Sjunde året på Hogwarts

(Hahaha men Laura tänker aldrig inann hon gör nått XD )

Jag kände smärtan och skrek till, jag hoppades på att det skulle fungera.
Jag föll ner på knä och smärtan upphörde. jag såg upp på Voldemort och skakade på huvudet.
Jag avskydde att det inte fungerade jag ville bara att hon skulle vakna.
Jag ställde mig upp på darrande ben och bet ihop för att inte skrika.
Jag satte mig bredvis Cara och tog hennes hand.
- Snälla Cara , kom tillbaka, sa jag och kände att tårarna började rinna.
- Lämna mig inte, sa jag och snyftade till och kröp ihop på stolen och drog upp knäna till hakan och väntade.

(sant, sant! Du borde verkligen börja göra det)

Jag tittade bort mot ljuset och sedan mörkret? Och jag undrade vart jag var? Var ljuset en fyr? Sen hörde jag åter en röst men nu tydligare då kan jag ju inte vara så långt från land? Eller? Jag hörde rösten och styrde mot den men jag såg fortfarande inget. Vart kommer den dumma dimman i från? Jag ska aldrig bli sjöman! Jag hörde ett skrik och ryckte till, jag kände igen det där skriket och jag känner igen rösterna, men vart kmr de ifrån? Dimman började lätta då är jag väll närmare land? Jag kände hur allt blev ljusare och jag såg plötsligt en massa personer och jag undrade vad som stod på

- Cara du lever, sa jag glädjestrålande till henne och såg glatt på henne.
- Det kanske funkade ändå, sa jag och såg upp på Voldemort innan jag vände mig till Cara.
- Hörde du oss?, vad hände?, hur mår du?, sa ajg oroligt och såg på henne.

Huvudet snurrade och jag tittade oförstående på Laura. Vad menade hon? Jag mötte de andras blickar och förstod att nÅgot måste hänt, men vad? Jag nickade svagt och slöt ögonen igen och försökte minnas vad som hänt. Jag hade varit ute med Ballerina och ett lodjur hade kommit fram. Jag hade dödat det men mer mindes jag inte
"Ballerinan?" sa jag förskräckt

- Hon lever och mår bra, sa jag leende.
Jag tog hand om henne hon var bara rädd, sa jag lugnande.
- Och du blev anfallen av Miackel i animagusform, sa jag och log glad över att hon var okej.

Jag nickade lättad och tacksamt över att Ballerina var okej och satte mig sedan försiktigt upp och kände smärtan i ryggen och jag mindes att lodjuret hade rivit mig och jag hade lyckats rida hem men inte mer
"jag blev vad?" frågade jag lite förvirrat
"Mikael anföll dig?" sa Severus
"ja jag hörde er, men hur? O vart? Jag minns inte riktigt? Och hur hamnade jag här?" sa jag förvirrat "och vadå lever?"

- Inte vet jag hur, du red på Ballerina till skogen och sen så hittade jag dig riven i stallet, sa jag och såg på henne.
- Ja, sen kom Lauras patronus och hämtade oss, och vi fördde dej hit, sa Sev och pekade på sig själv och Voldemort.
- Sen så gick jag och Yaxely ut och hittade lodjuret eller ja Miakel, sa jag och såg på den förvirrade Cara och log.
- Och du har vart borta och vi trodde inte du skulle komma tillbaka, sa Sev och log lättet.
- Du vet som när jag höll på att dö, vi försökte med allt, sa jag och andades ut av lättnad över att hon inte hade dött.

Jag såg förvirrat på dem
"ja jag tyckte det var lite konstigt att jag var på havet" sa jag förvirrat
"havet?" sa Yaxley förvirrat
"ja jag var på en båt och först trodde jag nån av dödsätarna hade lämnat mig på en båt" sa jag och försökte få ordning på allt
"du var nog i nån mellan värld" sa Severus och satte sig bredvid mig och jag nickade och var fortfarande lite förvirrad men nickade
"men hur hittade han mig? Ingen förföljde mig och vem var det som skrek?" sa jag förvirrat

- Vet inte han är död Cara, sa Snape och såg allvarligt på henne.
- Så du hörde mitt skrik, sa jag och log.
- Då funkade ju faktiskt, sa jag och vände mig mot Voldemort och kom sen på vad jag hade gjort.
Han kunde ha dödat mig, men Cara levde och det var det viktigaste, tänkte jag med ett leende mot henne.