Rolla. Nu. Spenc. >:3

"Bra att veta", svarade jag så
nonchalant jag kunde, vilket var
svårt, med tanke på hur våldsamt
det gick till där nere. "Vi ska nog
gå tillbaka nu. Shina och Miranda
väntar förmodligen på oss", sade
jag sedan och vände långsamt om
för att gå tillbaka.

Eaton såg på henne och följde tyst efter.

Shina

"Shina, SLÄCK LJUSET!" morrade Miranda och slog till mina händer så att jag tappade fokus och magin försvann, "Det gör dem bara ännu argare!"
"Men vi ser inte vart vi går", klagade jag, "Vi vet inte om vi går tillbaka eller går ännu längre in!"
De hade råkat komma så långt in i skogarna att det var nästintill kolsvart. Man kunde bara urskilja marken man stod på, inte mer.
Plötsligt hördes fnitter och viskningarna var ännu starkare.
"Men för i h*lvete Shina, släck!"
Men det var försent. Allt jag såg innan ljuset dog i mina händer var en liten, nätt varelse som kastade sig på mig.

Jag hade stirrat på skogsbrynet i
över 40 minuter nu. "Varför
kommer de inte? Borde jag ha
följt med dem? Tänkt om
borgmästaren har fångat dem.
Vad ska vi göra?" frågorna
fortsatte att flöda i en förtvivlad
ström. Jag vankade av och ann
och frågade vidare. Sedan vände
jag mig till Eaton. "Stanna här,
jag letar upp dem", sade jag
till honom och vände mig mot
skogen. "Jag litar på dig!" ropade
jag innan skogens armar omslöt mig i mörker.

Eaton stod ensam kvar och försökte hålla Wounded med blicken så länge som möjligt.

Shina

Det hela var ett enda, stort tumult. Jag föll till marken och slog i bakhuvudet, varelsens fnitter ekade i mina öron och jag kände hur små tassar trevade runt på hela min kropp. Den var liksom överallt samtidigt.
"Miranda?" ropade jag och försökte få fram mina händer för att tända ljuset. Men så fort en strima tändes bet varelsen mig och jag skrek till. Jag kände hur något varmt, kladdigt rann ner från min ena handled - blod.

"Shinaaa? Miranda?" ropade jag
högt och struntade i att
borgmästaren kunde höra mig.
Det skulle inte ha tagit så lång
tid att komma tillbaka om de inte
blivit hindrade på något sätt.
Jag spårade dem så gott jag
kunde men det var nästan som
om någon hade täckt över spåren.
En sliskig sötaktig doft hängde i
luften och blandade sig med tjejernas
så att jag flera gånger fick vända
om och gå tillbaka. "SHINAAA!"

"Ajj", kved jag och kände hur såret sved och brände.
Plötsligt hörde jag någon skrika mitt namn - men det var så långt bort så jag var osäker på om det bara var en inbillning i huvudet eller inte.
"Miranda?" försökte jag igen. Varelsen hade lämnat mig, jag kände inte dess tassar någonstans på kroppen.
Tyst satte jag mig upp, men jag såg ingenting. Mörkret var så tjock att jag nästan kunde ta på det. Försiktigt försökte jag tända en gnista i min hand, men så fort magin strömmade genom armarna stack det till där varelsen borrat sina tänder i mitt kött.
Jag skrek till av smärta. Tårarna brände bakom ögonen.

Jag spetsade öron. Jo, nog var
det Shina som skrek. Men varför?
Var hon skadad? Plötsligt kändes
det onödigt att gå och jag satte
av i full galopp för att nå fram till henne i tid.

Jag snyftade till och bet mig hårt i läppen för att inte skrika igen. Armen med bettet darrade och jag höll den från kroppen. Minsta lilla beröring gjorde ont.
"Miranda...?" viskade jag förgäves. Det var helt tyst runt omkring.
Men så hörde jag dova galoppsprång som kom allt närmare. Jag visste inte vad det var och höll mig på min vakt. Var det döden eller räddningen som kommit?

Det var nära att jag sprang rakt
över henne när jag hittade henne
liggandes på marken. Hon låg
med ena armen utsträckt och
ett fult bett var synligt på den.
Jag fällde försiktigt ihop käkarna
runt hennes kropp och lyfte upp henne.

Jag kände hur något lyfte upp mig och fick till en början panik. Men så kände jag den fjälliga huden och förstod att det var Wounded.
"Hur hittade du mig?" frågade jag tyst, "Och vart är Miranda?"