LotR privatroll mellan Tamburlaine och Dragon Fantasy

Tamara åkte in och ut i medvetande, men märkte av att Daeron tycktes ha en mardröm. Gryningen kom och Daeron vaknade till, men somnade sedan. Tamara satt där hon satt hennes tankar sysslade bara med det som hade hänt, och ja hon var mer rädd än någonsin. Särskilt var hon rädd för att vara kvinna nära en man, ja nu räknades inte Daeron till dem men ändå.
Då hörde Tamara det, bakom dungen de befann sig fanns det stenbummlignar och hon hörde det. "Orcher" hördes en flämtning av upphettsning från henne. Tamara som ännu bara var klädd i den tunna vita underklänningen, barfota och med utslängt hår, smög fram till packningen för att inte väcka den sovande Daeron och fann sitt svärd. Sedan klättrade hon upp på klippblocken från deras sida, visst hon skrapade sig men inget av det betydde något längre. Då hon kommit upp såg hon dem, ett dussin orcher satt runt en lägereld och åt vad tycktes vara ett råddjur, det doftade underbart. Med ett tjut hoppade hon rakt ner bland dem, och de han knappt komma till vapen så förvånade blev de. Tamara högg snabbt sitt svärd i en och sen var striden i full gång, men hon hade övertaget, hur kunde hon annat? Och hon skrattade glatt med blod över sin klänning drog hon rådjuret till dem och hoppades att Daeron skulle vakna av lukten.

Daeron stördes inte i sin sömn av orchernas oljud, eller ljuden av slaget. Inte ens då Tamara återvände med resterna av rådjuret rörde han på sig. Det verkade verkligen för världen som om han var död, där han låg på filten. Man kunde ha tagit honom för en prins, med de fina kläderna och det utsökta ansiktet.
Inget av oron som han jäktat med då de red syntes nu i hans ansikte, hatet hade lämnat hans nu avslappnade axlar. Men under ögonen hade han mörka ringar, och ofta knöts hans hand ihop, av desperaton eller hat, det visste ingen.

När hon återvänt föll åter det tomma det svarta över henne, hon satt bara i timmar i filten och bara stirrade fram med oseende blick. Det var då hon återupplevde allt, allt hon vart med om. Det var hemska minnen men hon kunde inte komma ifrån dem.
Tamarafar upp av ett ljud, men det var bara en uggla, nu hade det mörkna eller det var mörkt och alla nattliga djur började krypa fram ur sina hålor för att gå på jakt. Hade hon verkligen vart så borta hela dagen?, tänkte hon och kastade sedan en blick på Daeron. Han hade inte rört sig inte visat något liv sen när? hon var tvungen att tänka, det mesta föll som i en dimma. Men visst hade hon vaknat till förr? Hon såg på rådjuret, var det igår eller i förrgår hon dragit hit det? Hon visste inte hon var helt dagvill, med Daeron hade sovit länge.
Ovetande om kylan, sina bara fötter och sin blodiga klänning, går hon oroligt fram till honom och knäböjer invid honom. Då hon hade konstaterat att han andades såg hon på honom, han var söt, han såg så lugn och fridfull där han låg. Försiktigt drog hon handen längst hans kind och kindben i en fjäderlätt men omedveten handling.

Det var först då, vid Tamaras ömma beröring som Daeron vaknade. Han slog upp ögonen i alarm, men då han kände igen henne slappnade han av.
"Hej", sade han varmt och fick sedan syn på blodet. Han ryggade till och satte sig upp. "Vad har hänt? Är du skadad?" utbrast han oroat och såg sig omkring, men allt verkade lugnt. Det var mörkt, hade han sovit bara någon timme? Men nej, då han somnat hade gryningen redan varit nära, nu lystes landskapet endast upp av månen och stjärnorna, då de kikade fram bland molnen.
Daeron sträckte fram handen för att röra vid blodet på Tamaras klänning. Det hade redan torkat till viss mått, men trots det kunde han se att det varit svart. Orcher?

"Du sover verkligen djupt." svarar hon på Daerons hej och ler mot honom, men flyttar sig lite då han satte sig upp så hastigt. Tamara flinade till och skakade på huvudet, "Orcher hade slagit läger bakom de där stenbumlingarna, och jag kände för att jag behövde ha ihjäl lite orcher." skrattade hon lätt och ryckte på axlarna, hon hade mått bra av det, bättre som det brukade bli då hon hade lärt sig att lägga undan alla onda minnen långt bak i sitt huvud.
"Förlåt om jag väkte dig föresten, vill du ha rådjur? Du kan fortsätta sova sen om du vill." ler hon mjukt.

