Lily~James - Always and forever [SV]

Jättebra

Aw, jättejättebra!!! C:

Är berättelsen sann? Gud vad coolt isåfall!

Coolt,vilket drömställe att bo på!

Coooooooolt

Läste precis det senaste kapitlet. Och gråter.
VARFÖR DÖDADE DU HENNE?! DX<
(lugna ner dig pix, lugna ner dig)

Stackars Jamie :c

Men superawesome kapitel!!!!

Näe stackars James awesome kapitel iaf

Yes allt var sant





Erkänn förlåter aldrig mamma och pappa för att de flyttade därifrån x(






Haha, jag måste ju döda både Lily och James föräldrar. Eftersom Petunia och Vernon ska vara Harrys enda levande släktingar så måste jag ju ta död på alla mor och farföräldrar först xD















Och kom nyss på två misstag jag har lyckats göra;

1. Jag skrev att Remus hade en praktikplats på Avdelningen för. Just det. Jag skrev aldrig vilken avdelning.
Jag rättar mig själv: Remus har en praktikplats på Avdelningen för internationellt samarbete.


2. Hehehehe jag har tagit fel år. Det är 1978, inte 1977.
Jag har gjort några justeringar i min skrivplan så det funkar bra





Kapitel 19
Ilska
Juli – augusti 1978


Remus Lupin var arg. Sjukhuset var som en enda stor labyrint. Han hittade inte till rummet där James var, så han gav upp, men då hittade han inte tillbaka till väntrummet. Han tänkte gå tillbaka till kafferummet och börja om därifrån, med då hittade han självfallet inte dit heller.
Alla korridorer var ju bara rader av dörrar och vita väggar. Det borde i alla fall vara olika färger på väggarna så man vet var man har varit!
Plötsligt svängde han runt ett hörn och gick in i någon som kom från andra hållet. De krockade och ramlade bakåt.
-Förlåt så hemskt mycket! Sa Remus förskräckt. Det var verkligen inte meningen!
-Måntand, det är jag, sa James och reste sig upp. Han sträckte ut en hand åt sin vän och hjälpte honom upp.
-Jaha, sa Remus. Hur… vad hände?
-Ingeting hände, sa James. Hon var död.
-Men hur?
-Hon har haft ett hjärtfel i månader, men hon har inte sagt någonting, sa James tomt. Min mamma gnällde aldrig.
Remus fick syn på skon som James hade i handen, och bytte plötsligt ämne.
-Varför har du en sko med dig?
-Åh… sa James och studerade skon han höll i, som om han först nu kommit på att han hade den i sin hand. Mamma hade den på sig, du vet… när det hände. Hon snubblade i trappan, pappa hjälpte henne och frågade om hon var okej. Hon skrattade bara, sen tog hon sig för hjärtat och ramlade ihop.
-Vad hemskt, mumlade Remus, pausade och sa sedan; Vill du åka hem?
-Jag och pappa ska åka hem till honom en stund. Tack så jättemycket för att du väntade.
-Inga problem, sa Remus. Vi ses där hemma sedan. Ska jag ta din sko?
James log och räckte fram skon till sin vän.
-Tack. Vi ses sen.
Remus vände sig om och var borta med ett poff, och James vände sig om för att leta upp sin pappa.


