Törsten efter blod. (privat)

Alice vaknade med ett ryck. Hela hennes kropp var stel och vattnet runtomkring henne var kallt, isande kallt. Snabbt steg Alice upp ur fördjupningen, ur badet där hon somnat. Vattnet rann runt henne och hon drog till sig en av de mjuka, ljuvligt doftande handdukarna som hängde på en krok intill handfatet som var gjort av sten. Spegeln som täckte hela väggen avslöjade blåmärkena på hennes kropp och de mörka cirklarna under hennes ögon.
Hon lämnade sina kläder på badrumsgolvet där de legat sedan dagen innan och fortsatte till den enorma garderoben. Trotts att det var så länge sedan hon bott där hade den fyllts på med nya kläder som hon visste skulle passa perfekt. Det fanns allt ifrån den finaste balklänning till träningskläder men allt var finare än vad hon haft då hon rest runt. Tydligen var det hennes mamma ursäkt för att hon inte varit på Herrgården. Att hon hade varit ute och rest men det gjorde henne inte så mycket. Hellre det, att de såg henne som en oskyldig ung kvinna för att sedan lära sig att hon inte längre var det. Egentligen hade hon aldrig varit det utan det var bara hennes mor som hade tvingat in henne i den rollen.
Hon rörde sig genom rummet och lät de skarpa sinnena guida henne till något hon kunde ha på sig. Ett par svarta byxor som satt tight men gav hennes ändå stor rörelsefrihet, ett svart bälte av läder som hon motstod frestelsen att hänga en av sina svärd i, ett svart linne som satt som gjutet på hennes kropp och en svart läderjacka. Sist stoppade hon en kniv innanför byxlinningen baktill. Hon hatade att gå utan vapen där men samtidigt ville hon inte att någon skulle tro att hon var rädd.
Hon kollade sig i spegeln och log. Derina skulle avsky hennes klädsel och det var en sak som gjorde det hela så mycket roligare.
Så gick Alice till sovrummet och ut genom dörren och fick tvärstanna för att inte smälla rakt in i Stefan.
Hans svarta hår i kontrasten till hans bleka hy fick honom att se ännu blekare ut. De kalla gråa ögonen betraktade henne varsamt.
”De sade att du var tillbaka”, sade han och trotts att han varken gjorde eller sa något hotfullt visste Alice att det var en varning.
Stefan var inte äldst men han var den av dem som hade störst ambition. Han hade hjälpt till att bygga upp deras familjs förmögenhet, hela stället gissade Alice och hon gissade på att han hade planerat det snart. Tydligen kände även han av oroligheterna.
”De talade sanning”, sade Alice men samma känslolösa röst.
De mätte varandra med ögonen, hennes djupblåa och hans kalla gråa. Ingen av dem backade undan.
”Nästa gång, var inte borta så länge. Du är ju trotts allt min favorit syster”, sade Stefan tillslut och bröt tystnaden.
Sedan försvann han utan ett ord eller ens en hälsning. Alice visste att hon skulle bli tvungen att ta hans liv. Även om hon inte varit hos sin familj på år så var hon övertygad om att han var där för att se vem hon var, hur stort hot hon var emot hans planer.
Sakta fortsatte hon ned till köket och betraktade varenda tavla, lampa och vrå men vad hon kunde säga var allt så som hon hade lämnat henne och hon visste inte ifall de borde glädja henne eller inte.

