Gatubarnens överlevnad

Ashton blir helt röd i ansiktet av hur fånig han var och han försöker genast bli av med det. Han känner sig alltid som en liten unge varje gång han rodnar och det är väl inte speciellt konstigt med tanke på att det är så man ses i staden av hans jämlikar. Ashton ser på djuret som lugnt lunkar fram till dem, men det är ett staket i vägen så den kan inte nå dem.
"Är du säker på det?" Undrar Ashton misstänksamt nog.

"Visst, kolla här." säger Fredrika och river av en näve gräs och går fram till kon och sträcker fram handen. Kon sträcker sig långsamt fram och tuggar i sig gräset, "Se den bet mig inte." ler hon och strycker kon över mulen (Heter det så på kor? xD)

(Borde det göra. O-o Låter bra iallafall. xD Bättre än nos.)

Ashton ser på djuret och plockar upp lite långt gräs från marken som han sträcker fram mot djuret som girigt tuggar i sig det. Ashton släpper dock taget så fort han kan eftersom kons tunga nått honom och det var egentligen inte problemet. Utan snarare att Ashton inte vill bli uppäten eller något, med tanke på hur mycket kreaturet tuggar.

(Vad fånig jag känner mig när jag försöker beskriva hur man ser på en ko för första gången. XD)

(Vi säger det xD)

"Kor äter inte kött." ler Fredrika men går åter ut på landsvägen, "Kom nu, det är nog frukost på gång." ler hon och pekar på en bondgård nästan i horisonten där det ryker ur skorstenen, tänk vilka vida yter de hade här och i stan bodde de trängre än...ja man visste inte vad.

(Japp.)

Ashton lämnar djuret bakom sig och börjar gå mot bondgården. Även bondgården ser konstig och skev ut i jämförelse med staden. Samtidigt är det precis som med allt annat här ute, Ashton finner det hela väldigt fascinerande. På sitt sätt.

De kommer in på bondgårdens stora öppna gård, omringad av flera hus. "Boningshus, där bor husbondfolket. Ladugården, där bor alla djur och uppe finns höloftet och där kommer vi att sova. Sen finns visthusbod där de har all mat och dass, där skiter man." flinar Fredrika och pekar på alla hus ett efter ett det fanns även en dräng och en pig hus, men de låg längre bort och några få hus till.

Ashton nickar varje gång hon säger ett nytt namn och försöker lägga det på minnet. Ashtons blick fäster sig på boningshuset och gömmer sig bakom Fredrika när det kommer ut någon därifrån. Ashton vet inte vem det är, men han gissar på att Fred är lite kändare här.

"Fred." hörs en godmogen röst och en storvuxen leende man kommer emot dem med öppna armar, "Jag undrade när du skulle komma, du har självklart en plats i arbetslaget på åkern." ler han och kramar farbroderligt om Fredrikas magra kropp och får syn på Asthon som gömmer sig bakom henne. "Och vem har vi här då?" ler han vänligt mot honom och släpper Fredrika för att ta Asthon i hand.

När mannen sträcker fram sin, enligt Ashton, stora hand så sträcker inte Ashton fram sin. Men trots det så tar mannen tag i hans hand och skakar den.
"Vad heter du, då?" Säger mannen och äntligen kommer det något ur hans frusna stämband. Inte bokstavligen, men bildligt talat.
"Ash-Ashley." Svarar Ashton nästan som om det vore naturligt nu.

"Det var mig en blyg en." säger bonden och ser bekymrat på Asthon, "Hon är inte sånn i vanliga fall, tro mig. allt är bara så nytt, men visst har ni en plats för henne med?" ler Fredrika och mannen nickar godmodigt då även en kvinna kommer ut och möter dem, "Fred." säger hon och kramar om Fredrika och ser sedan bekymrat på hennes huvud, "Fredrika vad har hänt?" säger bondmoran förfärat och slår sedan för munnen och ser på Asthon, "Det är lungt, hon vet. Jag träffade på min far." sa Fredrika bara som förklaring, de visste en del men absolut inte allt.