Remus transfererade sig till trädgården, men det var ingen där. Söndriga tallrikar och utspillda muggar låg över hela terrassen, och något som lät som en gräl hördes inifrån. Han gick närmare dörren till Sirius hus, där rösterna skrek. Han hörde till sin förvåning att det lät som Sirius och Lily. Grälade de? Varför?
Remus knackade på. Dörren stod på glänt så han öppnade och gick in. Han hörde med ens Sirius röst.
-…vidriga, äckliga, avskyvärda…
Remus flämtade till. Varför skrek Sirius såna saker åt Lily?
-…värdelösa, dumma, dödsätare!
Jaha. Det var familjen det rörde sig om.
-Tramptass, det var hemskt av din pappa att säga så, men du måste lugna ner dig…
-Jag sa ju det! Skrek Sirius. Jag sa ju att det var därför de kom hit.
-Inte allihop, sa Lily och skakade på huvudet. Om det var syftet till att din pappa kom hit så visste de andra definitivt inte om det.
Remus steg in i köket.
-Ehm, ursäkta, stör jag ditt utbrott Tramptass?
Sirius vankade av och an med armarna i kors genom köket. Han såg rejält förbannad ut, ansiktet var illrött och det såg nästan ut som om det pyste ånga ur öronen på honom. Lily satt på en stol vid köksbordet med ansiktet lutat i händerna och tittade upp när Remus kom in.
-Hur mår James? Frågade hon direkt. Vad hade hänt?
-Han är… lite omskakad. Jag tror helt enkelt att det kom som en chock, sa han och satte sig på stolen mitt emot Lily.
-Men vad hade hänt? Och varför i hela fridens namn har du en röd klacksko i handen?
-Öhm… James sa något om att hans föräldrar var på väg någonstans. Antagligen på fest eller någon fin middag, för hon hade de röda klackskorna på sig. Och så snubblade hon i trappan eller vad det var, och James pappa fångade upp henne och frågade hur det gick. Men hon skrattade bara och började gå.
-Och? Sa Sirius otåligt. Nu hade han slutat gå fram och tillbaka, och ansiktet hade nästan gått tillbaka till sin normala nyans.
-Sen tog hon ett steg, tog sig för hjärtat och ramlade ihop igen. James sa att hon hade haft hjärtfel i flera månader utan att säga någonting. Sen sa han någonting om att det var för att hon aldrig gnällde.
-Jag fick faktiskt intrycket av det också, sa Sirius, som nu tagit sig samman och satt sig på stolen jämte Lily. Hon log alltid.
Remus nickade.
-De skulle åka hem till James föräldrar nu… eller tja, hem till James pappa. Jag vet inte när han kommer hem. Men… vad har hänt här? Var är Slingersvans?
Lily kastade en blick på Sirius, som kvickt rest sig upp och börjat gå fram och tillbaka igen.
-Han transfererade sig.
-Vart? Varför?
-Vart? Jag vet inte. Varför? Jo, det ska jag berätta för dig nu, käre vän. Min familj är den hemskaste som finns på detta jordklot. I detta universum, sa Sirius.
-Vad hände? Sa Remus. Han vågade knappt andas, det kändes som om Sirius skulle explodera när som helst när färgen återigen blev lilaaktig i hans ansikte.
-Jo, till att börja med hade min bror gjort något väldigt trevligt. Och det ville pappa att jag också skulle göra. ’’Sirius, visste du att Regulus har blivit dödsätare? När ska du ansluta dig till Mörkrets herre?’’
-Så illa var det nog inte, tvivlade Remus.
-Precis så sa han, vittnade Lily. Som om det var typ… ’’Sirius, visste du att Regulus har städat sitt rum? När ska du göra det?’’ Det var ganska hemskt faktiskt…
-Vad sa du då? sa Remus och kollade oroligt på Sirius.
-Jag sa som det var. Att jag hellre dör än ansluter mig. Han sa att jag skulle sluta försöka provocera min familj. ’Vadå provocera?’ sa jag. ’Jag tänker inte ansluta mig till Mörkrets herre!’
-Vad sa dina föräldrar då?
-Mamma bara fnös till. Sa att jag alltid skulle visa mig så ’’speciell’’ den enda som inte är dödsätare, den enda som inte går i Slytherin etc. etc. Pappa sa att det bara var dumheter och blabla kolla på din bror ha honom som förebild blabla i en familj håller vi ihop!
-Och…?
-Jag svarade inte. Morbror Alphard sa att jag säkert skulle gå med i Fenixorden och gifta mig med en mugglarfödd bara för att sticka ut ännu mer.
-Reagerade inte Andromeda eller Ted på det? Frågade Remus förvånat.
-Jo, det kan man säga att de gjorde! Sa Lily. Andromeda i alla fall. Hon reste sig upp så snabbt att bordet nästan välte. Hon sa att bara för att Sirius inte vill döda alla människor eller döda alla människor som inte vill döda alla människor så var hon bara glad att någon i hennes familj var normal. Sen berättade hon att sorteringshatten egentligen tänkte sätta henne i Gryffindor, men hon bad om att få hamna i Slytherin bara för att hela hennes släkt hade gått där. Hon sa också att hon ångrar det väldigt mycket. Och om de nu var tvungna att hata mugglarfödda och prata illa om de helatiden skulle de inte göra det rätt under näsan på Ted eller mig. Eller henne själv heller för den delen Hennes föräldrar, Cygnus och Druella, sa att familjen Black hade varit en av de största helt renblodiga familjerna under detta århundrande och hon hade förstört det. Hon grabbade tag i Ted och Nymphadora och transfererade sig därifrån.
-Vid Merlins skägg, sa Remus. Låter som om ni hade det fartfyllt.
-Åhå, det är bara början, sa Sirius och fortsatte sedan; Efter det pratade de illa om henne. Jag försvarade henne och sa att det är klart hon blir förbannad när de pratar illa om hennes familj rätt framför näsan på de och säger att hon har förstört släkten.
’Jaha du tar hennes parti nu’ sa mamma. ’Aa tänk för att jag gör det’ sa jag. De sa att jag hade ju pratat illa om dödsätarna rakt under näsan på Regulus och Lucius så det är väl precis samma sak. Och…
-Låt mig gissa, avbröt Remus. Du sa att mugglarfödda inte kunde hjälpa det men dödsätare var idioter som gick till Du-vet-vem och bad honom om att få slösa bort sitt eget liv på att döda andras?
Sirius var mållös. Det var ordagrant vad han hade sagt.
-Du känner honom för väl, sa Lily till Remus och suckade.
Remus log.
-Fortsätt.
-Malfoy drog sin stav.
-Och det gjorde du också…
-Det kan du tro att jag gjorde. Då drog Regulus sin och avväpnade mig innan varken jag eller Lucius han göra någonting.
-Lägg av! sa Remus med ögon stora som pingisbollar.
-’Du tar dödsätarna framför din egen bror?’ sa jag och tog upp min stav igen. Vet ni vad han sa? Precis vad Snape sa första gången på Hogwarsexpressen.
’Jaha, och du tar armmuskler framför hjärnmuskler.’
Remus sa ingenting.
-Nu börjar det riktigt läskiga, sa Lily. Lucius lamslog Sirius, och vet ni vad han sa? ’Jag är dödsätare, Black, och jag är inte rädd för att utnyttja mina kunskaper eller styrkor...’ Sen drog i princip alla sina stavar. Och vet du det absolut värsta av allt? Det vet inte ens du Sirius… vet du varför jag avväpnade Bellatrix?
-Nej, sa Sirius förbryllat.
-Hon höll på att kasta Cruciatusförbannelsen över dig.
-Det gjorde hon inte, sa Remus bestämt och skakade på huvudet. Det kan hon inte ha gjort.
-Det har hon varit påväg att göra förut, men Regulus försvarade mig den gången, muttrade Sirius.
-Hursomhelst så höll hon på att göra det, men jag avväpnade henne, sa Lily.
-Vad gjorde hon då? sa Remus och Sirius i kör.
-Hon skrek ’låt mig va, din äckliga smutsskalle.' sa Lily torrt.
Sirius ramlade nästan av stolen. Han hade aldrig skämts över sin familj som han gjorde i detta ögonblick. Han hade hört att Bella skrek något åt Lily, men inte vad hon skrek.
-Regulus riktade en lamslagningsbesvärjelse mot Slingersvans, och det var då som han transfererade sig därifrån, sa Lily. Sirius skrek åt sin familj att dra härifrån, och alla försvann med ett pang. Vi trodde att Slingersvans skulle komma tillbaka ganska snart, men han är fortfarande borta.
-Ni har inte kollat i hans hus möjligen? Sa Remus.
-Vi knackade på men ingen öppnade.
Remus nickade och kollade sedan mot klockan.
-Oj, är hon redan halv tio? Behöver ni hjälp med städningen?
Lily skakade på huvudet.
-Nejdå, sa hon. Det är lugnt, jag stannar här en liten stund så jag och Tramptass fixar det.
-Okej. Kan ni ringa när James har kommit tillbaka?
-Självklart. Det sitter en lapp på vår dörr där det står att jag är här, så James går väl hit om han kommer hem innan mig.
Remus nickade.
-Vi ses, sa han och gick ut.


