Hungerspelen (Rollspel)

"Du med" sa Kattie halvt sovande. Även fast hon inte ville så somnade hon. Under filten och sovsäcken var det varmt, skönt och tryggt. När hon sov försvann smärtan efter ett tag. Hon drömde om Danne, vilket hon inte gjort på ett tag.

Melanie satt bara och kollade på en sovande Kattie. Melanie kunde värkligen inte somna. Melanie kände sig tom...Hon var inte den hon var förut...Hon hade förändrats mycket. För förut ville hon ha kul, hon ville att alla skulle vara med i hennes lekar och det hon absolut inte ville var att vara taskig eller att slå någon. Och här är hon nu på en plats där man ska skada och döda! När Melanie hade tänkt på allt det där så kände hon sig svag och hon börja gråta.

"Jag skulle ha tagit hans plats" sa han. "Nej" sa Kattie "Du måste stanna här" Hon tittade på honom, med tårarna smygandes i ögonvrån. Han såg det och la handen på hennes axel. Kattie tittade in i Dannes ögon. "Men, jag kan skydda dig" sa han. "Jag vet" sa Kattie och tittade bort "Men jag kan ta hand om mig själv" Hon tittade på honom igen. "Jag vet" sa han "Du är stark och ingen är som du" Han kramade om henne. "Det är därför jag älskar dig" viskade han i hennes öra. Kattie släppte fram tårarna. Länge höll Danne om henne. Tills båda släppte när fredsväktaren kom in. "Glöm inte..." sa han när fredsväktaren försökte dra ut honom ur rummet. "Glöm inte vad?" undrade Kattie. Danne slet sig loss från fredsväktaren. Innan Kattie visste ordet av det rörde deras läppar varandra för att Danne snart skulle slitas ifrån henne av två fredsväktare. Dörren smällde igen och Kattie spärrade upp ögonen. Hon var tillbaks i grottan. Hon försökte att hålla känslorna borta, men det gick inte. Så framför Melanie så började Kattie gråta. Hon la huvudet i knät och grät i floder.

Jag gick runt på natten och jag gick förbi en grotta. Jag hörde ett ljud från grottan och hörde sen att det var någon som grät. så jag gick in.
"Någon hemma?" frågade jag med ett stort leende och svärdet i handen. Det var säker flickorna från 4 och 12. Någon av dom skulle dö in natt. Kanske båda om jag hade tur.

Kattie slutade gråta, hon blev knäpptyst, sorgen var som bortblåst, nu var det livet som gällde. Snabbt som blixten själv greppade hon pilbåge och en pil som nu satt spänd i bågen. Hon skött iväg den mot flickan som nyss stigit in i deras grotta. Det lät som om den träffade.

((Hoppas att det är okej att jag skriver så, eftersom du skrev nåt liknande förut))

En pil träffade mig i armen. Jag drog ut den argt och visade ingen smärta, fast det gjorde riktigt ont.
"Stopp! Sluta!" Skrek jag. Jag tog ner mitt svärd. "Kom igen, vi är bara sju kvar! Vi borde samarbeta!", Sa jag med en vänlig röst. "Ni klarar inte er annars", sa jag och log. "Vad säger du... äm..Melanie?" Frågade jag Melanie och låtsades som att den andra tjejen inte fanns. Jag log vänlig mot henne.

(Ja, det är super okej!)

Kattie rynkade på pannan. Aldrig att hon skulle samarbeta med henne, men det fanns ingen flyktväg, än. Eftersom att flickan ignorerade Kattie helt så tittade hon på Melanie, som blivit tillfrågad.

"Ähum...Kanske...Ähhääh..." Sa Melanie ängsligt. "Vad sägs som om alla tre sammarbetar?" Sa Melanie och kollade på Kattie.

Nej, nej, nej! tänkte Kattie. "Melanie" viskade Kattie ängsligt "Varför?" Kattie höll hårt om pilbågen, kogret hängde på axeln full med pilar och hon tänkte på kniven som låg i ryggsäcken hon hade på ryggen.

"Men tänk om hon är snäll..." Melanie förstod nu hur otroligt det lät just nu..."ÅH! Snälla jag vet väl inte!" Sa Melanie nästan surt. Vad hade det blivit med henne? Varför var hon så här?