rustning såg han ut precis som han mindes sig själv, det var en underbar känsla.
Mycket snart gick han längs med korridorerna med ena handen på svärdsfästet och sitt karaktäristiska leende på läpparna; både soldater och tjänstefolk bleknade vid åsynen av honom, för dem var det som att se en död man återvända till livet. När Agg korsade korridorerna så fick han syn på en kvinna snabbt, han tyckte sig känna igen henne men hon slank snabbt in i en annan dörr och irriterad på sig själv skakade han på huvudet; kort därefter mötte han två soldater som var på vakttjänstgöring och på väg i motsatt håll. Roger gav dem en artig nick och ett brett leende trots att hans ögon inte röjde några glada känslor, även dessa soldaterna bleknade men de besvarade hans nick och leende. Människorna i borgen hade trots allt inte glömt av vem han var och det gladde honom; det skulle inte behöva bli några exempel för att påminna dem, om han inte behövde statuera exempel så behövdes inga dödsfall.
Mycket snart nådde han platsen han hade sökt, stället där hans herre skulle befinna sig och mycket riktigt, när han steg in i salen satt mannen han sökte upphöjd, över de andra och när han såg vem det var som hade stigit in log han. Väktarna som stod vid vardera sida greppade däremot sina svärdsskaft och mot dessa log Agg bara kallt, ett leende som ofta hade inneburit död.
"Så, har du hittat dina minnen nu?", Frågade John, roat.
"Jag är oäktingen Lucian, riddare och väktare till er, herrn. Mitt namn är även Anguis Serpēns, vilket betyder orm på latin, vilket var det namn du gav mig när jag var spion; som du så fint uttryckte så ömsade jag skinn likt en orm och lika kallblodigt slukade jag mitt byte. Roger är intet, han är död och kommer inte igen.", Svaret kom nästan mekaniskt, prinsen hade inte gett honom en order men han hade behandlat den likt en order. John log mot honom, brett och svarade honom.
"Bra svarat, jag trodde nästan att jag hade förlorat dig."

Då Sidara vaknade åter var allt mörkt och hon låg bakbunden på ett golv, ett kalt och fuktigt stengolv. Hon drog lätt efter andan och försökte hålla sig lugn, hon visste var hon var någonstans. Hon var bakbunden i hans fängelsehåla, hennes kropp värkte och smärtade. Sidara drog djupa lugnande andetag och drog sig upp på dassande fötter, sedan gick hennes tankar och kraft till att lösgöra hennes händer. Hon ville inte ens tänka på vad som väntade henne. Då hon äntligen, med hjälp av en vass sten och många svordomar kommit loss sätter hon sig åter och försöker få allt klart för sig. Det kändes som om det kunde behövas, allt verkade oerhört dimmigt för henne, som hon missat något.
Ett, hon hade blivit fast, troligen de andra med, eller? Nej, inte Roger eller vem det nu var.......ja han ja, vem var han? Hon borde veta det, var det bara från krogen hon sett hans ansikte?
Hennes tankar avbryts av ett rassel med nycklar och ett skarpt ljus från korridoren utanför. Hon kommer snabbt på fötter och ignorerar handens och bakhuvudets dunkande. En soldat kommer in, och Sidaras ögon blir stora,
"Tristan?" får hon fram och han ser sorgset på henne.
"Jag är ledsen, men du ska snyggas till, din ägare vill träffa dig, vår konung." sa han och tog tag i hennes arm.

Midna såg på sin far som stirrade på henne en bra stund, tystnaden var nästan tryckande. Hon hade förväntat sig att han skulle känna igen henne trotts att det gått så många år. Efter en stund som kändes som en livstid sken hennes far upp.
"Midna" sa han leende och reste sig upp. Han gick fram till henne och kramade om henne. Midna kände sig av någon anledning lättad, som om alla hennes problem nu skulle lösas, när hennes far åter fanns hos henne. Hennes far betydde något oerhört mycket för henne.
"Vad gör du här?" frågade han och tog hennes på armlängdsavstånd.
"Jag kan fråga dig det samma, du förväntas vara död" sa Midna försiktigt och hennes far slutade le.
