prs yehet & kkaebsong

Den varma, kittlande pälsen får andetagen att lugna ner sig, bli jämna.
"Jag älskar dig," viskar Joshua tyst mumlandes, vilket orsakar att en rynka sprids över Ethans ögonbryn. Vem är det han pratar med? De ligger där ihoptryckta med varandra. Dock orkar han inte lägga större tanke vid det, mumlar det tillbaka i sin pojkväns ena öra innan han faller till sömns. Lämnar Joshua och Zihao själva vakna.

Okej, nu var nittioårigen verkligen förvirrad, vem hade Joshua egentligen talat med? Zihao eller Ethan? Eller rentutav båda? Han puttade löst på artonåringen, försökte få honom att kvickna till samtidigt som värmen gled av honom i samband med att pälsen långsamt försvann. Desto fler gånger han skiftade, desto mindre gjorde det ont. Kroppen hade väl nästan blivit van vid det laget, kanske inte direkt världens mest positiva sak.
”Joshua”, mumlade han och slog löst till den andres puffiga kinder. ”Hallå, du kan inte bara säga en sådan sak till två personer, vem talade du med?”

Handen glider försiktigt längs Zihaos nacke, som nu kommit i mänskligform. Blicken vilar stumt på nittonåringen innan han än en gång sluter ögonlocken i tystnad. Tårarna tränger sig förbi, glider ner över de puffiga kinderna. Joshua gömmer ansiktet hos Zihao.
"Jag vet inte, jag vet inte" viskar han frustrerat..men jo.. innerst inne gör han det. Försiktigt dunkar han pannan mot den äldres bröstkorg, bulan dunkar mer för varje slag.

”Men sluta, slå inte dig själv”, utbrast Zihao och kupade varsamt händerna omkring Joshuas ansikte, höll det en bit ifrån sig. ”Det är okej att vara osäker”, försäkrade han och strök försiktigt bort tårarna från artonåringens kinder. ”Blev du kall? Jag kan inte styra det där riktigt ännu..” fortsatte han och kände hur huden knottrade sig. Okej, han sket totalt i bristen på kläder och att det kanske var opassande att krypa ner under täcket med sin föredetta pojkvän. I nästa sekund låg han helt enkelt där, som en stor padda, utan att be om ursäkt eller någonting.

Joshua skakar lätt på huvudet, känner hur han sjunker ner i de mörka ögonen framför honom.
"Det är okej, kroppsvärme är alltid den bästa värmen." Försäkrar artonåringen, låter försiktigt fingrarna trumma mot Zihaos hud på axeln. "Du får använda täcket du, jag kan vända mig om.." viskar han tveksamt, stryker bort tårarna med den svarta och gröna tröjärmen, ögonen alldeles röda och puffiga.

Zihao skakade på huvudet och slingrade armarna om Joshua, drog honom bestämt till sig.
”Kroppsvärme är alltid den bästa värmen? Bra, då har du inga problem med att stanna såhär i min famn då?” Frågade utan att vika undan med blicken. ”Jag vill inte att du ska vända dig om..det var så länge sedan vi låg såhär tätt”, fortsatte nittonåringen tyst. Pressade han den andre till någonting denne inte kände sig bekväm med? Eller kände han mest skuldkänslor inför Ethan som låg på artonåringens andra sida? Röran verkade bara bli värre och värre.

Rynkan sprids mellan ögonbrynen, det hela gör honom bara ännu mer förvirrad.
"Zihao.." viskar Joshua och flackar lätt med blicken, orolig över Ethan som ligger tätt intill honom på andra sidan. Gud vilken jävla röra. Vad håller han på med? Artonåringen sluter ögonen, Zihao vill inte att han ska vända sig om.. och helt ärligt vill inte han del heller. "Bara.. förvänta dig ingenting, okej?"

”Jag förväntar mig ingenting”, viskade Zihao trots att det var en fet, jävla lögn. Det han ville mest i hela världen var att få vira armarna omkring den andre utan att känna skuld. Att få pressa sina egna smala läppar mot artonåringens fylliga, inbjudande. Saknaden efter Joshuas närhet började bli alldeles för stor, speciellt saknaden efter att få vara ihoptrasslad med honom utan att det var fel. Just nu däremot, så var det verkligen inte rättvist, varken mot Joshua, Zihao själv eller Ethan. Väldigt långt ifrån.

Nej, Joshua kan inte tro på orden som kommer ut ur nittonåringen mun. Handen stryker försiktigt över den bara huden på Zihaos nacke.
"Okej," svarar han med svag röst och ser den äldre djupt i ögonen. Nej, nej, nej.. Han får inte, får inte. Joshua sväljer håret och sluter ögonlocken.

I tystnad betraktade Zihao den yngre, försökte tyda hans beteende och få ord.
”Joshua”, började nittonåringen och drog en lätt darrande hand utmed en av de puffiga kinderna. ”Älskar du mig fortfarande?” Frågade han efter en stunds tvekande och studerade de slutna ögonlocken, det vackra ansiktet som han aldrig skulle sluta älska. ”För om du gör det så finns det fortfarande en chans att vi kan fungera..” Egentligen borde han inte ha sagt det där, men det hade inte gått att hindra sig själv.