PRS mellan Sideswipe och Ginny!!!!

Hazel kände sin egen mage vända sig och hon blev blek hon själv. Hon hatade hur känslig hon var när det gällde skador och sjukdomar; de gjorde henne illamående och skrämd.
"Jag måste gå." Mumlade hon och stegade snabbt därifrån.

Tom skrattade så fort Haz försvunnit. "Gud vad blek hon blev!"
"Håll käften. Bara för tre år sedan skulle du sett lika dan ut, pucko. Och det är inget fel på att vara överkänslig för spyor. De stinker ju trots allt." Jag viftar med handen framför ansiktet för att lägga ton på det jag just sagt. Sen så går jag där ifrån visselandes.

Jag petar Peter i sidan och han krälar snabbt längre in under täcket. Jag suckar. "Du vet att du inte kan ligga här hela dan va? Vad har hänt som har gjort dig så plötsligt depp?"
Peter gnyr till och rullar ihop sig till en boll under täcket. "nngnngnggngngnnngngngngnnggnggngngngngngngng."
Jag slår till honom i huvudet.
"Aow", säger han och sätter sig upp. Han tittar på mig med arg blick. "Vad vill du?"
Jag lutar mig närmare honom. "Jag vill veta varför du inte har gått upp än." Jag tittar på klockan. "Jag vet att morgontrötthet går i släkten hos familjen Nott, men kvart över tre?! Vad är det för fel?!"
Han tittar bort. "Jag har bråkat med Haz."
Jag prutar med läpparna. "Har du bråkat med Hazel?"
Han nickar. "Hon har undvikit mig sedan dess. Inte ens tittat på mig."
"Varför? Vad har du gjort Peet?"
Han tittar på mig. "Kommer du ihåg att Haz ville ha din hjälp att snoka?"
Jag nickar. "Såklart jag kommer ihåg det."
"Jo... Alltså, jag hjälpte henne sen." Han tittar bort. "Jag vet inte vad jag tänkte. Men det kändes bra just då."
"Fick hon reda på nånting?" För om hon gjorde det så är det kört för mig och Peet. Och alla andra för den delen.
Han tittar ner. "Jag vet inte om hon har läst det än, men... Men hon hittade lådan."

((Har jag skickat mallen till dig? Den med allas bakgrunds historia? Dags att läsa den nu!!))

((^^ Yepp det har du. Ska kanske läsa om den ändå, för säkerhets skull... Oh gods nu kommer Emmony gå all Lima Heights på Hazel DX))

Hazel sprang tillbaka till sitt rum och kastade sig på sängen för att lugna ner sig.
Efter en stund bestämde hon sig för att läsa dokumenten hon hittade i lådan. Snabbt gick Hazel in i badrummet, öppnade lönndörren och tog fram lådan.
Med darrande händer tog hon upp papprena och började läsa.

När hon var klar stirrade hon på dokumenten, på de små bokstäverna som beskrev något så hemskt, och innan hon kunde hjälpa det vällde illamåendet upp igen. Hon kastade ifrån sig papprena och sprang till handfatet och spydde.

((Okej, jag gissar att Emmony kommer leta upp henne nu och de kommer också bråka eller något och sånt...))

Jag stirrar på Peet och springer sedan ut i korridoren men honom hack i häl.
"Stanna Em! Hon måste få veta!"
Jag känner tårarna komma och torkar snabbt bort dem. Varför? Varför?!
"Nej! Hon får inte!" skriker jag tillbaka.
Jag sparkar upp dörren till hennes rum och hittar henne hulkandes på golvet i hennes egen spya.

Hazel hörde Emmony och Peet springa in, och hon höjde sitt huvud för att titta på de. Hon stirrade rakt in i Emmony's upprörda ansikte, men det fick henne bara att må mer illa så hon böjde sig över handfatet och spydde igen.
Hon hatade hur hemskt hon mådde. Men det hon läst var ännu hemskare.
Peter kom fram till henne bakifrån och omfamnade Hazel. Hon vände sig om och begravde sitt huvud i hans tröja och lät tårarna börja komma.

"Hazel, det har hänt en olycka." Mormors klarblå ögon ledsna. Hazel för liten för att förstå.
"Din... Din mamma och pappa har dött."
Det hemska skriket som for ur henne. Hur hon inte ens försökte stoppa det.