"Jag är mer död än levande" svarade han och satte sig ner igen. Hennes far såg in i elden. "Låt oss säga att det helt enkelt hände en hel del nere i det Heliga Landet" sa han och Midna slog sig försiktigt ner på en stol.
"Vad hände?" frågade hon och hennes far såg på henne.
"Du har verkligen vuxit, du är inte längre den lilla flickan jag lämnade när jag för för flera år sedan, du har blivit en vuxen kvinna. Har du gift dig?" frågade hennes far och Midna stirrade bara på honom.
"Nej jag har inte gift mig" sa hon och han log.
"Det är bra" svarade han bara och Midna såg undrande på honom. Han verkade så annorlunda, det var inget förvånande egentligen, det hade gått flera år sedan de setts.
"Far varför kom du inte hem?" frågade hon och hennes far tänkte just svara när det knackade på dörren.
"Ett ögonblick" sa han och gick emot dörren och öppnade. Midna såg att det stod soldater utanför och hennes far flyttade på sig.
"Där är hon" sa han och Midna tittade förskräckt på sin far när soldaterna grep henne.
"Far" sa hon och han såg kallt på henne.
"Jag har sagt åt dig att inte söka upp faran" sa han bara innan de började gå. "Du skall få möta våran prins" skrattade han. Midna var inte säker på vad som egentligen hände. Hon hade händerna bakbundna och blev förd till vad hon visste var additionstalen. Var Prins John här? Dörrarna öppnades framför henne, det var länge sedan hon varit här. Hon såg sig omkring och stelnade till när hon såg Roger här inne. Hon såg på honom, i den röstningen kunde han inte vara någon annan än Johns riddare. Midna såg kallt på honom, det är vad man får för att lita på folk, först hennes far och nu Roger. Hon borde ha följt med sin mor och syster till Skottland.
"Vem har vi här Simon?" frågade John och såg på henne.
"Min dotter, Midna. Jag tänkte att ni kunde göra något med henne, vi vill ju inte att folk skall få reda på att jag lever" sa Simon och log roat. Midna såg på sin far och spottade honom i ansiktet.
"Förärade" sa hon och vände sig sedan om emot Roger och gjorde detsamma.

Lucian stod vänd mot prinsen och hans vakter, fortfarande utan att röja några känslor trots att han var allt annat än glad vid åsynen av prinsen: han jobbade åt honom men trots det så avskydde han honom och hatet kramade kring hans hjärta likt en hand. Dessa var känslor han inte röjde, känslor han vägrade sig själv att visa och känslor vilka berövades honom för många år sedan. Tystnaden blev nästan tryckande, Lucian å andra sidan vägrade att prata innan prinsen tog till orda.
"Trots att du är en av mina bästa män så kan jag inte utan vidare förlåta dina handlingar. Du dödade trots allt soldater under striden i skogen och därefter dog ytterligare de soldaterna som försökte hänga dig. Dessvärre måste du utkämpa en strid, här, mot en av mina vakter för att återfå din position...", Sade John men avbröts av att dörrarna slogs upp och in kom en äldre man ackompanjerad av ett gäng soldater och mitt i denna processionen fanns en kvinna. Till sin förvåning såg Lucian att det var Midna som gick där, förvisso i en klädnad han aldrig hade sett henne i förut men det var ända hon. När hon såg honom utstrålade hennes blick kyla och mycket snart hade hon spottat både den äldre mannen och Lucian i ansiktet. Obesvärad vände sig han mot Prins John som skrattade, roat.
"Känner du denna kvinna sedan tidigare, Lucian?", Frågade John och gav Midna en menande nick. Utan att tveka nickade Roger och nu syntes ett leende på hans läppar, även om det var ett kallt sådant.
"Ja, hon var en av människorna som räddade mig från hängningen; det ser ut som att jag är skyldig henne ett liv. Det innebär att jag slåss mot båda dina vakter i utbyte mot att jag får tillbaka min position och Midna här får leva.", Sade Lucian, oberörd och nu såg han stora leenden på båda vakter samt Prins John; skratta bäst som skrattar sist tänkte han.
