Life - Lupple & Medi PRS

"Kommer att ha dem på mig utom när jag tvättar mig."

Ethan log och lade armarna om henne.
"Gillar du din permanenta koja? Det var väl en bra koja vi gjorde? Jag och de andra barnen. Du får säga tack. De är ute och väntar på oss."

Han smekte hennes kind och nickade. " Jag vet, du är lojal på det sättet. "Viskade han och pussade hennes kind.

"Älskar den. "Viskade hon och nickade. "Jag ska, jag ska. "Mumlade hon men var inte riktigt redo att gå ifrån sin magiska koja ännu.

Hon log och drack upp teet och tog mer innan hon slöt ögonen.

Ethan log mjukt och lade huvudet på sned och pekade på en rosa låda.
"Nämen en skattkista. Vad har du där?" Han hade ställt den där och fyllt den med kakor och en liten flaska saft.

Rose som fortfarande höll sig fast vid honom vände blicken och såg skattkistan. "Skatter. "Viskade hon och blev så ivrig att hoppa ned samtidigt som hon så gärna ville vara kvar i hans grepp att hon mest bara halvt drog sig dit.

Han tog lådan och gav den till henne med ett leende.
"Sen har jag pratat med din farmor. Hon är snäll." Viskade han mjukt.
"Som en farmor ska. Det är viktigt."

Rose tog glatt emot lådan och började varsamt öppna den och sken upp vid åsynen av både kakor och saft. "Titta vilken skatt. "Viskade hon förtjust och visade upp den för honom.

Han log och nickade.
"Kan man dela den med vänner tror du?" Han lyfte upp henne.
"För det tror jag. om man äter allt själv kanske man blir en boll."

Rose fnissade och såg på alla kakor och all saft. "Det kan man nog. "Viskade hon och kramade om honom.

Han bar ner henne till gården där alla barn satt och log stort.
Ethan satte sig ner och hade Rose i famnen.
"Så?" Viskade han mjukt och smekte henne över kinden.

Rose lutade sig bak mot Ethan och liksom försökte smälta in i honom. Alla barnen väntade så förskräckligt och hon visste inte riktigt vad hon skulle säga eller göra. "Tack. "Pep hon snart fram och öppnade skattkistan innan hon kramade om Ethans hand med sina händer.