Hungerspelen (24 stycken)

Liam

Målbålgetingarna reagerade på Hannas snabba rörelse och började oroväckande snabbt surra emot oss. Jag vände och sprang allt vad jag hade bort från dem.
Säg att det här inte händer, säg att det här inte händer upprepade jag som ett mantra om och om igen. Jag ligger fortfarande hemma i min säng och sover. Det här är bara en hemsk mardröm
Men jag kom snabbt tillbaka till verkligheten när det stack till i min nacke. Jag skrek till, men fortsatte springa. Det stack till igen, men den här gången på vaden.
Herregud, nu dör jag, tänkte jag. Det här var den absolut värsta dagen i mitt liv.

[Jaha, vad tycker ni? Ska jag lotta någon mer som ska dö snart?]

(Ja . Men jag tycker att det bara är vi som är online nu )

Constace

Jag Sprang . För allt jag var värd . Ett stick med gift och därefter ett i armen . Det är i alla fall en bra dag och dö på tänkte jag medans vi sprang igenom snåren .
Vi kom fram till någon slags vatten källa . Jag sket egentligen vad det var för något . Det fick i alla fall bort getingarna .

[Då väntar vi kanske lite... Tills det är fler som är online! ]

Liam

Jag såg att Constace hoppade i vattnet.
JA! tänkte jag. Vatten!! Målbålgetingar gillar inte vatten...
Jag ändrade riktning och sprang mot vattnet. Men på vägen fick jag tre stick till. Ett på armen, ett på låret och ett stick på handen.
Precis när jag visste att jag inte skulle orka springa mer kände jag vattnet runt mina fotleder. Jag slängde mig ner och kände vattnet omsluta hela min kropp. Getingarna flög iväg bort från mig.
Ah, äntligen Jag hade aldrig varit så lättad. Det gjorde fortfarande ont och jag började känna mig konstig. Men jag skulle förmodligen inte dö. Inte av getingsticken i alla fall...

Framför mig hoppade Liam och Constace ned i vattnet. Vatten var verkligen en del av mig. Men, jag kom aldrig till vattnet.
Målbogetingarna stack och mina händer och ben svullnade upp.
Världen framför mig skakade. Sakta föll jag ihop på den steniga marken.
Min mormor böjde sig över mig med bekymrad min. "Du lovade att inte anmäla dig." Hon väste orden och jag hörde skvalpande vågor blandas med surr från getingar.
Framför mig badade de två andra. Och tyst hoppades jag att resten var döda.
Sen grusades hela min syn

Liam

Jag såg hur Hanna föll ihop bakom oss.
Jag vet inte vad som flög i mig, men jag for upp ur vattnet och sprang mot henne.
För i h*lv*ete Liam, tänkte jag. Det här är Hungerspelen. Man RÄDDAR inte varandra!!
Men jag sprang i alla fall upp och tog tag i vad jag trodde var hennes armar. Men jag upptäckte snart att den ena armen var en trädgren. Jag tog tag i hennes armar på nytt(de riktiga armarna) och började släpa henne mot vattnet. Jag kände inte längre de nya sticken jag fick. Jag hade redan så många. Utmattad föll jag i vattnet.
[Observera att allt efter det här är hallucinationer, inte verklighet]
Från alla håll kom mutanter. Stora och små, gröna, blå, lila, gula, katter, hundar, getter. Alla möjliga varelser. De plaskade ner i vattnet och drog med sina huggtänder upp döda spelare från vattnet och började slita dem i stycken. Jag blundade.
Det här är inte sant, inte sant, inte sant... Men jag började själv tvivla på det. Det kanske var verklighet i alla fall. Plötsligt stod min mamma över mig.
"Liam" sa hon. "Du lovade att vinna. Du lovade att du skulle komma hem. Och nu ligger du här och dör." hon blängde på mig, utan minsta sorg i blicken.
"FÖRRÄDARE!!" skrek hon, och det lät som en hel kör av röster.
Sedan blev allt svart.

Hanna


Min kropp svalkades sakta och min mormors ansikte började sakta försvinna från min näthinna. Svaga minnen av att Liam drog ned mig till vattnet kröp över mig som en dimma.
Hela min kropp värkte och försiktigt drog jag ut en, två taggar ur min hud. Självklart borde jag fortsatt men mina fingrar vägrade.
En bit ifrån mig flöt Liam, hans kolsvarta ögon stirrade på mig utan att egentligen se. Jag borde dränka honom. Här och nu. Det hade varit så enkelt att bara trycka ner hans huvud under utan och hålla det kvar. Men efter vad han antagligen gjort mot mig kunde jag inte. Inte just nu i allafall. Jag drog upp honom på land och la honom på en sten. Sedan började fiskar med mormödrar på ryggen dansa runt mig och jag somnade, ,er fridfullt denna gång.

Elisabeth ser hur en massa - ja vad det nu är för något - flyger fram efter några. Målbogetingar. Ellie rusar för fulla livet därifrån. Vart hon ska ta vägen vet hon inte, men där ska hon inte vara i alla fall. Nu får man bara se så att inget händer. Ellie vill vinna. Hon vill hem till sin mamma och pappa. 'Snälla! Låt allting bara var en dröm' tänker hon förtvivlat när hon springer därifrån.

Constace

Jag satt där brevid Hanna och Liam . Alla var nerdränkta . Plask blöta . Egentligen så var det Liam gjorde ganska korkat . Men jag vet att han skulle antagligen ha dåligt samvete . Själv så spelas bara hemska minnen från hemma upp som ett casett band framför min näthinna ...

Liam

Sakta började saker klarna för mig igen. Jag såg att jag satt bredvid Constace och Hanna, på land. Men jag hade ingen aning om hur jag kom upp ur vattnet.
Mödosamt lyfte jag handen till nacken och letade upp gadden i det största sticket. Jag drog ut den. Det högg till av smärta. När jag höll upp handen framför ansiktet såg jag att den var helt svullen. Jag drog ut gadden från handen. Jag fortsatte dra ut gaddar. De var färre än jag trodde. Det kändes som om jag hade fått minst hundra, men nu hittade jag bara sju. Men sju var tillräckligt för att döda.
Åh, ta mig härifrån!!, tänkte jag.

Constace

Jag såg att Liam började vackna till . Med ett snabbt ryck smällde jag till honom på kinden . Hans näsa började blöda lite smått .