"Underbart! Låt gå, får se om du är lika duktig som förr.", Skrattade John fram och skickade fram sina vakter mot en större yta, tjänarna drog sig mot väggen likaså gjorde de andra åskådarna. När de båda andra väktarna hade ställt upp gick Lucian till den öppna ytan och ställde sig i position, i väntan på herrens signal. Snart ljöd den i form av ett rop och den svarta Riddaren, Lucian, drog sitt svärd vilket de båda andra vakterna också gjorde.
"Två mot en, det är en okej uppvärmning. Det var det i alla fall förr.", Sade Roger och skrattade till även om han kände sig mer osäker än vad det verkade; det var längesedan han hade slagits på dessa villkor och snart började dödsdansen på allvar. Svärden virvlade och stål slog mot stål; det var svårare än han mindes att röra sig i rustningen. Mycket snart fann han en öppning, i ett hugg undvek han en sving i sista stund; Lucian lät klingan skära honom över kinden, först brände det till av smärta och sedan kände han hur det varma blodet började att rinna nedför kinden på honom. Däremot hade hugget gett honom en öppning och i samma stund klingan rispade hans kind tryckte Lucian upp svärdet i glipan mellan vaktens bröstplåt och hjälm; blodet började välla ut i en strid ström och när han drog ut svärdet gurglade vakten till; ögonen lyste av förvåning.
Medan Lucian dödade den första vakten hade den andra återigen avancerat och riktade nu en stöt mot den svarte riddarens bröst. Graciöst lyckades Lucian vända sig om, slå bort vaktens svärd med sitt eget och sedan greppa kniven med sin lediga hand; mycket snart var knivens vita stål begravt i vaktens haka, uppkörd så att den gick upp genom hakan, gommen och avslutade sin blodiga färd i hjärnan. Det var ändhållplatsen. Roat drog Lucian ut kniven och även den andra vakten föll död ned på marken medan en pöl av blod bredde ut sig under honom. Det var längesedan han hade stridit på det här viset och hans kropp skakade av glädje, dödsdansen var underbar; i stridens hetta fanns det bara han och motståndaren, inget annat. Simpelt, allt var så simpelt.
"Det var det. Ett liv för ett liv, två liv för två liv; jag vann.", Sade Lucian medan han torkade av sitt svärd på vakten han dödade senast mantel så att stålet återigen var vitt. Lyckligtvis hade han bara blodat ned en liten del av sin rustning men det skulle snart vara åtgärdat.
"Låt gå, du får din position igen och kvinnan där kommer inte att straffas med döden eller utsättas för fysisk plåga; ett liv för ett liv. Du gav mig underhållning och det var längesedan jag såg någon använda tricket du använde; ditt svärd är anpassat för enhandad som tvåhandad svärdsstrid vilket gör att du kan överraska motståndaren med din kniv. Bra jobbat.", Sade John och han log brett samtidigt som han vinkade fram tjänare att städa bort röran Lucian hade skapat.
"Jag vet mycket väl hur mina taktiker går till och att jag ens fick ett sår innebär att jag är ringrostig men tack, herrn.", Sedan vände han sig mot Midna, gav henne en hövlig nick och drog sig mot väggen för att inta den position han hade återtagit. Hemma. Äntligen hemma; blodlukten och dödandet påminde honom om det. Handlingen och doften som han både älskade och hatade mer än något annat.

(Sorry hade tänkt at kungen var John, men han är ju bara prins xD Men menar samma snubbe iaf *Snubben som suger på sin tumme.* x))

Sidara fördes till ett rum, ett rum som han allt för väl kände igen. Här var det som hon gjordes i ordning, som hon tvättades och kläddes och sattes i fängsel, beroende på vad som behagade den hon skulle komma till. Adelsherrar visst, baroner och liknande, hon var bland de högsta av horor om det nu kunde vara någon glädje när hon inte ens ägde sig själv.
Den lilla stråle av hopp och egen vilja försvann med att först hennes vapen försvann, sedan fängelset och nu hennes kläder. Ett efter ett plagg drog de av henne och sedan drog de ner henne i en balja och frenetiskt började de skrubba henne. Kvinnorna här var hårdförda, de visste vad som skulle göras och hade gjort det förr, alla ville ju ha vackra och rena flickor i säng. Annars kunde man gå till vilket horhus som helst, här var det endast fina varor man fick.
