Sjunde året på Hogwarts

( Sluta att tänka då , nej då hoppas att du somnade gott ♥ och God Morgon )

Jag slog ihop boken med en smäll, ingen reaktion från killarna, jag suckade och började klä på mig.
Cara hade ännu inte kommit tillbaka, jag kände hur hungrig jag var eftersom att jag inte hade äit någon mddag kvällen före.
Jag gick in i duschen som låg bredvid sovrummat och duschade, sen borstade jag mitt långa blört hår och flätade in det i två flätor.
Jag klädde på mig ett par svarta jaens och mitt vita älsklingslinne med en röd drake längst uppe vid axelbandet, jag hade fått det av vilma för några jular sen men jag kunde inte ha haft det på mig sen det som hände med min familj.
Jag gick ut ur badrummet och ner till köket, som var tomt jag gjorde mig en macka och funderade på vart Cara kunde vara.
Jag gjorde mig en varm kopp choklad och satte mig på en stol och drog upp knäna till hakan och funderade åter på vart hon kunde tagit vägen.
Hon ville förmodligen vara ensam men det hade gått flera timmar sen hon hade försvunnit och jag började bli orolig.
Jag drack upp chokladen och gick ut ur köket och stod i hallen och funderade, märkligt så lungt och tyst det var överallt inte en dödsätare så långt jag kunde se.
Jag gick ut och satte mig på den kalla stentrappan, och kom på at jag borde satt på mig ett bar skor, det var kallt att va barfota så här dags.
Så jag trollade fram mina röda Converse och snörde på mig dom, och det var då jag hörde det vilda gnägningar från stallet.
Jag snörde på mig skorna och gick dit, och såg Cara ligga avsvimmade på marken.
Jag kände oron välla upp inom mig då jag såg de djupa blödande klomärkerna på hennes rygg.
Jag försökte skska lätt på henne, men hela handen blev täkt av blod.
- Cara, snälla vakna, sa jag med oro i rösten.
Men hon vaknade inte, jag ställde mig upp och skickade iväg min patronus till Sev och hennes far.
Jag stod och såg den silverfärgade björnen försvinna mot huset och hörde Ballerina gnägga.
Jag gick fram till henne och kände att hon var alldeles våt av svett, och att hon var rädd.
Jag klappade lugnande henne och talade lungt och mjukt till henne så att hon lungnade ner sig.
Sen trollade jag fram en bår och la Cara på den med ryggen uppåt, mer kunde jag inte göra.
Var höll Sev hus?, tänkte jag panikartat men lugnade sedan ner mig de borde komma snart.
Jag gick åter fram till Ballerina och sadlade av henne och tog av henne alla grejer jag inte kunde namnet på.
Sen torkade jag henne torr så gott jag förmådde och gav henne hö och vatten.
Jag hoppades att jag hade gjort allt rätt, sen satte jag mig ner vid Cara och väntade på hjälp.

(ja jag somnade vid fyra eller något god morgon ♥)

Jag hörde en röst långt bort men allt var som en dimma. Det var som jag var på ett hav och någon försökte ropa på mig från en strand. Jag såg på vattnet långt ner. Så jag är på en båt, hur hamnade jag här? Och vart är Ballerina? Jag kan ju inte ha med henne på en båt
"Ballerina?" ropade jag tyst men fick inget svar. Bara hon inte drunknat. Jag tittade mig omkring men såg bara dimma. Hur hamnade jag på havet? Det är ju miltals till Nordsjön från huset och vems är båten? Jag började se mig omkring och upptäckte snart att jag var ensam. Toppen! Vem av dödsätarna kan ha lyckats med det här? Jag ställde mig på bryggan och tittade ner på alla saker. Jag kan inget om båtar och jag har ingen stav på mig. Jag hoppas dimman lättar så jag inte gå på grund

(Voldemort)