"Är du Hazel Grace?" En vänlig kvinna. Vita väggar, sjuka människor; sjukhus. Hazel väntandes utanför nervöst för nyheter om varför hennes mormor plötsligt fallit ner när hon lagat mat.
"Jag är rädd att vi har några dåliga nyheter." Hon hukade bredvid Hazel, hennes leende vänligt nog men hennes ögon kalla. Hon hade gjort det här förut. Hon brydde sig inte.
"Din mormor har gått bort."
Mer prat, men Hazel lyssnade inte. Samma smärta som med flygolyckan. Frågan "varför?" sliter hennes hjärta.

Nu visste hon.

"Jag sa åt dig att inte snoka! Ja sa åt dig att inte lägga dig i mitt och alla andras förflutna men du lyssnade inte!" Jag vet inte varför jag skriker. Vet inte varför jag plötsligt är så arg. Vet inte. "Hur kunde du?!"
Peter tittar på mig. Haz gråter i hans famn.
"Gå här ifrån", mumlar han. "Du är inte till hjälp."
Jag känner vreden koka inom mig. Men gråten är inte långt borta nu. "Förrädare", väser jag. Jag skrattar till utan humor. "Din jävla lilla patetiska förrädare!" Jag skriker så högt att min röst spricker. Jag springer ut där ifrån.
"Hey!" Nick tar tag i min arm och och tittar beskymrat på mig.
"Släpp mig", skriker jag och försöker slit mig loss men jag är för svag. "Släpp mig! Rör mig inte! LÅT MIG VA!" Jag slår mot hans bröst men minna slag är bara lätta smekningar. "De förlåter mig aldrig!"
Jag gråter. borrar in ansiktet i Nicholas tröja och bara gråter. "Varför", hulkar jag. "Varför finns jag. Varför måste jag leva detta patetiska liv?!" Det sista skriker jag.
Nick kramar mig hårdare och kysser mig på hjässan, men säger inget. Ingen stöddig fras, ingen komplimang, ingenting. Han bara kramar mig tills jag lugnat ned mig och blir tyst.

Jag sitter i ett hörn av sängen och gråter. Jag ser hur Ceeth står och håller för dörren. Personen på andra sidan är arg.
"Släpp in mig, ungjävel!"
Ceeth pressar sig hårdare mot dörren. "Nej!"
Men tillslut vinner mannen och dörren flygger upp. Ceeth står redo. Han gör vad som helst för att skydda.
Personen tar ett steg framåt och ler elakt mot min bror. "Så nu ska vi inte bråka, lille vän."
Ceeth tar ett steg fram och sparkan mannen på smal benet.
Mannen vrålar. "Du din lilla skit! Det där ska du få för." Han drar sitt gevär och riktar pipan mot Ceeth. Mot min bror.
Men han skjuter inte. Han blir avbruten av Polis sirener.
"Vi sticker!" Sen är de borta.
Jag kastar mig ur sängen och springer med för trappan.
"Mamma! Pappa!" Jag stannar och stirrar på golvet. Blod. Det är blod överallt. Det är så tyst, förutom ett svagt knarrande inne från vardags rummet. Jag vänder mig om och får syn på pappa. Jag hör ett skrik och det tar ett tag innan jag inser att det är mitt eget.
Pappa hänger i ett rep från takbjälken. Precis där jag och Ceeth brukar hänga upp gungan vi fick i julklapp.
Jag tar ett steg framåt men någon stoppat mig. En polis med sorgsna ögon. och plötsligt är hela huset fullt av dem. Men det var ändå så tomt.

Varför?