-James är hemma nu.
-Åh, vad bra. Är han okej?
-Nja... inte direkt. Han säger inte så mycket och verkar lite, precis som du sa, omskakad.
-Jag antar det. Hon var ju bara femtionio år så det är nog inte så att han har gått runt och oroat sig för att hon kan dö närsomhelst. Men alltså, berättade du något om... ähum den trevliga lilla släktträffen?
-Nej, han frågade hur det var och jag sa bara ''Bra''. Han verkade nöja sig med det.
Jag berättar inte för honom nu, jag kan bara inte göra det just nu när han är så ledsen över allt det här med sin mamma och så.
-Bra tänkt. Har du hört något från Slingersvans?
-Han ringde. Han sa att han gjort ett ärende.
-Alltså var han hemma helatiden men vågade inte öppna för dig och Tramptass för han trodde ni var dösätare.
Lily skrattade.
-Just precis. Men du, jag har fyra stycken tårtor jag gjorde i förmiddags här, de måste ätas upp förr eller senare. Jag vet att det är ganska sent, men jag tänkte att om jag får med mig James så hade alla fem kunnat mötas på terrassen.
-Det låter bra. Jag kan ringa till Slingersvans och Tramptass om du får med dig James. Ska vi säga fem minuter?
-Om fem minuter blir bra. Vi ses.

Lily lade på luren och gick upp till sovrummet där James låg och vilade. Han blundade, men hon var säker på att han inte sov.
Hon satte sig bredvid honom och strök en hårtest ur hans ansikte. Hon klappade honom på kinden, böjde sig ner och viskade;
-James? Hur mår du gubben?
James slog upp ögonen och vände sig mot henne.
-Bara fint, sa han utmattat och log när han kollade in i Lilys gröna ögon.
-Måntand, Slingersvans och Tramptass möter oss på terrassen om fem minuter. Öhm... familjen Black var alldeles för mätta för att äta tårtorna, så det blev väldigt mycket över. Orkar du?
James nickade och böjde sig efter sina glasögon. Han satte på sig de och blinkade yrvaket.
-Jag går och dukar sålänge, sa Lily och reste sig upp. Kom ut när du är klar.

OMG SUUUPERAWEZOME KAPITEL!!!!
Du skulle bara våga döda Charlus