Jag satt och disskuterade gifter med Snape när en björn patronus kom in
"vem har en björn?" frågade jag
"ingen av oss men jag har för mig Laura har det. bäst att följa efter" sa Severus och jag suckade och reste mig. Jag måste erkänna att flickan har mycket mod men just nu går hon mig på nerverna. Det var delvis hennes fel att jag och Cara blev osams, men sen så fick hon oss sams. Jag orkar inte med såna personer. Kan de inte bara lyda order allihop? Vi följde efter björnen ut i stallet och jag höll på att ramla ihop när jag såg Cara ligga blodig på marken med djupa sår över ryggen. Vad har hon råkat ut för? Jag stirrade förskräckt på henne, hon får inte dö! Severus stelnade till bredvid mig och gick sedan fram till henne och kontrollerade puls, andning och en massa annat
"vad har hänt?" frågade jag hennes vän när jag lugnat ner mig lite. "och vart är Yaxley?" sa jag argt

Jag såg Sev och Voldemort komma in, Sev knäböjde sig vid Cara och jag vände mig till Voldemort.
- Jag vet inte, hon försvann vid 6 tiden i morse och kom inte tillbaka.
Jag väntade på henne men hon kom inte så jag gick för att leta efter henne.
Jag hörde Ballerina gnägga och hittade henne så här.
Hon borde ha vart ute och ridit, Ballerina var sadlad och alldeles svettig så nått hemskt borde ha hänt.
Hon måste väll blivit annfallen av ett djur eller nått?, sa jag och ställde den sista frågan till Snape.
- Och jag vet inte var Yaxely är han var inte där när jag gick ut ur rummet, han kanske var trött?, jag vet inte, sa jag och fällde ner blicken och såg oroligt på Cara.
- Jag har gjort allt vad jag kunde men jag visste inte vad jag skulle göra, sa jag sorgset och såg på Caras livlösa kropp.

(jag får fortsätta vara min far xD)

Jag nickade mot Laura innan jag kallade på Yaxley som snabbt var nere vid stallet och tvärstannade när han såg Cara och sjunk ner på knä
"Vad har hänt med henne?" frågade han förskräckt
"vi vet inte men ditt jobb var att passa henne" sa jag argt och kastade Crucio över honom och väntade sen på ett svar
"hon...gav mig...en order. Jag...skulle...sova. Jag fick...inte...följa med" sa han mellan andetagen och jag himlade med ögonen. Klart hon hade gjort något sådant. Varför kan hon inte bara ha nån med sig? Jag tittade på henne och hon var likblek och jag mötte Severus blick
"jag måste ta in henne i huset" sa han occh lyfte försiktigt upp båren och gick mot huset och in på kontoret och började undersöka såren och mumlade något för sig själv. Han gjorde rent dem, smörjde in såren och la sedan ett bandage över dem
"varför läker du dem inte?" frågade jag argt
"för att jag inte vet vad de kan finnas för bakterier och jag bet inte vad som kan hända och jag vill inte tvingas öppna såren sen" sa Severus och jag viftade med handen och började gå fram och tillbaka över golvet
"nu då?" frågade Yaxley
"nu väntar vi" svarade Severus

Jag följde med in på kontoret, jag visste inte om Voldemort ville ha mig där men det struntade jag i just då.
Jag hörde deras konversation och kollade sedan på såren.
Och jag funderade något i bakuuvudet påminnde mig om såren, jaust ja Goyles sår.
Jag är en animagus, tänkte jag glatt och vände mig om mot Sev.
- Om du visste vad det var som hade skadat henne, skulle du kunna läka henne då?, sa jag frågande och utan att vänta på svar forttsatte jag vänd till dem båda.
- Jag kan förvandla mig till animagus och nosa upp spåret, nån kan följa med om ni vill annars går jag själv, sa jag och väntade på vad de skulle säga.

