Pirates! PRS Medi & Vidomina

Hon såg på honom och slöt ögonen. När hon väl låg i sängen nickade hon bara och kunde inte hejda sina tårar.
"Sammi" Hon började att snyfta och rullade ihop. Hon var som ett barn igen.

Tom hade hört och kom ner och räckte över Samm tyst.
"Mamma!" Sammi såg sin mamma och såg sedan ledsen ut han med.

Ethan strök henne över håret och nickade. När han reste sig för att gå därifrån kom Tom precis tillbaka med Sammi i sin famn. "Se, Sammi är här, Kiliah." Ethan pussade Sammis panna och flyttade sig så att Tom kunde räcka över Sammi till Kiliah. "Oroa dig inte, Sammi. Mamma behöver bara vila. Vi är alla okej.", sa han lugnt, inte säker på att Sammi skulle höra på eller förstå. "Det är bäst att jag ser efter kapten och de andra, de vill nog ha hjälp med att komma härifrån."

Hon tog Samm och höll honom nära sig. Drog filten om dem och darrade.
"Sammi." Viskade hon tyst.

Tom såg på Ethan.
"Ska vi lämna henne ifred?" Han såg sedan mot trappan.
"Låter som en bra ide."

Ethan kastade de en sista varm blick innan han lämnade rummet för att gå upp till de andra.
På däck hade de precis lättat ankar för att komma bort från stranden. John stod vid rodret för att kämpande styra det från land. Ethan gick dit för att hjälpa till att knuffa på. De lyckades styra ut skeppet i vattnet igen och de var äntligen påväg därifrån. "Vi gjorde det.", pustade Ethan. John skrattade kort. "Det var minsann ett äventyr. Nu är det bara resan kvar hemåt." Ethan nickade.

Tom såg på John.
"Vad hände? Varför är Kiliah ett ursäkta ordet.. Så skör?" Han såg sedan sig om.
"Hon ligger och gråter och Sammi tröstar henne.
Tom suckade.
"Är det något jag missade?"

"Vi alla blev lite skadade.", sa Ethan och visade sin arm där ett sår sträckte sig över hans arm. Det rann från det ännu. "Det där var inte en vanlig ö, Tom. Det är bra att du inte var där. Den..", började Ethan och kände sig osäker hur han skulle avsluta meningen. Det fanns ingen logik.
"Det vilar en förbannelse över den ön. Dit åker vi aldrig igen!", muttrade John och styrde skeppet över vattnet. Bestämd att få komma hem snart.
"Ja, kapten har rätt, det vilar en förbannelse där."

Tom såg hans sår och tog hans arm.
"Låt mig ta hand om det." Han såg sedan på John och nickade.
"Vem gjorde er illa?" Han kunde höra Kiliah skrika av förtvivlan och ryckte till.

Ethan kved när Tom rörde vid hans arm. Det gjorde tydligt ont. Men han ville inte visa det. Inte inför kapten särskilt.
"Ja.", sa han och nickade åt Tom för han att ta sig en närmare titt på det.
Men när Kiliah skrev av förtvivlan drog han sig loss för att se efter henne. Det smärtade honom mer att hans älskade var ledsen.
"Kiliah. Hur är det? Här låt mig ta Sammi." Ethan lirade Sammi lös från Kiliahs famn och räckte över honom till Roy som också hört skriken. Ethan sjönk ner bredvid henne. "Säg mig, vad är det?"

Hon såg upp på honom.
"Zydar tog vår son. Min och Zydar. Jag var gravid med hans barn." Hon satte händerna för ansiktet.
"Det var han Ethan. Zydar hade tagit över min sons kropp." Hon såg sorgset på honom och kramade om honom.
"Förlåter du mig?"

"Din..Son?" I chock omfamnade han henne. Tankarna snurrade i huvudet på honom. Hur hade det kunnat hända? Gillade Kiliah Zydar? Det måste ha varit ett av hans påhitt! Han kände ilskan brusa upp i honom och han höll henne närmare sig. "Om jag någonsin ser Zydar igen ska jag krossa honom.", väste han och släppte henne sedan för att möta hennes blick. "Du har inget att be om förlåtelse för. Men din son.. Vill du se din son igen? Kanske Cun kan hjälpa? Han är den av oss som kan magi och tala med demoner."