prs yehet & kkaebsong

Blicken vilar i tystnad på nittonåringen, ett litet, försiktigt leende strykandes över de fylliga läpparna.
"Klart de borde gilla dig, Zihao." protesterar Joshua tyst med blicken fäst i brasan framför dem. Gud vad han vill ha Mimmi i sitt knä. "Hon var rädd för dig, men tyckte väldigt mycket om dig i din mänskliga form, inte sant?" Han kramar försiktigt om den andres hand, det är klart Zihao förtjänar att bli omtyckt, älskad. Även av små kattungar. Dock glider handen direkt ifrån den andres när Ethan utmattad kommer instigandes i vardagsrummet. Betraktar de två personerna, försöker vara så diskret som möjligt innan han sätter sig ner bredvid sin pojkvän.
"Din bror är alldeles för bra på att skjuta pilbåge, kommer aldrig vinna över honom." muttrar han efter han lämnat en välkomnande kyss på Joshuas läppar, handen kupar en av de puffiga kinderna. Än en gång stiger obekvämheten över ryggen, som kalla kårar.

De mörka ögonen som nyss varit varma, blev med ens kalla och avfärdande när Ethan steg in i rummet. Ännu värre blev det när inkräktaren gav Joshua en kyss. Zihao gömde ansiktet hos katterna och slöt ögonlocken, kände obehaget komma släntrande in i tankarna. Även om han inte hade någon rätt stt tycka synd om sig själv, så gjorde han det. Hjärtat värkte något alldeles förskräckligt och nittonåringen hade världens lust att springa och gömma sig i en grop någonstans. Fy fan, det gjorde så jävla ont att se den man älskade kladda med någon annan. Med ansiktet väl dolt av den fluffiga pälsen letade sig tårarna ännu en gång fram. Varför hade han någonsin fått för sig att lämna Joshua, även om det nu var för att skydda honom.

"Det är väldigt svårt att vinna över Samuel på pilbåge, han har ju övat sen sjuåring." Tröstar Joshua med ett svagt leende, precis som alltid extremt osäker. "Testa att köra Quidditch med honom, då kommer du definitivt att vinna."
"Ge honom inte falska förhoppningar Joshua! Jag blir bättre och bättre!" Muttrar Samuel som verkar ha hört allting, kommer instigandes med snacks av alla sorter och slänger sig ner på soffan, Noah också. "Filmdags, vad vill ni se?" Då ingen annan verkar vilja bestämma, börjar de två sjuttonåriga vännerna bestämma själva, och sätter på någon komedi. Joshua kan inte fokusera, varför är Ethan så närgången? Han vet att Zihao inte mår bra, varför beter han sig så? Den tidigare ravenclaweleven virar sina armar om pojkvännen och drar honom intill sig, lämnar små kyssar över hans kind och nacke. Joshua ser mot Zihao, känner hur hjärtat gråter av bilden han ser. Försiktigt lägger han sig sina fötter hos nittonåringen, petar lite på honom med tån och slingrar sedan sina ben runt hans arm, kramar tröstande om den. Gud vad idiotiskt hela stunden är.

Inte nog med att de mörka ögonen blivit kalla och att tårarna rann nerför de bleka kinderna, ansiktet hade även blivit kritvitt av Ethans kyssar över Joshuas perfekta hud. Jävla Ethan. Zihao torkade tårarna med handryggen och sneglade snett ner mot den yngres ben som slingrat sig runt nittonåringens ena arm. Vad skulle det betyda nu då? Känslorna svämmade med ens över och han lirkade sig genast loss.
”Förlåt..jag tror jag tänker gå och lägga mig”, mumlade han utan att möta någon annans blick. Försiktigt lyfte han alla tre katter i famnen och släntrade bort mot trappan. Nej, det gick inte att stanna kvar därnere längre, inte när hjärtat värkte och tankarna blåste omkring på det där krossande sättet. Han sneglade bak mot soffan en liten sekund, innan han snabbt började klättra upp för trappan.

