Narnia

Sam och de andra gjorde sig beredd, även hon hade blivit försedd med en sköld. Det var bra, men Sam var mycket skickligare med enbart sköld, men ja för säkerheten. Häxans arme kommer allt närmare och när en skur av pilar träffar dem är de redan på henne och narnianerna. Men nu är Sam helt inne i stridens hetta, hon hinner inte ens tänka utan använder sitt svärd skickligt. Ett troll med en stor knölpåke kom emot henne och snabbt viker hon undan och ränner svärdet rakt in i det.

Andrew nästan siktar in sig från början på att hitta Sam och skydda henne till varje pris. Men när Oreius ser det blir han förbannad och säger till honom att han måste fokusera på de värsta. Som troll eller de som ser ut som ledande roller. Vilket gör Andrew lite arg, men han gör som han blir tillsagd.

Sam upptäker att de genast blir svårare, pilarna som förr hjälpt henne att fälla fiender slutar tvärt, eller upphör till viss del. Och nu blir det allt mer aggresiva och närgående. En efter en av hennes grupp faller, vissa bara skadade. Det börjar gå dåligt för dem, häxansa arme är allt för kraftfull, men då ser hon dem....träden kommer.

Så fort Oreius går bort ifrån honom börjar han hjälpa Sam igen, bara för att försäkra sig om att hon överlever. Men det blir allt svårare att inte träffa henne, då hon rör sig så mycket. Sedan ser han något grönt börja anfalla häxans arme. Till och med träden var på deras sida nu. Detta kanske skulle bli en vinst ändå?

När träden börjar anfalla blir allt genast mycket bättre, Sam vänder sig hastigt om då hon hör ett vrål och ett skri. Aslan och Vita häxan, och snart är det slut, hon drar sitt sista andetag. Då börjar det genast gå bättre för dem och snart har de lagt ner hela häxans arme under dem, förutom de som rymde in i skogarna. Sam klarade sig undan allt för svåra skador, förutom ett ytligt hugg i armen och några få sår här och var, men hon levde, hon mådde bra då fru bäver ledde henne till sjuklägret.

När kriget verkade vara över, då häxan blivit dödad av Aslan och hennes arme antingen blivit dödad eller flytt in i skogen. Oreius lät honom gå för att kolla till Sam, han verkade göra ett undantag på grund utav att han var människa. Och att han var en av 'profetiabarnen'. Han skulle precis gå ner för stenarna de kommit upp för då han hörde något bakom sig. Snabbt vände han sig om, i tron om att det var en av de andra bågskyttarna. Men det var det dock inte. Det var något som liknade en mutation han en gång sett i en film. Sagan om Ringen, gissade han. När monstret höjde sitt långa svärd fick Andrew blixtsnabbt fram sin sköld, som då skyddade överkroppen. Svärdsklingan trängde in i skölden, vilket fick Andrew att tappa balansen på grund utav kraften. Sedan var det enda han kände en smärta i det högra benet. Han föll till marken, vilket fick svärdet att lämna det djupa såret i Andrews ben. Han kände plötsligt marken under sig. Han hade knappt märkt att han slagit i den. Det var trots allt benet som gjorde så ont att det nästan trängde ut all annan smärta i kroppen. Och sedan kände han att en pöl började forma sig runt benet, blod. Monstret höjde svärdet för att ge ut det dödande slaget, och Andrew nästan önskade att han skulle göra det snabbt, men det hann han aldrig uppleva då allt blev svart.

Sam ser vad som sker och det svartnar inför Sams ögon, hon rycker sig loss från fru bäver och hörde henne inte ropa, "Nej, Sam det är för farligt, du är skadad." Men nu var det enda hon tänkte på var Andrew, han var skadad, ordentligt skadad och han kanske skulle ........Sam ville inte ens tänka tanken, men ett sak ver då säkert den där besten skulle dö. "Andrew" skrek hon förfärat och gick sedan mellan honom och besten och drog sitt svärd. Besten som just skulle göra sitt dödande slag mot Andrew blev hindrad av Sams klinga då stål mötte stål. Hon svingade svärdet så snabbt att hon aldrig gjort så förr och efter bara någon minut föll besten tungt, dock föll den så att Sam inte hann undan och hon kände besten tungt landa över henne då hon föll. Hon flämtar häftigt till då ett eller flera revben knäcks. Förblindad av smärta vänder hon huvudet, det enda som inte låg under besten mot Andrew, "Andrew?" sa hon svagt som för att fråga om han var vid liv, innan allt svartnar och hon försvinner i ett barmhärtigt smärtfritt mörker.

Det är nästan som att han hör någon skrika hans namn medan allt är helt svart. Fast när han började höra ljud och känna att folk rörde vid hans ben ryckte han plötsligt till så hastigt att en ilning av smärta sköljde över honom. Han slog upp ögonen och såg fru bäver titta oroligt på honom.
"Ligg still, lilla vän" säger hon, hennes röst verkar panikslagen då hon försöker ta bort små tygbitar ifrån byxorna i såret. Vilket gör ont, men Andrew antar att han kommer få stå ut. Men snart blir smärtan så olidlig att han tror att han skulle dö här och nu. Men det gör han inte, utan han fastnar i tanken över var Sam var. Hon kunde väl inte vara.. död?

De hjälps åt att lyfta bort besten från hennes mörnulltade kropp, och Sam känner att hon äntligen kan andas orentligt. "Ta det lungt med andningen så att det inte spricker hål på lungorna." säger en faun och känner med vana försiktiga över henne. Sedan följs en smärtsam stund för Sam då de får av henne den blodiga tunikan och lindar om hennes revben när de ligger rätt. "Vi tar dig till sjukhustältet." säger de och varsamt hjälper de upp henne på fötter, och för henne till tältet där hon ser Andrew, han ser hemsk ut och benet......."Andrew" säger hon svagt då hon sätts bredvid honom och de började rengöra hennes övriga skador. "Sitt still du får inte röra dig mycket på grund av dina revben." mummlar faunen, men Sam ignorerar honom och ser bara oroligt ner på Andrew.

Andrew hör Sams röst säga hans namn.
"Sam!" utbrister han. Men det låter inte som hans normala röst. Rösten är nu plågad av smärta istället för att vara glad. "Hur är det med dig?" frågar han oroligt. Han rycker till gång på gång då fru bäver rör såret. Hon ber om förlåtelse många gånger, som Andrew inte orkar svara på.