Du sa att du aldrig skulle lämna mig, Cedric. [SV]

Åh vad bra! ♥ Älskar tvillingarna ^^ Och yey! Lyhra har en partner, men jag hade föredragit att det var Cedric…

Y U making me ship everyone with Lyhra? Alltså freakin' awesome.

"She has no idea. The effect she can have."

Ny läsare här!

Du skriver så fantastiskt bra, som en ängel

AWESOME kapitel!!!

Asså, helt *bäst*!

Skriv mera!!!det är helt awesome

jätte bra

Jag tror ni kommer gilla det här kapitlet, för de låter som de flesta av er shippar Lyhric

Kapitel tretton.
Your heart's against my chest

”Cedric, jag kommer på balen ändå!” Säger jag strålande mot honom nästa dag vid frukosten. Han betraktar mig ett ögonblick och tuggar på det rostade brödet.
”Så, vem är den lyckliga kavaljeren då?” Frågar han och blinkar.
”George Weasley.” Säger jag enkelt och rycker på axlarna. Jag hade inga starka känslor för George direkt, vi var inte så nära vänner heller för den delen men jag var ändå enormt tacksam över att jag slapp gå med Oliver. Cedric nickar snabbt.
”Toppen.” Säger han men låter inte direkt överlycklig. Vi äter det sista av frukosten och går vidare till lektionen. Ännu några flickor kommer fram till Cedric på vägen och frågar om de kan gå på balen tillsammans, Cedric låter så ledsen varje gång han tackar nej, men jag tror han spelar lite för att inte krossa de stackars hjärtana i alltför små bitar. Plötsligt sluter sig Cho Changs grupp med fnissande tjejer till oss, Cedric tar Chos hand och de travar genom korridoren tillsammans. Ronya och jag drar oss undan lite medan jag blänger på Cho som slänger med håret och skrattar åt någonting Cedric säger, och hans läppar sträcker ut sig till det där leendet som är så charmigt och som får mig att smälta som isglass i solsken. Ronya knäpper med fingret framför mig och jag inser att jag stått och stirrat på Cedric.
”Lyhra! Vad…” Börjar hon men ler sedan. ”Du gillar honom, eller hur? Mer än som en vän menar jag.” Hon lägger huvudet på sned med ett triumferande leende.
”Nej!” Fnyser jag, och hör själv att det inte låter något vidare trovärdigt.
”Herregud, du är kär i Cedric!” Säger Ronya, jag hyschar åt henne.
”Lägg av, Ronya! Jag är inte kär i honom.” Säger jag och försöker le lite vardagligt. Men hon låter sig inte övertalas.
”Det klart du är! Lyhra, ni har varit vänner i evigheter, jag har faktiskt börjat undra när ni ska fatta att ni passar perfekt ihop!” Säger Ronya och ser överlycklig ut. Jag känner hur jag rodnar djupt och inser att Ronya faktiskt har rätt.
”Du, jag är ganska säker på att jag och Cedric bara är vänner!” Säger jag och blir själv förvånad över hur övertygande det låter. Ronyas leende bleknar en aning och rycker sedan på axlarna.
”Jaja, ni har bara inte insett det än. Men ett tips; haffa honom innan det är försent.” Säger Ronya bara innan vi börjar prata om någonting helt annat, jag suckar av lättnad men jag brinner inombords. Just då slår det mig, att jag faktiskt är galet förälskad i Cedric. Jag skäms lite samtidigt som jag tänker på alla hintar han har gett mig om att han gillar mig mer än som en vän. Att han ofta sagt hur vacker jag är och när han hållit om mig i en kram lite för länge. Och när vi öppnade ägget tillsammans efter första uppgiften. Jag kramar om boken i mina armar lite hårdare när jag sätter mig ner bredvid honom i klassrummet, tur att jag har väldigt lätt för att gömma mina känslor. Jag varken rodnar, stammar eller beter mig pinsamt i Cedrics närvaro, utan helt normalt. Han misstänker ingenting, och jag tänker aldrig berätta för honom hellre. Då är vår vänskap slut föralltid, för varför skulle han vara kär i mig?

Efter sista lektion beger sig hela vårt gäng till biblioteket för att plugga. Jag och Cedric börjar med trolldomshistoria-uppsatsen vi just fått och de andra avslutar ett arbete i försvar mot svartkonster som jag och Cedric redan är färdiga med. Ingen av de andra är så sugna på att plugga utan hela biblioteket är ovanligt högljutt. Jag ser även några flickor stå bakom en bokhylla och kika på Cedric i smyg. Jag knuffar till Cedric och pekar diskret mot bokhyllan.
”Hej tjejer!” Säger han och höljer handen. Flickorna försvinner snabbt som ögat. Cedric skrattar lite. ”Jag har aldrig varit såhär…” Säger Cedric men jag hör inte för en hög skrattsalva från andra änden av bordet ekar mellan bokhyllorna. Cedric suckar.
”Vet du något lugnt ställe vi kan gå och verkligen få de här läxorna gjorda?” Frågar han mig och ser ankagande på våra vänner. Jag rycker på axlarna men slår ihop min bok och lägger ner den i väskan. Vi reser oss upp och lämnar det stimmiga biblioteket.

