Lily Potter-Livet bakom bröderna.

Jättebra!!

SOPER AWSOME

Tack!

Kapitel 26(?)- Nästan död.

Jag satt i sällskapsrummet och tänkte på allt som Samantha sagt, jag måste göra något, det första jag kom och tänka på var att fråga Albus eller James, för dem två vet sånt. Men just nu kommer dem ignorera mig och inte svara, det är störande. Men jag ska nog skriva till pappa, inte att det är Samantha utan att jag är i dödlig fara, han var ju det i flera år. Jag satte mig upp och gick till biblioteket för att skriva ett brev till pappa och mamma. Jag hade med mig pergament och min gåspenna, jag gick i dem ganska mörka korridorerna som var upplysta med facklor.
"Potter?", sa någon längre bort i korridoren, jag kände igen röstn men kunde inte vara säker på vem det var. Jag hyperventilerade, det lät som en vuxen, man. Jag ville bara springa där i från, jag skulle precis vända mig om och springa när han viskade något, jag kände hårda rep som sattes runt mina hand och fot- leder, dem satt hårt och det gjorde ont, jag ville skrika men kunde inte. Mannen kom fram, han had Samanthas ögon men inget annat. Mannen var ganska lång och hade illblåa ögon, han hade ett ganska spetsigt ansikte och en kort stump till näsa, han hade en lång rock på sig som var svart, han hade ganska mugglar lika kläder på sig, inte långa mantlar som vuxna trollkarlar och häxor brukar ha, fast inte alla. Jag försökte ta mig loss repen men det fick inte så bra.
"Ett tips: Jummer du försöker komma loss, desto hårdare sätter sig repen", sa Mr Stone, jag blev lite arg på att han sa det där.
"Nå, Potter, jag har ett enkelt uppdrag jag ska göra...", började Mr Stone.
"Det Samantha berättade om mig är inte sant! Hon började med att vara jätte elak mot mig...", avbröt jag honom och började berätta hela historien för honom. Han bara skrattade elakt.
"Tror du att en liten historia kan ändra allt Potter, jag har hört vad Sam har sagt om dig, allt. Hon skriver till mig och Asernia varje dag nästan", väste Mr Stone svagt. Jag nickade.
"Men vad vill du mig!!" skrek jag och sprattlade, jag kände hur repen spändes hårdare.
"Vad jag vill dig Potter? Ganska många saker faktiskt, men först måste jag göra något som Sam vill att jag ska göra", jag kände hur det högg till att han sa Sam och inte Samantha, det var jobbigt, det ar det smeknamnet jag kommit på åt henne.
"Vad pågår här?", hörde jag Nevilles röst. Jag pustade ut.
"NEVILLE!!!! Den här mannen vill döda mig!" skrek jag. Neville kom fram ur mörkret och jag sprattlade ännu mer, Neville tog fram sin stav.
"Vem är du och vad gör du på Hogwarts?", sa Neville och pekade staven mot Mr Stone.
"Jag är Klasse Stone, förälder till Samantha Stone, jag är hör för att döda Lily Potter", sa Mr Stone och bugade. Neville stirrade på honom.
"Varför vill du döda en av våra begåvade elever?", frågade Neville. Jag satt där.
"Jag kan inte säga sanningen i hennes sälllskap", sa Mr Stone. Neville viskade något och Dm hårda ren försvann jag sprang där i från, men jag kunde inte springa så snabbt jag kunde, jag hade för ont. När jag kom fram till sällskapsrummet skrek jag högt och gällt. Jag var så rädd, för allt nu. Veronica kom ner från flickornas sovsal, men alla flickorna utom Samantha.
"Lily! Vad har hänt!?", sa Veronica högt och gällt. Jag började berätta allt och sedan såg jag Samantha komma ner för trappan flickornas sovsals trappa. Jag stirra på henne, hon hade hört allt jag sagt om hennes familj. Hon hade hört det, hon hade det, det fanns ingen annan förklaring till tårarna i hennes ögon, nu ville jag ha Eric och Hugo, inte för att det var något fel på Veronica, men jag ville bara ha Eric och Hugo, ingen annan, sa jag satte mig upp och sprang upp till pojkarnas sovsal, jag letade efter dörren förstaårselever och jag hittade den lätt. Jag knackade på.
"Kom in!", ropade någon. Jag tyckte försiktigt ner handtaget och gick in. Jag hade tårar i ögonen.
"Lily?", sa Hugo och tittade på mig. Jag sprang fram och kramade om min kusin. Jag började gråta ännu mer. Jag viskade "Samantha", i hans öra och jag kände hur det högg till igen. Hugo, jag, Eric och alla killarna gick ut.
"Jag mer stax", sa jag till Eric och gick för att hitta fjärdeårselevernas dörr. Det gick ganska lätt.
"Albus!", ropade jag och bankade på dörren efter tre minuter kom Albus ut och såg tårarna i mina ögon.
"Lily?", sa han tyst. Jag nickade och han kramade om mig. Jag berättade för honom om Samanthas föräldrar och allt. Han bara nickade.
"Det kommer bli okej Lily, jag skickar brev till pappa", sa Albus och jag gick inte tillbaka till sällskapsrummet utan direkt till flickornas sovsal där jag bytte om till pyjamasen och borstade tänderna. Sedan kröp jag ner i min säng och somnade ganska fort, jobbig dag.

Ååååååå,vill bara ha mer

Tack Luna02!

Okej jag ändrar det till BRAKTREVLIGT,UNDERBART

JÄTTEBRA kapitel

Tack Lida!

Alltså........................ Galen pappa Sam har... Ingen gör ju så....... Skumt....... xD Men det var bra

Awesome!