Daeron var förbryllad av hennes ändring i beteende. Borta var den rädda, tillbakadragna kvinnan, tillbaka den självsäkra, leende Tamara. Men det var oroande, även om Daeron inte sade något. I stället skakade han på huvudet och reste sig.
"Nej, jag tror vi borde ta oss längre bort från staden. Inne i skogen är det svårare för dem att hitta oss", sade han och märkte att han ännu bar på den fina tunikan. "Men lite mat passar bra innan vi ger oss av", tillade han med ett leend och drog av sig tunikan. Han gick över till sadelväskorna och plockade upp västen och jackan på samma. Han packade in festkläderna och drog fram en enkel, mörkblå tunika som han tog på sig.
Sedan återvände han till Tamara och drog fram sin kniv för att skära en bit av köttet.
"Du borde byta om, eller åtminstone lägga på dig mera kläder. Jag vill inte att du blir sjuk", sade han och kastade en blick på hennes bara fötter.

Tamara nickade och såg ner på sina bara fötter och de var som först nu hon märkte hur hon gick klädd, hon hade förtfarande på sig underklänningen och inga skor på fötterna. Hon log lite smått men följde Daerons exempel och gick till sadelväskorna. Hon drog på sig ett par byxor och skor och sedan drog hon av sig underklännningen och på en tunika. Hon var inte längre rädd för Daeron, han hade bevisat för henne då han sprang in i lordens rum att hon kunde lita på honom. Så nu brydde hon sig inte om att han kunde se henne, han visste om vad hon vart med om hos lorden visserligen inte innan men...ja det kvittade nu.
Hon skar ett köttstycke av rådjuret, hon var hungrig. Men hon var trött med, hon tänkte inte berätta för Daeron att hon inte sovit för hon ville inte tillbaka till mardrömmarna som hon visste skulle komma.

De åt under tystnad, och sedan skar Daeron upp resten av köttet och delade upp det i deras förpackningar. I mörkret besteg de hästarna och satte av mot skogsbrynet som endast kunde urskilja på grund av att det var mörkare än allt annat runt dem.
De mötte ingen annan under natten, men då det började grynas tänes ljus i bondgårdarna de passerade. Daeron skyndade på Horus, och då solen väl steg och tupparna gol var de vid gränsen av skogen.
De stötte på en stig som ledde in i skogen, om den var gjord av djur eller människor kunde man inte säga. Daeron styrde in Horus mellan träden och saktade av till skritt. Han tvivlade på att de skulle fångas längre, och lyfte handen för att försäkra sig om att han hade ringen ännu kvar i fickan.

Tamara var trött och hon nickade till där på sadeln, hon hade inte sovit på två dygn och natten före det hade hon sovit dåligt, så det var inte konstigt. Men hon tänkte inte säga något, hon ville inte sova, hon ville inte till mardrömmarna som säkert skulle bli värre än de vanliga hon hade. Så hon satte sig bättre upp och höll blicken framåt och märkte att de var påväg in i skogen. "Hoppas det bara var vin han gav mig." mumlar Tamara och tar sig åt huvudet ty det kändes tungt men det kunde lika gärna bara vara vinet hon hade ingen koll på hur mycket hon hade druit då hon vart under lordens inflytande. Lorden ja, ringen...hon stannar upp Nyx när de kommit in i skogen och ser med smala ögon på Daeron, "Fick du ringen?" säger hon i en ton som både lät skräd och hotfull med en gång, hon ville inte bli som hon blev med lorden.

Daeron drog Horus till en hlt och svängde hästen mot Tamara. Hennes min var misstänksam och något hotfull, Daeron ignorerade den bäst han kunde. I stälet drog han fram ringen och höll upp den så Tamara kunde se den.
"Tror du jag skulle glämma den där efter allt vi var tvungna att göra för att få tag på den?" sade han utan att förvänta sig ett svar. Han lät Horus ta några steg så han kom jämsides med Tamara. "Här, du får bära den", sade han och räckte fram ringen. "Jag behöver inget sådant för att få kvinnor", tillade han med illa dold avsmak. Av allt ringen hade kunnat ge lorden hade han använt den till något så trivialt. Daeron kunde förstå det på ett sätt, ty lorden hade varit ful nog, men det fanns alltid kvinnor som ville ha en man med makt.