”Kanske något klassrum?” Föreslår Cedric och öppnar dörren till ett klassrum, klassrummet måste vara upptaget för han säger ursäkta och stänger dörren igen. Han ger mig en menande blick. ”Du vill inte veta vad som pågick därinne.” Jag förstår inte vad han menar så jag rynkar bara ögonbrynen. Han skrattar åt mig och fortsätter gå, jag följer bara efter honom utan att fråga. Efter ett desperat letande efter ett lugnt ställe stannar Cedric plötsligt.
”Hur kunde jag inte tänka på det tidigare!?” Säger han och börjar gå snabbare genom korridoren.
”Vadå Cedric?” Frågar jag samtidigt som vi svänger in i en ny korridor.
”Vid-behov-rummet är vad vi behöver! Självklart.” Säger Cedric och stannar framför en tom väg.
”Vadå för rum?” Frågar jag med Cedric svarar inte utan går fram och tillbaka framför väggen och ser ut att tänka intensivt på någonting. Efter ett tag uppenbarar sig en dörr på den förr tomma väggen. Cedric slappnar av. Jag förstår ingenting, men följer med honom in genom dörren.
”Cedric, vad-” Börjar jag men tystnar när jag ser var vi hamnat. Det är ett massivt rum, ena väggen är proppfylld med böcker, mitt på golvet står ett runt bord med två stolar och en röd soffa står längs ena väggen.
”Perfekt! Det här är vid-behov-rummet, jag upptäckte det i förbifarten förra året.” Säger Cedric och ser sig omkring.
”Det är ju fantastiskt!” Utbrister jag och lägger ner min tunga skolväska på bordet. Jag drar med handen längst bordskanten. Cedric ser nöjd ut och sätter sig ner på stolen på andra sidan bordet.
”Jag vet, och ingen kommer störa oss här heller eftersom jag, och möjligen också du, är de enda som hittar hit.” Säger Cedric med den där glimten i ögat och jag får verkligen kämpa för att slita blicken från honom. Att vara helt ensam med honom här, i det nästan romantiskt upplysta rummet känns väldigt underligt. Men jag slår mig ändå ner vid bordet och slår upp boken.

Jag märker på en gång att jag inte kommer få någonting gjort här, jag läser samma mening gång efter gång med tankarna på helt annat håll. På Cedric, som sitter knappt två meter framför mig. Jag ser upp på honom över bokryggen. Han kollar redan på mig, våra blickar möts för ett snabbt ögonblick sedan börjar jag flacka nervöst med blicken så jag ser ner i boken igen. Jag skriver ner några missbildade ord på mitt pergament och försöker verkligen fokusera på hur man försvarar sig mot en inferius. Då och då ser jag upp på Cedric, som har en liten rynka mellan ögonbrynen medan han läser. Efter ett tag har jag åtminstone skrivit flera decimeter, så jag kollar upp på den stora klockan. Den visar halv tio.
”Cedric, vi borde nog gå tillbaka.” Säger jag, han ser hastigt upp från boken och ser på mig ett tag innan det verkar gå upp för honom vad jag sagt. Han nickar.
”Ja, absolut.” Svarar han och börjar samla ihop pergament och fjäderpennor. Han slänger väskan över axeln och ser på mig. ”Lyhra…” Han skakar lite på huvudet och tar ett steg närmare.
”Vad?” Frågar jag tyst eftersom jag inte får någon luft med Cedric stående så nära mig. Han tar försiktigt min hand.
”Jag önskar att jag bara kunde…” Han sväljer och kliver ännu lite närmare. Jag ser bara upp och in i hans alltför fina ögon, innan han hinner fortsätta sluter jag mina ögon och pressar mina läppar mot hans. Han vacklar ett steg bakåt av överraskning, men han lägger sina händer runt min midja och besvarar min kyss. Väskan jag hållit i handen åker ner på golvet med en avlägsen duns. Jag placerar mina händer runt hans hals och låter min kropp omfamnas i hans. Han lyfter mina fötter från marken i några sekunder och kysser mig ännu intensivare. Jag vill bara gråta över hur underbart det känns att äntligen, äntligen få kyssa honom och att han kysser mig. Han smeker mig över håret och placerar händerna på mina kinder och ser in i mina ögon.
”Varför har du inte gjort det där tidigare?” Viskar han. Jag bara ler och skakar på huvudet lite eftersom jag inte förmår mig att säga någonting. Han pressar sina läppar mot min panna och jag blundar och andas ut. Det känns som om jag ska sprängas när han släpper taget och mig, tar upp min väska från golvet och räcker den till mig.
”Tack.” Mumlar jag och tar emot den. Sedan lämnar vi rummet utan att säga ett ord.

AWESOME! ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