De torkar henne och drar på henne en tunn sidenklänning med djup urringning som visade mer än vad den dolde, i ljusblått som liknade vid hennes ögon som nu var tomma på allt vad hopp, liv och känslor hette.
Viljelöst låter hon de borsta ut alla hennes tovor och låta håret hänga fritt. Hon sätts på metallbanden i förgyllt guld på hals och handleder. De som kan fästas kedjor vid, tunna men hållbara för att få henne på plats och slippa motstånd.
Likt en hund var hon kedjad och hon fördes nu till tronsalen, hon var nu åter slavinnan Sidara och han hade längtat efter henne, John, kungens son, Sidara hatade honom. Nej, Sidara hatade honom, slavinnan Sidara brydde sig inte vad som skedde med henne.
Hon fördes in tronsalen, hon såg både Minda och Roger men hon reflekterade inte ens över det, hennes tomma blick såg förbi dem och såg bara mannen som nu var framför henne, prins John och ja han såg mer än skadeglad ut att ha henne här.
Hon hade lurat och kommit undan från honom inför hela hovet och nu skulle hon stå sitt kast. Han tar hennes kedjor och ett leende sprider sig över hans ansikte.
"Så du kom åter? Trevligt." sa han och drog henne närmare, i ett hårt grepp av hat mot henne. Sidara verkade inte ens reagera vilket gjorde honom allt ilsknare och knuffade ner henne på stengolvet.

Midna nickade kort emot Roger, hon tog aldrig ut skulder men den här gången kände hon att det inte skulle tynga henne. Hon var glad om hon levde, livet var trotts allt värdefullt och kan endast levas en gång.
"Jaja, Lucian här förhindrade ju det roliga, att döda henne" sa John och såg på Midna som endast gav honom en iskall blick, hon tänkte inte tappa huvudet nu. Dörrarna öppnades och till hennes förvåning var det Sidara som kom in, hur fick de tag på henne? Sidara såg så annorlunda ut, som om det inte var hon utan någon annan, och kanske var det de, den här Sidara var inte den hon mött i skogen.
"Det här måste vara min tur dag, jag får tillbaka en av mina riddare, min slavinna och din dotter att göra vad jag vill med" sa John och skrattade. Midna hade god lust att se hans huvud rulla, men hon visste att det skulle få henne dödad.
"Vad skall vi göra med henne?" frågade Simon, Midna såg på sin far, henne som om hon inte var annat än boskap, en främling eller en död person. Den man som stod bredvid henne var inte hennes far. Midna sparkade till honom på smalbenet och han svor till innan han gav henne en örfil, nu var hon säker på att det inte var hennes far, inte samma far som åkt i alla fall. Han var så annorlunda, aldrig hade han slagit henne innan, nu hade han inte tvekat.
"Ta med henne på din resa, du skall strax ge dig av" sa John och Simon verkade förvånad.
"Vad skall jag göra med henne när jag kommer fram tänkte du? Hon kommer endast vara i vägen" sa Simon och John såg uttråkat på honom.
"Inte vet jag. Sälj henne, eller gift bort henne. Du kan i alla fall få pengar för henne. Tacka gudarna för att hon inte är ful" sa John och skrattade roat.
"Ja någon nytta kommer jag säkert få för henne" sa Simon och såg på Midna innan han började gå emot utgången, vakterna som höll henne fastkedjad liksom ett djur började följa efter.
"Ha så roligt i det Heliga Landet" sa John och Simon höjde en hand som avskedshälsning men han såg inte på John.
"Det skall jag" sa han i stället med en låg röst.