Joshua tänker precis gå efter Zihao när Ethans grepp om honom fastnar. I tystnad sluter han sina ögon, vad i helvete är alla dessa känslor?
"Han vill nog vara själv Joshua, du vet alla nya intryck efter allt som hänt de senaste två åren." hör han pojkvännens röst viska medan blicken vilar på teven, för några popcorn till munnen. "Plus tror jag att du behöver sära dig lite från honom också, att ett få bekant och älskande ansikte dyker upp från ingenstans får en att tänka till rejält." Varför kan inte Joshua lyssna på Ethans ord, det är ju sant. Vad hade Zihao tänkt sig? Att de bara skulle kunna gå tillbaka till sitt bedrövliga förhållande? Nej, nej, nej.
"Du har nog rätt." viskar han tyst, men innerst inne vet han att det är fel, och lutar försiktigt huvudet mot sin pojkväns bröstkorg. Med Zihao i tankarna.

När Zihao nådde upp till övervåningen vände han sig om och ropade på Haru, som några sekunder senare skuttade upp för trappan. Utan att be om lov, utan att ta någon som helst hänsyn till Joshua, gick han in i artonåringens rum. Med ett stön föll han ner på sängen, fortfarande med katterna i famnen och Haru strax bredvid sig. Han kände sig så jävla förlägen även fast han inte hade någon som helst rätt att känna den känslan överhuvudtaget. Det var trots allt han som lämnat Joshua och inte tvärtom. Nu hade han ju i och för sig gjort det pågrund av rädsla, men det gjorde inte precis saken bättre. Försiktigt välte han över de gulliga kattungarna ner på madrassen, där de genast rullade ihop sig i en trasslig hög. Zihao drog händerna över ansiktet, kände paniken välla upp inombords över att hans stora kärlek var kär i någon annan. Dumma, grymma värld. Men vad hade han egentligen väntat sig?

Vissa kvällar, då Joshua lyckats hålla Zihao ute från sina tankar, har han njutit av att ligga ihopkrypen hos Ethan. Men nu, nu är det helt annorlunda. Känslorna för nittonåringen trodde han var långt begravda, men det verkar inte ha varit då långt bort. Joshua känner sig obehagligt nere, nu när Zihao tagit till sig alla hans katter och sin hund. Han finner ingen tröst alls, Ethans kramar funkar inte.
"Jag går bara till badrummet," viskar han tyst med ett svagt leende mot sin pojkvän, benen rör sig mot badrummet, låser och låter kroppen falla ner mot golvet med tårarna rinnande ner över kinderna.

Det hela slutade med att Zihao släppte kontrollen över kroppen och lät skiftningen dra igång utan protester. Han hade ändå ingen lust att gå omkring och gråta i Joshuas rum hela kvällen, det tjänade absolut inte någonting till. Försiktigt hoppade han tillbaka upp i sängen och rullade ihop sig om kattungarna och Haru. Till hans stora förvåning var det bara en av katterna som stack sin kos, medan de andra två nöjt rullade ihop sig med små, bedårande suckar. Inte bara kissemissarna var ögonstenar, hunden var också sådär löjligt gullig. Nittonåringen var däremot, trots det, inte vidare glad, med de blängande ögonen stint fästa på Ethans trasiga kläder som låg utströdda över golvet. Rätt åt honom. Dumma, patetiska, ondskefulla Ethan. Blä.

Det är som att universum hör artonåringens kvävande ensamhet, och skickar honom ljudet av en katt som försiktigt klöser på dörren. Försiktigt öppnar Joshua dörren och möts med de bedårande ögonen och lurviga pälsen. Mimmi tassar försiktigt in och börjar klättra på honom, slickar försiktigt över de rena fingrarna innan han borrar ner sig i artonåringens skjorta, vilket får honom att ramla ner mot golvet, sluter ögonen. Gud vad dum han är, så himla elak mot Zihao.. så himla elak mot Ethan. Dumma, dumma Joshua. Han funkar huvudet hårt i golvet, vilket blir nattens godnatt då han svimmar av det hårda slaget. Det förtjänar han.

Utan att riktigt veta vart han skulle ta vägen, slöt Zihao ögonlocken som blivit extremt tunga. Vilken hemsk dag. Sömnen var inte i närheten av att svepa nittonåringen i sin stora, välkomnande famn, men ändå var han oförmögen att hålla ögonlocken öppna. Gjorde han det skulle tårarna säkert tränga sig fram igen. Med en suck, lutade han huvudet mot en trött Haru som med största sannolikhet höll på att somna. Han tyckte verkligen om familjen Lewis hund och katterna. Speciellt de två som låg precis bredvid honom, då de bringade Zihao något slags innerligt lugn.