Jag öppnar dörren med lätt darrande hand.
Han sitter där, precis som jag trodde. Men i hans ansikte finns besvikelse och sorg. Fasan griper genast tag i mig. Han har väl inte sett? Eller? Det borde vara omöjligt. Jag lade upp barriären, det är jag säker på.
"Vi måste prata", säger han i hårt tonfall. Jag går sakta fram och ser att hans ögon blänker av tårar som inte har börjat rinna ännu. Jag sätter mig på sängen bredvid honom men kommer sedan närmare och lutar mig mot hans bröstkorg och känner mig åter slampig. Men med dunkande hjärta vågar jag klämma ur mig en fråga, utan att låta som en rädd hare.
"Vad är det?" Han fortsätter stirra på dörren en stund men sedan vänder han blicken mot mig och då ser jag att tårarna rinner nu.
"Jag måste tillbaka till skolan", säger han och jag brister ut i tårar. Tårar av glädje, lättnad men ändå sorg. Han kan väl inte lämna mig? Eller? Det är många "eller" i mitt liv... Fast om han åker härifrån så har inte jag och Raul några problem.
Han drar mig intill sig och kysser mig på hjässan, sedan munnen. Jag kysser honom tillbaka men åtrån som finns mellan mig och Erik finns inte i den här kyssen. Fast jag fortsätter kyssa honom som om jag inte tänker på skillnaden mellan mina första och enda kärlek i mitt liv. Och resultatet blir att Raul och Erik inte liknar varandra på något vis, bortsett från att de på älskar mig.
"Jag kommer tillbaka", säger han.
"Nej, det gör du inte", svarar jag, hårdare än menat. Han ser sorgset på mig, nästan lite förargat.
"Är det där en order eller ett faktum?"
"Ett faktum. Du kommer inte tillbaka, för anledningen att du kommer tillbaka är väl att din bror börjar på skolan, eller hur? [minns inte om han hade en yngre bror eller inte, men nu har han det x) ] Och då kommer du inte komma tillbaka, vad du än säger. Du kommer stanna med din familj [minns inte vilken familj han hade heller, för den delen... >.< ]", säger jag och säger det han inte vågar säga. Han tittar kallt på mig men börjar sedan gråta mer.
"Förlåt mig, Roise, du har rätt." Inte det smeknamnet... Vilket som helst förutom det som Raul använder, och Alice. Jag svarar inte eftersom att jag inte kommer på ett passande svar.
"Jag kommer sakna dig... Jag trodde nästan vi skulle leva hela våra liv här tillsammans", säger han och bryter tystnaden. Det får mig att gråta mer och han försöker trösta mig. Men jag gråter mer av skam och känslan av att vara skyldig än sorg.
"Jag har redan packat väskan", säger han och reser sig. "Jag kommer alltid älska dig, jag kanske kommer tillbaka någon dag", säger han och ger mig en snabb puss på pannan och försvinner sedan in i badrummet och hämtar sitt bagage.
Inga ord kommer ur mig, jag bara gråter och gråter utan att kunna göra något annat. Han kommer fram och ger mig en hård och desperat kram.
"Förlåt mig, Rose. Jag älskar dig", säger han och går bort mot dörren. Jag nickar.
"Hejdå... Jag älskar dig också", snyftar jag. Han ler innan han öppnar dörren och försvinner ut ur mitt liv för all framtid. Jag lägger mig ner på sängen, tar tag i en kudde och pressar ansiktet mot den. Jag gråter och gråter, men kan inte sluta.

När tårarna är slut har jag en lätt huvudvärk som jag tycker är behaglig.
"Han har försvunnit", mumlar jag och stirrar upp mot det höga taket som är runt och inte allas rakt. En kupol till tak. Med massor av mönster som går kors och tvärs. Rosor, mönster, stjärnor, blommor, cirklar, trianglar, och massor med annat.
"Det där är fan ett ritualgolv, på taket", säger jag tonlöst. Någon knackar och jag ropar "kom in".
Raul.
"Hur mår du?"
"Lättad", erkänner jag. Han flinar glatt och det rycker i mina mungipor medan saknad av Erik fylls med något annat. Kärlek och glädje. Han kommer och lägger sig bredvid mig. Fattar tag i min hand. Värmen från honom får det att rysa till i kroppen.
Han skrattar till, precis som förra gången jag rös till. Jag slår lekfullt till honom med min lediga hand.
"Vad ska du göra då? Jag kan i alla fall checka av "få Rosie att le" från listan", säger han retsamt, som vanligt. Jag suckar.
"Vet alla om det?" frågar jag innan jag svarar på hans fråga.
"Ja, det blev ett stort spektakel. Härskarinnans pojkvän lämnar henne! Om vi hade tidningar så skulle de vara fulla av samma rubrik", skrattar han. Jag stönar men skrattar sedan till.
"Tur att vi inte har några då", säger jag lättat.
"Ja, men skvaller kommer ändå komma", påpekar han. Jag nickar, så väl som det går att nicka när man ligger ner på en alldeles för mjuk säng.
"Vad ska du göra då?"
"Skaffa mig ett liv", säger jag. "Och där ingår bara en pojkvän, du." Han flinar stort och får mig att rodna lätt, sedan kysser han mig, lika girigt som alltid.
"Vi kommer aldrig få nog av varandra", säger han när han avbryter sig mitt i kyssen.
"Är det bra eller dåligt?"
"Bra", säger han bestämt och kysser mig igen.
Och just nu är jag lyckligare än länge. Förutom rösten som viskar inom mig. Slampa. Erik går och sekunden efter har du redan någon annan bredvid dig.