Medan Lucian hade intagit sin gamla plats och såg hur dörrarna öppnades, för att återigen visa ännu ett bekant ansikte, denna gången var han mer förvånad men när han såg henne såhär förklarade det mycket; han hade sett Sidara i slottet tidigare, hon hade varit en av kungens favoritleksaker. Däremot var det inte konstigt att hon inte hade känt igen honom då han oftast bar sin hjälm i tjänst, hjälmen han ännu inte återfått. Sidara makade sig upp mot John och snart höll han henne i ett hårt grepp fyllt av våld, inte ömhet. Lucian hade varit från slottet såpass länge att han hade glömt hur hans herre behandlade flickorna och till hans förvåning äcklade det honom; innan hade han inte känt något men nu kände han bara avsmak när han tänkte på det. Han, den svarta riddaren, hade räddat ett liv idag och om han kunde skulle han rädd två, de båda hade trots allt räddat honom från hans hängning vilket gjorde att han behövde betala tillbaka ännu en skuld. Skulder var inte lättbetalda i alla fall och just nu var det så illa det kunde bli; hur skulle han kunna få John att släppa taget kring den leksak som varit förlorad så länge? Till hans förvåning kom det tillfället mycket snart.
Det visade sig att Simon skulle till det heliga landet och Midna skulle följa med likt ett boskap att bli såld eller använd på bästa möjliga sätt; det heliga landet kunde inte vara så illa, eller? Lucian hade dödat stora delar av sitt liv, dödat, slaktat och mördat; alla hans jobb hade inte inneburit heder, vissa gånger hade det handlat om en dolk i mörkret och sedan fanns den där gången. Gången han inte ville minnas, mordet han inte ville minnas och förmodligen hade det varit skuldkänslorna från den händelsen som tillslut hade skapat Roger för att förtränga, för att glömma sanningen. Lucian vände sig mot sin herre och knäböjde framför honom, nu befann sig Sidara i en hög vid Johns fötter, till vänster om han själv.
"Jag ber om att få följa med till det heliga landet, döda i ditt namn och bringa heder till dig, till vårt land. Simon skulle behöva ett bra svärd på sin färd och jag är ett av de bästa svärden du finner häromkring; jag har dedikerat mitt liv till dig, herre och jag skulle inte göra det besviken. Jag tjänar dig troget, här och i det heliga landet.", Sade Lucian, artigt och plikttroget, när han hade pratat klart tittade han upp mot sin herre som granskade honom med sina iskalla ögon, Lucians isblå återgäldade blicken till det att prinsen tittade bort.
"Låt gå. Vad vill du ha?", Sade han tillslut och när han hade gjort det reste sig Lucian igen, med ett litet leende.
"Jag vill ha kvinnan vid dina fötter, mer begär jag inte. En kvinna att värma sängen om nätterna, det är den enda betalningen jag behöver.", Sade han och log nu brett, John återgäldade leendet samtidigt som han såg lite road ut. Nästan lite motvilligt räckte han över kopplet till Lucian och klappade sedan med händerna.
"Nåväl, min käre riddare. Du har tjänat mig troget i många år och du förtjänar vissa belöningar men vore du någon annan skulle dina frågor vara bortkastade. Trots allt så bevisade du din lojalitet för många år sedan och därmed erhöll du din hjälm; du var alltid så dyster efteråt och det var bedrövligt så jag skapade dig din hjälm, en hjälm vilken skulle liva upp det hela. Nu har jag ett helt sett åt dig och det ska du bära i det heliga landet, sätt skräck i hedningarna min kära Lucian.", Sade han och nu höll han inne undertryckt skratt; hånskratt. Lucian visste vad det här kunde innebära även om han innerligt hoppades att det inte var så; inte fler påminnelser. Skulden var för tung, en skuld vilken hade berövat honom på känslorna för så längesedan men mycket snart kom en tjänare med ett bylte i famnen; byltet sträcktes över till John.
"Det här är till dig för din trogna tjänst och obehagliga vana att le i stridens hetta. Din gamla hjälm, en ny vapenskjorta, mantel och ommålad sköld.", Sade Prins John och började med att ta av Lucian hans nuvarande vapenskjorta samt mantel. Tyget var svart och i mitten på det fanns där en vit dödskalle som log ett brett, rött leende. Skölden han räcktes var målad med samma färg och tecken men det mest groteska var hjälmen han alltid hade burit; den var formad likt ett brett leende, mången hade den skrämt och efter en stunds strid såg det ut som att blod rann från leendet. Medan John tog på sakerna skakade Lucian i undertryckt raseri och obehag, för honom var det här lika vidrigt som hans fiender; förmodligen var det värst för Sidara som hade getts bort till en sådan som henne, inte bara en förrädare utan även Johns personliga monsterriddare.
