Pirates! PRS Medi & Vidomina

Hon såg på Zydar och tryckte sig mot honom.
"Älskade skada honom inte! Låt dem få gå!" Hon såg förkrossat på honom och skakade honom.
"Zydar jag går vart du vill om du låter dem gå. De gråter!"

Ethan pustade ut över sitt fall och kravlade sig upp på ostadiga ben igen. "Kiliah..", mumlade han och försökte se efter henne. Längre bort såg han henne, men istället för att rusa dit igen hejdade han sig då han hörde sina piraters ojande och snyftningar. Han upptäckte John som stod stelt framför något osynligt och iakttog det med stora ögon. Tårarna rann nerför hans kinder. Minnet av sin förlorade fru och dotter hade krossat hans hjärta på nytt.
"Kapten!", ropade Ethan. Den enda som inte verkade påverkad av förtrollningen Zydar hade kastat. Men John svarade honom inte. Han hörde honom inte.
Ethan samlade krafter för att sätta fart efter Zydar och Kiliah igen.
"De är inte skadade, min sköna. De minns bara sitt förflutna. Genom det förflutna lär vi oss. Eller hur? Det var dags att piraterna lär sig sina.", skrattade han och tryckte sig närmare Kiliah i försök att kyssa henne.

Hon såg på honom med sorg.
"Men om du älskar mig ska du inte göra så. Snälla Zydar!" Hon började att gråta och hon drog sig från honom.
"Lämna mig ifred!" Hon föll ner och grät nu.
"Låt mig vara!"

Zydar såg oförstående på Kiliah. Det stämde inte. Hon skulle ju älska honom, hon skulle ju vilja vara med honom, för evigt. Han blev först orolig, hade han tagit på sig en för stor uppgift? Men det gick över till ilska, kände sig övergiven av den enda person som någonsin älskat honom. "Kiliah! Du ska älska mig! Älska mig!", repeterade han högt och gick efter Kiliah där hon fallit ner på marken.
Det Zydar inte såg var att Ethan hade kommit tillräckligt nära för att kasta sig över honom. Trots den minskade styrkan lyckades Ethan träffa Zydar så att de båda föll till marken och de brottades för överlevnad. Zydar tog ett stryptag om Ethan, men Ethan lyckades dra sitt svärd för att skada Zydar över magen. Ett högt skrik spred sig och de föll stilla till marken för en sekund för att samla krafterna att fortsätta brottningen.
Zydars skada hade gjort att han tappat kontrollen över formeln han hade över piraterna och de återfick sitt medvetande igen. Piraterna stod stilla och blinkade några gånger för att försöka ta in var de var någonstans. Det kändes som att det vaknat upp från något. Strax upptäckte de Ethan i fight med Zydar och stormade åt deras håll med vapnena i högsta hugg.

Kiliah hade fått tillbaka sitt gamla jag och hon såg på Zydar och såg sedan bort, backade snabbt undan. Hon kunde inte skada honom. Hon hade fött honom.
Illamåendet drog över henne och hon tappade medvetandet och föll ihop å marken.

Piraterna kastade sig i fighten med Ethan och Zydar. Fighten var alldeles för mycket för Zydar att ta. Han bestämde sig för att försöka fly, det var det enda sättet att överleva. John och de andra slog i luften med sina svärd. Ethan lyckades sparka ner Zydar på marken, men just när de hade övertaget lyfte Zydar en hand och viskade något ohörbart för att försvinna i tomma intet. "Zydar! Din fegis! Kom tillbaka!", ropade Ethan i ilska efter honom. Men Zydar syntes inte till.

Kiliah hade inte återfunnit medvetandet och låg på marken. En av piraterna såg på henne.
"Kiliah!" Han såg oroad ut.
"Ethan!!"

Tom såg från båten och höll Sammi nära sig. Något kändes fel ända till honom.

Ethan vände sig om för att se skymten efter Zydar, men han syntes inte till. Han muttrade något ohörbart om Zydar och satte tillbaka sitt svärd i sidan för att vända sig om när han hörde en av piraterna ropa hans namn. Han upptäckte Kiliah och rusade fram. "Kiliah! Kiliah, är du skadad?" Han sjönk ner i gräset bredvid henne.
John upptäckte dem. "Kom, Ethan, du tar med dig Kiliah, vi andra leder vägen tillbaka till skeppet."

Hon vaknade till och slog upp ögonen.
"Zydar var här!" Hon såg svag ut och försökte ta sig upp men misslyckades.
"Ethan det var min son! Han sa att han tog min sons kropp!" Hon såg förkrossad ut och tårar började rinna ner.

Ethan såg mot henne med en oro i hans blick. När Kiliah försökte ta sig upp på fötter fångade han henne i hennes fall. Vad pratade hon om? Zydar? Hennes son? Hennes sons..kropp? Det måste vara ett missförstånd.
"Han är inte här längre. Sammi är din son, Kiliah. Du är trygg nu." Han lyfte upp henne och gick efter piraterna som var lika ivriga som Ethan att komma därifrån.
De kom upp på däck där Ethan kvickt försvann till deras rum för att lägga Kiliah ner på hennes bädd. "Oroa dig inte, vi är långt härifrån på nolltid.", försökte han le, men kände själv hur illa skadad han var efter fighten och kved. "Vill du att jag hämtar Sammi?"