Alice brydde sig inte om att ens kolla in i matsalen, hon visste ändå att ingen skulle befinna sig där. Det tog henne en stund innan hon förstått att hon sovit längre än vad hon menat. Eftermiddagen närmade sig och för en stund så önskade hon att hennes far hade varit likt hennes mor en vampyr men så var nu inte fallet.
Hungrig som hon var begav hon sig direkt till köket. Kokerskan där hade sedan hon varit mycket ung alltid verkat favoritvisera Alice. Troligtvis för hon var den enda som bodde permanent på stället som åt och uppskattade hennes mat om man bortsåg ifrån resten av tjänarna.
”Alice”, hördes en ljus stämma, hennes mors. ”Ikväll kommer gästerna, vi ska ha en välkomstfest för dig.”

Jag vaknar sakta av hungern och märker att jag måste ha somnat. Jag gäspar ingen och överväger att sova igen, men ljudet från badrummet får mig att sätta mig upp, spikrak. Duschen är på fullgång och jag vet inte vad jag ska göra.
En knackning hörs på dörren och jag blir ännu mer förvirrad. Kan Raul var inne i min dusch samtidigt han knackar på dörren?
"Kom in!" säger jag och när dörren öppnas så uppenbaras Dilara med Steve i släptåg.
"Förlåt, jag ville bara se hur du mådde, nu måste jag tillbaka", säger han och försvinner.
"Va, vänta!" säger jag men han är redan borta.
"Han har sin meditations vecka", förklarar Dilara och kommer fram till sängen och höjer sedan lätt på ögonbrynet när hon hör duschen.
"Vem är det som är i duschen?"
"Raul. Tror jag", tillägger jag. "Jag råkade slumra till, men sätt dig är du snäll. Och förklara gärna vad den här veckan går ut på." Hon sätter sig bredvid mig och börjar berätta.
"I början av sin Jägarutbildning så väljer man en vecka i sitt liv som bara ska meditera på. Man sätter sig ungefär i trans i en vecka. Men Steve kunde inte koncentrera sig när han visste att du inte mådde bra, så därför kom han hit en snabbis", förklarar hon och min mage börjar kurra.
"Maten är färdig om några minuter", säger hon och reser sig och går mot dörren. "Det var det som kom för att berätta." Hon öppnar dörren och stannar.
"Jag antar att du har ett förhållande med Raul?" Jag nickar långsamt.
"Så Erik skulle ha blivit ett problem om han inte åka från ön?" Jag nickar igen.
"Jag kan styra mycket, men inte mina känslor." Nu är det hennes tur att nicka. Hon öppnar dörren och går ut ur rummet.

Alice hörde musiken ändå upp till sitt rum, dit hon blivit skickad kort efter frukosten eller lunchen. Hennes mor hade skickat upp inte bara en tjänare utan tre. En av dem stod bakom henne och jobbade med håret som efter resan inte bara varit smutsigt utan också extremt tovigt. Alice kunde se hur hon gjorde en snygg frisyr med många små flätor som satt i en snygg knut men samtidigt hängde en del av det ned över hennes bara axlar.
Framför hennes satt en andra och målade hennes naglar. Kvinnan som gjorde hennes naglar hade inte mycket att jobba med. Av gammal ovana så bet Alice på naglarna men hon hade satt igång, satt på henne lös naglar, inte så långa att hon inte kunde använda händerna men samtidigt tillräckligt långa för att vara korrekta som hon nu målade.
Den tredje tjänaren, en äldre man befann sig i Alice garderob och rotade efter den perfekta klänningen. Alice hade glömt hur det var att bo hemma. Vanligtvis var hon inte blyg men tjänarnas blickar hade fått henne att känna sig illa till mods men efter de skrubbat henne ren så hade det lagt sig.
”Alice”, hörde Alice en bekant röst säga.
Utan att förvarna kvinnorna som arbetade med hennes yttre reste hon sig upp och brydde sig inte om de ilskna protesterna.
”Nikolaj”, utbrast Alice och kastade sig i hans välbekanta famn.
Nikolaj smekte henne över ryggen och Alice kände hur tårar av lättnad rann nedför hennes kinder. Med honom där kunde inget misslyckas. Han var hennes och hon var hans, de hade alltid hållit ihop i vått och tort.
”Jag trodde du var …”
Nikolaj avbröt sig mitt i meningen och kollade på henne. En av hans händer smekte hennes kind.
”Borta”, sade han och log stort som om han var otroligt stolt över henne för något.
Alice nickade emot honom.
En hand lades på hennes axel men Alice reagerade snabbare än Nikolaj. Hon tog tag i handleden och vred den samtidigt som sig själv och fick den äldre mannen vars hand de var att utropa ett litet skri av smärta.
Alice höll i hans handled, vriden bakom ryggen och enbart med ett litet tryck skulle hon kunna bryta den. Hon pressade lite lätt och hörde hans kvidande.
”Rör mig aldrig igen”, sade Alice mörkt med ilska i rösten.
En tjänare som gjorde så kunde bestraffas hårt, borde bli bestraffad hårt. Alice bröt hans handled och ett litet leende spred sig på hennes ansikte då skriket utbröt.
Skriket lockade till sig en av vakterna.
”Ta honom till fängelsehålorna, ge honom till henne eller bara töm honom på blod”, sade hon till vakten som nickade förstående.
Vakten tog tag i den äldre mannen och i nästa sekund var de båda borta som om de aldrig varit där alls.
”Låt detta bli en varning till er också”, sade Alice emot de två kvinnliga tjänarna som satt bleka och stirrade på henne med stora, uppspärrade ögon.