När John var klar backade han och begrundade Lucian i sin hela mundering.
"Min egna leende riddare, skönt att ha dig tillbaka. Ge dig nu av och döda lite vildingar åt mig". Sade han innan han återigen placerade sig på sin tron, Lucian bugade sig för hans herre innan han vände på klacken och drog, nästan släpade Sidara ut ur rummet medan tankarna fick en plågsam smärta att pulsera i den vänstra tinningen. När dörrarna smälldes igen bakom dem vände sig Lucian till Sidara, eller hans hora, för att tala. Innan han talade fäste han skölden på ryggen och tog av sig hjälmen för att bära den under armen istället, förmodligen var det mindre jobbigt för henne då, innan han återigen fortsatte att gå samtidigt som han pratade.
"Hur fångade de in dig? Inte trodde jag att jag skulle behöva rädda två skinn på en dag, skinn som hävdade att de kunde ta vara på sig själva senaste gången jag tittade. Nåväl, det heliga landet kan väl knappast vara värre än vad det är här, eller vad säger du?", Sade Lucian till kvinnan som gick bredvid honom, han lossade på kopplet och inväntade svar. Rustningen rasslade lågt vid varje steg han tog och ljudet studsade mot de kalla stenväggarna där facklor hängde i sina hållare; han, Lucian, hade kommit hem för att återigen bege sig av. Denna gången hoppades han att minnena och de mörka hemligheterna skulle stanna här för att dö ut, det var bäst så. Döda människor skall stanna döda, inte leva vidare i de levandes farhågor, mardrömmar och rädslor.

Sidara såg uttryckslöst på då hon blev förd från en herre till en annan. En man som hon trodde sig ha känt och faktiskt börjat lita på men som visade sig vara den värsta av män. Han var Johns riddare och en av dem bästa, hon kände igen honom då han åter fick sin hjälm, den hade hon sett mången gång. Och nu tillhörde hon alltså denna man? Och skulle till ett land, det heliga landet som troligen inte var ett dugg heligt. Ett land där Minda skulle säljas och hon skulle tjäna, ja tjäna Roger eller nej inte Roger utan den han verkligen var.
Sidaras blick granskade dem båda under samtalet, som vanligt hade hon lagt känslorna bakom sig. Detta var något som hände henne, men det var som att bon inte brydde sig längre. Dock märkte hon på Lucian som han hette att han inte alls gillade detta, varför kunde man undra? Men hon yttrade inte ett ord, gjorde inte en min utan bara satt och väntade, med huvudet böjd och blicken sänkt, hon hade lärt sig vad som annars väntade om man inte löd.
Lucian släpade ut henne ur tronsalen och då dörren stängdes var de borta från John, vilket var en lättnad, men hon tillhörde inte han längre, hon var nu en annans egendom att behaga efter nöje. Hans klädnad, hjälm, ja allt på honom var groteskt och skrämmande. Ja, det var skrämmande, hade Sidara mött denna man i skogen, med sina vapen och sina egna kläder hade hon reagerat på annat vis. Men nu var hon i slottet, hon hade enbart en tunn klänning som blottade det mesta, var vapenlös och kedjad, konstigt var det inte att hon var rädd. Hennes kläder, vapen, attityd och skogen hade alltid hjälpt henne till att klara sig själv och nu var hon åter här och allt var försvunnet.
Då han tog av sig hjälmen verkade han dock mindre fasansfull, inte för att hon litade på honom, men kanske något av Roger fanns i honom? Eller var detta bara en återbetalning av skuld? Hon visste inte vad som var bäst, att tillhöra honom eller John? Särskilt när hon inte på samma sätt kunde hata Lucian som hon hatade John då de gick till sängs eller han slog henne, skulle Lucian bli samma sak?
Hon gick tyst med sänkt blick vid hans sida eftersom hon gissade att han ville att hon skulle göra det då hon inte fått en befallning om något. Dock förvånade det henne storligen då han lossade kopplet från henne, vad menade han med det?