Det är bara hemsk smärta bultande i Hazel, gamla sår som rivits upp och hällts salt på. Hon kände sig patetisk och dum, löjlig och hemsk, och Emmony hade all rätt att skrika på henne. Hon kände sig som att hon höll på att falla sönder, och det enda som höll henne kvar var Peter's armar och tröstande ord, men det gjorde bara att hon grät mer, för hon hade varit hemsk mot honom. Han hade förlorat mer än henne, han hade det värre, och hon var bara en jävla idiot.
"J-Jag är så ledsen." Snyftade Hazel. "D-Du... Jag f-förtjänar inget a-av det här."
Hon slet sig loss från Peter's armar, tårar fortfarande strömmande ner för hennes kinder och hennes syn förvrängd av vattnet. Men hon såg Peet's chockade ansikte, hans ögon uppspärrade, och hon kunde bara stirra tillbaka i fullkomlig fruktan.
"Hazel..." Peter sträckte ut en hand för att röra vid hennes, men hon ryggade tillbaka.
"J-Jag förtjänar det inte." Sa hon, och hennes röst sprack inte den här gången. Hon lät säkrare än hon gjort någonsin förut, även om hennes röst var hes av gråt. "Jag åker... Iväg. J-Jag är så ledsen." Hon snyftade till och vägrade möta Peet's blick. "Jag s-ska inte störa er m-mer. Jag åker till något fosterhem där j-jag inte skadar. G-Gå till Em och s-säg att det var mitt fel. Du är ingen förrädare."
"Hazel, sluta." Peter's röst var skarp men rädd, och Hazel kunde höra att han brydde sig. "Emmony är bara arg, hon lugnar ner sig. Du ska ingenstans, vem som helst skulle ha gjort samma sak..."
"Snälla." Hazel skakade nu, föll isär, och hon lät inte Peter hålla ihop henne. Hon var inte värd det. "S-Snälla, låt mig gå, låt mig vara, j-jag kan inte-"
Hennes röst sprack och hon vände sig för att springa därifrån, lämna allt det här bakom henne, gå tillbaka till livet innan Pentagon, innan hemligheter och hemsk smärta och död. Nej, smärta och hemligheter och död hade alltid funnits sen hennes föräldrar dog, hon ville tillbaka hem...
Smärtan var skarpare än knivar, skar hennes hjärta där det än sålänge klarat sig med bara några sprickor. Hazel sjönk ner på golvet, hon öppnade munnen för att skrika, men inget kom ut. Och plötsligt var Peet där också, höll om henne.
"Lämna mig." Grät hon.
"Jag lämnar dig inte. Aldrig." Mumlade Peter. "Du förtjänar visst det här. Du förtjänar ett bra liv och du förtjänade att veta, även om du fick reda på fel sätt."
Det lugnade ner Hazel lite. Hon pulserade fortfarande med smärta och skuld, men hon släppte det, släppte det och koncentrerade på Peter's ord och värme.
"Varför är du så s-snäll mot mig?" Mumlade hon tyst. "Du borde inte vara det. Jag är kall och okänslosam och dum och-"
"Du är perfekt. Tyst nu." Peet's ord var klara, vackra, och Hazel kände smärtan släppa lite.

Jag sitter på taket igen. Tänker. Tänker på det som hänt. På mamma och pappa. På Rebecca. Och på Amanda. På Haz och Peter. På Lex. På Nick. på hur mitt liv skulle sätt ut om mina föräldrar inte dött. Det skulle förmodligen vara dötrist...

((We're such drama-queens here ))

Hazel satt på sin säng, tyst. Peter satt bredvid med en arm runt henne.
Tystnaden var inte pinsam. Den var tung med saker som borde sägas men ingen av de ville yttra, men inte pinsam. Ganska bekväm, faktiskt.
"Jag är ledsen." Sa Hazel till slut, hennes röst inget mer än en hes viskning. "Jag känner mig så dum. Ni hade det bra och hade gömt era hemligheter bra, gjort ett bra jobb med att glömma de. Jag vet hur det känns att vilja glömma, och ändå förstörde jag för er..." Hon svalde. "Jag borde verkligen lämna Pentagon, lämna er ifred."
Peter var tyst en stund.
"Vi behövde bli påminda." Sa han långsamt. "Att försöka glömma är inte bra. Då accepterar man det aldrig. Vi gömde det för bra, och intalade oss själva att vi glömde. Men det gjorde det bara mer smärtfullt."
Han hade självklart rätt. Men Hazel kände sig fortfarande eländing.
"Emmony hatar mig. Snart kommer resten hata mig med. Och det är en tidsfråga innan du gör det också." Sa hon tyst.
"Jag kommer aldrig att hata dig, Hazel!" Sa Peter chockat. "Sluta nu. Det räcker. Emmony kommer att lugna ner sig. Jag kommer prata med henne. Och de andra kommer förstå, du gjorde inget fel - som sagt förtjänade du att säga."

-

Hazel stängde sina ögon. Hon låg i sin säng, hade gjort det i flera timmar, bara legat där efter Peter gått. Det kändes som om tiden stod still.
Det kanske var bra ändå.

Jag tar upp min fulla ryggsäck från golvet och ser mig omkring i mitt rum. Det känns hemskt att lämna det efter så många år, men det är ingen ide att jag stannar.

Jag kliver på bussen. Schafören tittar misstänksamt på mig men säger inget. Det är jag glad för. Jag kan sköta mig själv.

Kvinnan som öppnar dörren stirrar på mig. Jag står i ösregnet utanför ett barnhem. Hon tar min hand och drar in mig i huset.