[Herregud... Alice är ju läskig! O.o ]

När han kommer ut har jag hunnit att byta om snabbt och nästan precis gått ut genom dörren när badrumsdörren öppnas.
"Ska du någonstans?" frågar han och jag ser att han lediga kläder på sig, gammalmodiga, såklart. Svarta, en aning tajta, byxor som påminner lite om de spanska klädes sättet för några århundraden sedan och sedan en mörkgrön tröja av linnetyg.
Vad ska jag klaga på när jag själv går i klänning?
"Jag ska äta. Jag förmodar att du följer med?" frågar jag med ett leende. Han nickar och ler tillbaka och det är först nu jag märker att han fortfarande är våt.
"Föredrar du att gå ner och äta våt eller torr?"
"Jag är bara fuktig", säger han och spänner fast sina vapen på rätt ställen.
"Fuktig alltså?"
"Nej, torr", medger han.
"Tyvärr har jag inte vatten, så det får bli det här sättet", säger jag och skapar en vind runt honom som tydligt överraskar honom.
"Du mår bättre", förkunnar han.
"Hur vet du det?"
"Glimten är tillbaka. Du ska ta en tur runt ön efter att ha ätit lite lätt." Jag suckar.
"Hur väl känner du mig?" frågar jag.
"Jag känner dig bättre än vad du känner dig själv", svarar han och gör en gest med handen och jag går ut. Han följer efter och stänger dörren.
"Om du känner mig såväl kan du väl tala om vilken som är min favorit färg?"
"Den här tråkiga mörkgröna färgen som jag har på tröjan", svarar han lätt. '
"Jag... Nej... Du... Jag ger upp", muttrar jag. Han flinar retsamt och vi fortsätter gå mot matsalen.

De båda tjänarna fortsatte med sitt jobb då Alice satt sig åter igen i den bekväma stolen framför spegeln med de vackra små detaljerna av blommor i silver. Alice kunde verkligen vänja sig vid det här men hon visste att makten eller vad det än var inte fick stiga henne till huvudet, det skulle få hela planen att gå i stöpet.

Klänningen hon valt hade samma djupblåa färg som den hon haft på Roses bal men designen var helt annorlunda. Den var lågt skuren i ryggen och räckte henne till fotknölarna. Tyget rörde sig med hennes kropp och fick det att se ut som om hon svävade fram. Över bysten fanns många små detaljer som påminde om små, små blommor. Under bysten veckade sig tyget något.
”Du ser helt enastående ut”, sade Nikolaj svagt och Alice log stort emot honom. ”Något skräckinjagande men vacker.”
Alice ryckte till vid det sista men avfärdade det sedan. Hon lät sin hand krama om hans arm då han eskorterade henne ned emot det enorma balrummet där festen höll, varifrån musiken kom. Nikolaj såg på henne en stund medan de gick. Alice hade så gärna velat tala med honom, ostört och berätta allt som hade hänt och att hon återförenats med Derek. Hur hon sedan varit tvungen att skiljas ifrån honom och Rose, vad hon gjorde där överhuvudtaget.
Då de nådde trappan hörde Alice viskningarna, flämtningarna och hur någras hjärtan ökade farten. Allt detta fick Alice att le ännu större och med Nikolajs betryggande arm i sin så kände hon att allt hon tog sig an skulle gå i lås.