”Bakhåll, jag blev upptäckt, sir.” sa hon kort, tyst och hövligt, med blicken fäst på händerna. Hon skulle egentligen vilja säga mer, fråga en massa och ha igen sina kläder, vapen och framförallt sin frihet. Men inget av detta yttrade hon, hon var nu hans och han bestämde. Dock undrade hon vad han menat med att rädda? Ja, de var räddade från John, men ingen av dem, inte ens Lucian var fri, inte som i skogen.
”Nej, troligen inte, sir.” sade hon sedan på hans andra fråga och rös till så huden knottrades då en kall vind drog genom slottet. Vem var han egentligen hennes nya ägare? Och hade han föråt dem? Var det medvetet eller? De gick längst korridorerna och Sidara undrade vad allt betydde. Han ägde henne, men hade lossat kopplet? Hon hade inte hört talas om något sådant. Och de hade varit vänner, visst? Åtminstone innan då han var Roger. Frågorna rusade runt i hennes huvud trots att det inte märktes något på utsidan. Där såg hon ut som en slavinna, en hora vad man nu ville kalla det och hon betedde sig som en med. En som inte hade egna tankar eller vilja och som blint följde order, men sanningen var den att lite av skogs Sidara var på väg tillbaka.

Långsamt började hon uppfatta vad som hände runt henne, marken under henne gungade, något som förvånade henne. Midna hade inte upplevt den här känslan på många år inte sedan hon seglat till Frankrike när hon varit tio, så de var på en båt. Var båt sättet de skulle ta sig till det Heliga Landet? Det land där hon skulle bli såld av en man hon troddes älska, hennes far. Midna hörde att hon inte var ensam i vad hon nu var. Hon öppnade långsamt ögonen och fann sig i ett rum, det var inget dåligt eller litet rum, utan en ganska fin hytt, något som förvånade henne. Det fanns fyra sängar, ett bord, en matta och ett handfat, samt ett fönster.
"Så du vaknar nu" sa en välbekant röst bredvid henne och hon vände sig om för att se Much sitta på sängkanten till hennes säng. Hon var förvånad över att se honom där, och inte bara honom utan Allan och Robin med.
"Vaknar? Hur länge har jag sovit?" frågade hon och satte sig långsamt upp.
"Tre dagar, vi har varit till havs två. Du svimmade i Nothingham och de tog dig till läkaren vi varit hos som förrådde oss och ja nu är vi här" sa Allan och hon nickade sorgset.
"Jag ber om ursäkt för att jag fick er indragna i det här" sa Midna och Much log bara vänligt, lika så gjorde Allan, den som såg sur ut var Robin.
"Jag sa åt dig att glömma din far, att han var död" sa Robin kallt, Midna vände blicken emot honom.
"Du visste!" sa hon och han stirrade tillbaka.
"Klart jag visste! Det är mitt jobb att veta! Jag visste också att den mannen du kallade far var död, det här är inte den Lord Simon som du kände, det här är Lord Simon Johns högra hand!" sa Robin kallt.
"Du kunde ha sagt något! Du kunde ha förklarat för mig" svarade hon och Robin skrattade kort.
"Och sen då? Du hade inte trott mig, du hade velat träffa honom och se om han levde, du hade velat tro att han var den samme man. Jag vet vad han betydde frö dig, du älskade honom, alla älskade honom! Simon var en storslagen man, en man vars familj betydde mest för honom, men han har bytt sida. Nu bryr han bara om sig själv och makten" sa Robin och Midna skakade på huvudet, hon vägrade tro det.
"Du ljuger" skrek hon och försökte hindra tårarna från att rinna ner för kinderna, men lyckades inte.
"Vakna upp Midna! Du vet att jag inte ljuger. På grund av dig sitter vi alla här nu" sa Robin.
"Var bara tyst Robin" sa Allan och Robin tystnade.
"Midna är du okej?" frågade Much och hon skakade på huvudet och la sig ner igen. Hon stirrade in i väggen och kände de varma tårarna rinna ner för kinderna.
"Jag vill inte prata just nu" svarade hon bara och önskade att hon kunde få somna in i feberns sömn igen.