( Ska iväg och handla kommer tillbaka så snabbt jag kan ♥ )

(lycka till o ha så kul ♥ )

Jag stannade och stirrade på Laura och sedan på Snape
"ja det skulle jag nog kunna" sa Severus och såg på Laura och sedan på min dotter
"ta med dig Yaxley" sa jag till Laura "ooch du har min dotters liv i din händer och om du tar fel och hon dör så dör du med" sa jag vasst och stirrade på henne och såg sedan när hon o Yaxley lämnade rummet. Och jag fortsatte gå fram och tillbaka över golvet
"herre" sa Severus och jag stannade och tittade på honom. "jag vet att du är orolig men lugna ner dig och stressainte upp dig. Det finns en chans att hon kan höra dig" sa Severus och jag nickade och satte mig ner i en stol
"kommer de tillbaka snart?" sa jag oroligt och stirrade på dörren

Jag stirrade på Voldemort men sa inget utan bara nickade.
Han var väll orolig antar jag, men jag visste att han menade vad han sa.
Jag och Yaxely gick ut på gården och Yaxely såg på mig.
- Är du inte rädd för honom?, sa han.
- På sätt och vis, men han är mest en orolig far just nu, så jag vet inte, sa jag och ryckte på axlarna.
Och i nästa sekund förvandlade jag mig till varg och Yaxely såg imponerat på mej.
- Det må jag säga, sa han och jag gick fram till stallet och hittade hennes doftspår och följde den och Ballerinas in i skogen.
Jag följde den långt in och jag hörde Yaxely komma efter mig.
Jag tvärstannade och såg en märklig figur framför mig, jag förvandlade mig åter till människa och gick åter fram med Yaxely vid min sida.
Det var ett lodjur som var tillhälften människa och människan var Mikel.
Den där tröttsamme snapparen som var efter mig hela tiden, men han var död nu.
Jag såg förskräkt upp på Yaxely.
- Visste du att han var en animagus?, han måste ha dött innan han han förvandla sig tillbaka helt, sa jag och såg på honom.
Yaxely skakade på huvudet men tog fram sin stav och lät Mikel lodjuret sväva frammför oss.
Vi gick tillbaka till huset och in på kontoret och de som var där stirrade på oss.
- Animagus, sa jag och pekade på den döde.
- Såren läker inte som vanliga sår, Goyles har inte läkt än, sa jag och väntade på vad som skulle ske.

Jag höre steg utanför och reste mig upp och såg Laura och Yaxley komma tillbaka med en animagus och jag såg att det var Mikael och jag blängde argt på honom och det var tur för honom att han redan var död
"de må jag säga" sa Severus och funderade en stund och började sedan mumla massa formler och smörjde in hennes sår och läkte sen ihop såren och jag såg Vara rycka till men inte mer än så. Och jag stirrade på honom
"hon vaknar ju inte" snäste jag
"jag kan inte göra mer. Resten är upp till henne. Hon måste kämpa själv" sa Severus och suckade sorgset

- Ååå men hon måste leva, sa jag förtvivlat och gick fram till henne.
- Kom igen nu Cara, du sa åt mig att leva så gör det nu själv, snälla, sa jag.
Men inget hände, jag vände mig till Sev.
- Hör hon mig?, sa jag med tårar i ögonen.
- Jag tror det jag vet inte, sa Sev med en axleryckning.
Jag såg på Cara.
- Jag tror hon hör mig, sa jag och vände mig till Voldemort och drog en djup suck.
- Hota mig och om inte det går kasta crusiatusförbannelsen över mig, om hon hör oss så borde hon vakna för att stoppa det, sa jag och ställde mig framför honom, och såg på honom.
Vad hade jag gett mig in på?
Men jag ville att hon skulle leva.

(det är nog bara du som kommer på något sånt xD)

Jag stirrade på Laura
"med nöje" sa jag och log elakt och drog fram staven och stirrade på henne "om Cara inte vaknar snart lovar jag att du får sona för det" sa jag och drog staven och när Cara inte vaknade kastade jag crucio över Laura och skrattade lite och vände mig mot Cara men inget hände
"några fler briljanta ideer?" sa jag irriterat till Laura

(Cara)
Jag kände att dimman blev tätare men rösterna kom tillbaka, fast nu var det fler. Men jag kunde verken se eller förstå vilka det var. Sen kände jag en otrolig smärta och jag satte mig på knä och båten skakade till och först trodde jag att jag hade gått på grund men sen hände inget mer. Jag försökte se igenom dimman och plötsligt såg jag ett ljus och jag stannade båten. Skulle jag styra mot ljuset eller vända?