"Jag vill ha en bal..." mumlar jag plötsligt när han har dragit ut stolen åt mig och satt sig bredvid.
"Varför?" viskar han. Jägarna, några adel familjer, och flera andra personer sitter vid bordet och småpratar.
"Eftersom att den senaste blev en katastrof."
"Hur gick den till?" frågar han.
"Enkelt sagt så slutade med att jag dödade någon", svarar jag bittert.
"Betydde personen något för dig?" frågar han.
"Nej, hoppas han brinner i helvetet tillsammans med den själ han inte ägde", mumlar jag och klämmer glaset jag har i handen. Det råkar gå sönder och skär mig i handen. Några tjänare är snabbt vid min sida och ger mig ett nytt glas och plockar bort skärvorna. Blodet rinner ner på bordet och de torkar bort det också. Inom några få sekunder har såret slutit sig. Jag flämtar förvånat till och ser undrande på Raul.
"Mitt blod", flinar han och jag kan inte låta bli att le tillbaka.
"Hur dog han, eller hon?" frågar han.
"Han med ett förvånat uttryck", svarar jag och minns hans ansikte. Raul skrattar lågt till och tittar förvånat på honom.
"Förlåt", skrattar han. "Jag gillar bara att personer som har sårat min Rose dör med ett förvånat uttryck." Jag flinar stolt mot honom, trots att det sticker till i hjärtan samtidigt som jag rodnar.
Han kallade mig "min Rose", fast ändå känns tanken på mina föräldrars död inte så lycklig och förstår det hela.

Musiken som stannat började åter igen spela och de var som om hela rummet andades ut. Nikolaj eskorterade henne nedför trappan till dess fot och huvudena som vänt sig emot dem då de anlänt vändes åter igen bort ifrån dem.
Alice log hela tiden ett vänligt leende även om hon inte riktigt kände för det. I folkvimlet hade hon sett en hel del bekanta ansikten men de flesta var obekanta för hennes ögon.
Så ryckte Alice till. Smärta hade fått hennes leende att stelna till och då hon kollade ned på sin hand hade ett sår uppenbarat sig. Blodet rann nedför armen och Alice bara stirrade på det. Hon kände sig svimfärdig, något hon aldrig känt vid synen av blod förut.
”Oj då, du blöder”, frågade en obekant röst och en ung man, en ung vampyr närmade sig dem.
Inte förrän då lade Nikolaj märke till blodet som rann nedför hennes arm. Nikolaj lyfte hennes arm och granskade den noga tills han såg skärsåret i handflatan. Han fick en finurlig min och öppnade munnen för att tala men inga ord hann komma över hans läppar.
”Tillåt mig”, sade den okända vampyren och knuffade undan Nikolaj.
Han tog Alice hand och höjde den mot sitt ansikte. Den något varma, mjuka tungan slickade försiktigt upp blodsdropparna för att sedan låta tungan vandra över såret. Alice tittade fascinerat på utan att göra det minsta motstånd. Hon kände hur nästan som en stöt gick igenom henne och håren på hennes armar reste sig något. Såret slöt sig och försvann.
Mannen kollade upp på henne och Alice blåa ögon mötte hans gröna. De var vackra, så vackra och det var nästan som om de drog Alice in i sig.
”Tack”, sade Alice som fortfarande var mer eller mindre trollbunden av den vackra, okända mannen och ett litet leende spred sig över hans läppar.

Middagen fortsätter och vid ett tillfälle så skyndar Dilara ner när jag kallar på henne.
"Rose?" frågar hon och ställer sig med böjt huvud vid min sida.
"Snälla du, möt min blick", ber jag henne. Hon nickar och ser på mig och ett tunt leende syns på hennes läppar. Jag ler tillbaka.
"Jag undrar om det är möjligt att ha en bal inom den närmaste tiden?" Hon nickar genast.
"Självklart. Jag kan genast gå och be alla ta fram sakerna som behövs, be någon ta fram alla ljus, en orkester, sy en ny klänning till dig..." Jag avbryter henne.
"Okej, jag förstår", skrattar jag lågt. "Om tre dagar, vid elva tiden." Hon nickar och verkar stolt över mig.
"Dina ögon glittrar, min kära", säger Raul och ler sitt vanliga retsamma leende. Jag fortsätter le.
"Och Dilara verkar stolt", säger jag.
"Självklart är hon det. Genom att be henne om hjälp till en bal på din önskan och begäran visar du att det är du som styr, och att du tar ditt ansvar."
"Hur sjutton visar jag det?"
"Fråga inte mig. det har varit så i flera generationer. Tydligen visar det att ni kan styra och har potentialen för den här ön."
Jag skakar bara på huvudet och fortsätter äta.