prs eragon

Jag måste få henne att förlåta mig, men hur mycket av min stolthet kan jag svälja för det? Jag går ner på knä och ber om förlåtelse igen, den här gången på det gamla språket och svär på det gamla språket att jag inte ska göra om det.

"Du är förlåten"

Jag ser henne i ögonen.
"Tack."
Det blev bara en hes viskning. Sedan vet jag inte hur jag ska bete mig. Gå? Stanna? Resa mig? Jag sitter kvar helt orörlig.
"Bra gjort Shari!"

Jag ler.

Faor vet hur han ska få mig att skratta. Han vinglar ut till oss på bakbenen och låtsas att han är en alv eller människa. Han härmar några ord också. Jag mår genast bättre och går leende fram till honom.

Jag sätter mig ner.

Faor tappar balansen och trillar rätt ner över mig.
"Aj, Faor, gå av mig. Jag blir mosad."

Jag somnar.

Jag ser på Faor.
Hur lyckades du övertala de att låta oss stanna?"
"Jag är ledsen, jag kan inte berätta det"
Jag nickar och skickar över mina tacksamma känslor till honom.

Sauron kryper ihop brevid mig.