Svart EMO

S
SU
SUP
SUPE
SUPER
SUPERM
SUPERME
SUPERMEG
SUPERMEGA
SUPERMEGAB
SUPERMEGABR
SUPERMEGABRA
SUPERMEGABRA!
SUPERMEGABRA
SUPERMEGABR
SUPERMEGAB
SUPERMEGA
SUPERMEG
SUPERME
SUERM
SUPER
SUPE
SUP
SU
S

Håller med vill ha mer

Jättebra :3
*bevaka*
Bara en sak att påpeka: Det stavas "röntgade", inte "rönkade".

Ugglan Hedwig
Jag bevakar! =)

EMOtroligt bra

Marsku
Jag BEVAKAR så skriv upp mig Och SuperBra kapitel

Okej, jag gör en lista nu. Jga taggar ingen, för det blir jobbigt för er om ni får meddelanden hela tiden. Om jag har glömt någon, citera med ert eget namn Kapitel kommer snart, förresten, hoppas ni orkar vänta!

Lemon
Marsku
Luna01
Mimitchi
argus filtch
amanda1104
Sideswipe
Ginny =)
Ugglan Hedwig
Citera med ert eget namn om jag glömt någon Ett kapitel kommer snart!

haha!! jag bv dig!!!!

Hellu hellu på er! Hoppas ni har haft en trevlig helg och inte är alltför nerslagna pga av att det är måndag imorgon (jag har dessutom tandläkare då inte världens bästa dag, direkt). Här kommer ett nytt kapitel, som jag hoppas muntrar upp er lite Och det är väl liiiite verklighetsinspirerat (från mig alltså).
Förresten så vill jag be om förlåtelse, för det kommer nog bli ganska ohändelserika och tråkiga kapitel ett tag (vet inte hur länge). Jag är jätteledsen, men: 1.Jag måste tänka ut vad spännande som kommer hända 2.Det behövs lite mellanrum mellan alla spännande händelser, karaktärerna ska ha ett ganska normalt liv också
Hoppas ni förstår och accepterar andledningarna. Njut av kapitlet! ♥ ♥ ♥

Kapitel 29

Kimberlie
Jag satt på en stol i köket och läste en bok. Lucy höll på att fläta mitt hår i två, långa flätor.
Till skillnad från när jag först kommit hit, var mitt hår nu midjelångt. Luggen var kvar, och det var fortfarande lika rakt, blankt och kolsvart. Jag älskade mitt hår; det var en av de få sakerna jag gillade med mitt utseende. Jag hade alltid sett annorlunda ut jämfört med andra, och jag tyckte det var annorlunda på ett dåligt sätt. Nu, när jag blivit äldre (14 år, exakt), så kändes den här skillnaden mellan mig och andra bra.
Mina gröna ögon var nu inget jag försökte dölja bakom luggen. Bara för att alla andra Blacks hade bruna ögon, varför skulle jag skämmas över mina lysande, klara gröna? Jag hatade ju familjen Black, plus att de faktiskt var ganska fina.
Min väldigt bleka - nästan vita - hy, som jag förr tyckt var onaturlig och haft massor med EMO-smink på, var jag nu ganska tacksam för. Den stod i kontrast mot mitt svarta hår, och det såg coolt ut. Och nästan alla i min ålder hade en massa finnar, men jag hade inte en enda. Min hud var perfekt, och jag använde inte smink alls nu.
Och förresten så hade jag vacker kroppsbyggnad. Smal (förr hade jag varit spinkig, och hatat det), lång och slank.
En sak kunde man säga om mitt utseende: vacker men skrämmande.
Och jag älskade att se ut så.
Misstolka inte som om jag var självisk och älskade allt hos mitt utseende, jag var nöjd med hur jag såg ut och var inte som andra tonårstjejer som tjattrade om att de var tjocka eller fula, fast de inte var det alls.

Boken jag läste handlade om trollkarlar. Jag älskade att läsa böcker om magi som mugglare skrivit, och påpeka för mig själv vad mycket som de gjort fel och bara fantiserat ihop. Det var kul.
Primo kom in, iförd i snickarbyxor och alldeles smutsig, med Nicholas bredvid. Han hade en vit t-shirt (som inte längre var vit) och knälånga kortbyxor.
Nicholas hade också förändrats. Han var lång och ganska smal, med lite muskler (alltså så mcyket som en 14-årig kille ska ha). Han hade den där typiska pojk-charmen, och de flesta tjejer i byn tyckte han var riktigt snygg med sitt leende ansikte. Jag visste bättre än att falla för Nicks trick, eftersom jag sett hur hans gamla jag var: en mes. Men självförtroendet hade växt hos honom. Nu var han en cool kille i skolan, och hade ganska många vänner. Inte cool kille som att skolka och inte plugga; mer cool kille som var populär bland tjejerna och såg bra ut. Ändå så var han alltid med mig på rasterna.
Jag då? Var jag cool och populär? Svar nej. Faktum var att alla var lite rädda för mig. Jag hade en vän, Alicia, men annars var jag ensam. Det gjorde mig ingenting alls, jag var van vid det. På lektionerna (när vi jobbade i par) var jag med Alicia (ibland på rasterna också) och annars var jag med Nicholas. Jag tyckte det var bra.

