"Ett litet vansinne" Dumbledore/Grindelwald (ogillar du pairings med två killar ber jag dig att undvika detta)

Var inte oroliga för att användaren är borttagen, jag är samma Jinx fast i Slytherin!

Jättebra Jinx!

Du skrämde mig rejält när jag såg att skribenten hade tagit bort sin användare!

Riktigt bra! Har nu läst alla kapitel och den är hur underbar som helst! Första fanfictionen jag läst då jag aldrig hittat någon annan som jag tycker är bra förut!

Jättebra skrivet! Jinx

Tack så otroligt mycket! Det betyder enormt mycket att ni säger sådana saker, och det är jättekul med nya läsare!

Det är jättekul att vara en ny läsare jinx!
Men är du klar eller tänker du fortsätta? För jag vill verkligen att du fortsätter..

Din önskan är min lag! Om någon vill att jag fortsätter, så fortsätter jag. Det vill säga när jag hinner

Jag har nu seg som vanligt läst båda kapitel och du fick mig att gråta. trotts att jag vetat att Gellert skall dö hela tiden så blev jag ledsen för du fick mig verkligen att gilla honom

så himla bra skrivet ♥

åh, hittade den igår. Älskar den.

Bevakar om det kommer mer. Komer det inte mer tycker jag att slutet är bra!

Jag vill bara säga att det är nog den bäst skrivna fanficen jag läst!

Så tack för att du skriver så bra!

Jag blir helt överväldigad över att det fortfarande dyker upp nya läsare då och då! Tack för det, ni är underbara allihop! Det gav mig uppmuntran som behövdes för att skriva lite till på den här fanficen, fast det blir nog inte jättemycket mer.


"Nej tack Elphias, det går bra" sade Albus när hans gamle vän skyndade fram för att stödja Albus darrande kropp. Det var inte rätt tillfälle att bli vidrörd av någon just nu. Regnet brände som om det gjorde hål i skinnet, som gnistor från brasan på ett pergament - och samtidigt var det svalkande som en mors hand mot ens feberheta panna.

Och Gellert låg nu fjättrad, fortfarande avsvimmad men besynnerligt fridfull. I sitt sovande tillstånd var hans samvete rent - och det syntes även på anletsdragen. Käken var inte så spänd, pannan inte så ihoprynkad, munnen avslappnad, vacker, fortfarande ungdomlig.

Albus skakade vemodigt på huvudet när han mindes hur en artonårig Albus kysst de där läpparna. Det gjorde fortfarande ont, för samtidigt var de en påminnelse om Ariana, och skulle alltid förbli det. Men kanske kunde de få lyckliga, eggande minnena få vila bakom ett par förseglade, rosiga läppar.

De gick i en procession, med Gellert fastbunden på en bår och albus gående bredvid. Regnet fanns i en annan del av Europa som de transefererat sig ifrån, här var maj månad varm och solig, och fåglarna kvittrade. De visste inget om koncentrationsläger, atombomber, Nurmengard eller trollkarlsdueller. Allt de visste var att luften var ren och himlen blå.

Albus hade givit sitt samtycke till att Gellert skulle fängslas i den fästning han själv konstruerat - Nurmengard. Nu höjde den sig över dem, svart som kol och respektingivande, men ytterst malplacerad i det vackra vädret mellan två klippor. Detta skulle bli Gellerts nya hem - och hans sista.

"Får jag.... Får jag följa honom in i hans cell?" sade Albus, varvid de högt uppsatta ministeriemännen såg på varandra, men Ottaline Gambol nickade.

"Det går bra" sade hon mjukt, med ett lugn i rösten hon saknat sedan kriget började, men också med en slags underdånig respekt.

Albus följde männen som bar Gellert in i fästningen, och följde mörka korridorer till en avlägsen cell, kal, ogästvänlig och så stor att tankar ekade därinne.

"Jag litar på att du kan fjättra honom" sade en av fångvaktarna och lade en hand på Albus arm, som nickade.

Albus skakade ner ärmen en aning och drog fram Fläderstaven som kändes ovan men samtidigt inte obekant i hans hand. Han hade låtit bli att säga vilken stav detta var - och vilka enastående krafter den besatt.

En ljus länk sköt ut ifrån spetsan av den, och virade sig runt Gellerts fotleder. Den skulle dels hindra honom ifrån att rymma rent fysiskt, dels så skulle inte magi hota att slå ut ifrån honom, farligt som det var utan en stav att kanalisera den i.

Albus slöt ögonen, med ens oändligt trött, och mycket, mycket gammal.

"Farväl" var allt han sade, för döva öron.

Elphias ängsliga, bruna valpögon följde Albus som strålkastare, omöjliga att undvika. Albus försökte säga något - men mötte sin väns blick, och insåg att han förstod. Han förstod. Han förstod vad Gellert betytt för Albus, och han behövde inte uttrycka det. Allt han gjorde var att finnas där för sin vän.


När Gellert kom till sans var det till en ensamhet som han anade skulle vara mycket, mycket länge. Han höll upp kedjan som fjättrade honom i ljuset från gluggen i väggen, och vad som verkade vara en liten berlock gled mot honom. Gellert tog den i sin finlemmade hand och vred den försiktigt. Det var en symbol för dödsrelikerna, en sista hälsning, den absolut sista.

omg jag är så glad att Gellert lever xD haha ja det är något fel på mig xD jag gillade kapitlet och att du fortsätter skriva