”Kim” sa Lucy. ”Jag har flätat klart. Dags att gå!”
Jag tittade på mig i spegeln. Lucy skulle till stan, och jag hade velat följa med. Det ville jag inte längre. Hon tyckte alltid det var en stor grej att gå ut och shoppa där, så vi båda var klädda i långa rosa matchande klänningar, båda hade flätor och glänsande svarta klackskor. Vi skulle träffa några av Lucys vänner (som bodde i en annan by) och det var första gången de skulle få träffa mig. Därför var jag tvungen att vara extremt trevlig och fin, så att Lucy kunde glänsa. Jag tyckte det var löjligt, men jag kunde inte förebrå Lucy; hennes dröm var ju att ha barn, och nu när hon hade mig tänkte jag inte sabba det.
Vi tog bussen till närmaste tågstation (som låg långt bort) och tog sedan tåget in till city. Vi hade bestämt träff med Lucys vänner på ett café i en stor galleria.
När vi satte oss i caféet, var det tomt, förutom två män som satt två bord bort. De båda hade svarta mantlar.
Jag brydde mig inte om de, men en konstig instinkt fick mig att greppa tag i min trollstav, som jag alltid hade i fickan. Lucy pratade glatt i telefon.
En skugga föll över vårt bord. En av männen hade kommit över.
Lucy tittade förvånat upp.
”God dag ”sa hon.
”Visst kommer det bli en god dag” sa han med ett dumt leende. ”Särskilt när vi har dödat er.”
Jag drog fram min trollstav, inte en sekund för tidigt, och hann precis avvärja den andre mannens (han som fortfarande satt vid bordet) besvärjelse. Lucy och servitrisen skrek i kör.
”Lamslå mugglarna” Travers! skrek en av männen.
Han som hette Travers sköt en grön stråle mot servitrisen. Hon ramlade ner bakom disken. Jag vågade inte ens tänka på vad som hänt henne.
Lucy skrek högre, och försökte dra ner mig bakom bordet. Travers skickade flera gröna strålar mot henne, men hon duckade och böjde sig för dem. Tills slut skrek han ”Lamslå!” och träffade Lucys panna. Hon gled medvetslös ner under bordet.
Den andra mannen (inte Travers) gick mot mig med ett hotfullt leende på läpparna.
”Nu ska vi ta dig, lilla Black, till dina föräldrar… och få de 1000 galleoner de utlovat till hittaren…”
Jag fick en klump i halsen. Min mamma och pappa hade satt ett pris på mitt huvud. Ny vrede flammade upp inom mig.
Jag ställde i attacksposition med trollstaven höjd.
”Såja, du ska hem till mamsen” sa Travers som också börjat vandra mot mig.
Jag tog ett hårdare grepp om trollstaven, och tänkte snabbt. De här männen var två, och jag bara en. De kunde säkerligen mycket mer magi än mig, och var mycket starkare också. Jag kunde springa, men jag kunde inte lämna Lucy där. Jag hade nästan ingen chans.
En nästan omöjlig, idiotisk plan tog form i mitt huvud. Den var mitt sista hopp.
Nu stod mannen (som jag inte visste namnet på) bara någon meter ifrån mig. Och just när han skulle kasta sig fram mot mig, skrek jag:
”LAMSLÅ!”
En röd stråle träffade mannen, som ramlade bakåt av kraften. Travers öppnade munnen för att skrika någon förbannelse, men jag var snabbare.
Jag siktade på bordet som var precis bredvid Travers och skrek:
”EXPULSO!”
Bordet exploderade. Travers skrek till och kastade sig undan.
”EXPELIARMUS!” ropade jag snabbt och beslagtog hans trollstav. Jag sprang tillbaka till Lucy och grabbade tag i henne och släpade henne ut. Jag tittade hjälplöst tillbaka mot disken, som servitrisen låg bakom, men kunde inte göra något nu. Jag tog ett fastare tag om Lucy, och släpade ut henne genom dörren.
En massa mugglare stirrade på caféet som stod i lågor, och många höll på att ringa brandkåren. Snabbt som blixten pekade jag med min trollstav mot caféet och skrek:
”Repello Muggletum!”
Det gjorde caféet osynligt för mugglare. Snabbt väckte jag Lucy, fick henne att glömma allting (”obliviate!”), t.o.m. träffen med sina vänner, och tillsammans åkte vi hem.

Superbra