prs yehet & kkaebsong

Artonåringen har ingen aning om vad det är han ska svara på det. Nej, Joshua kan inte säga det tillbaka, även om hjärtat knyts ihop av längtan. Nej. Nej. Nej. Det ska inte vara så lätt att bara falla för Zihao första gången de ses på två år, han har Ethan, och han gör honom glad. Joshua och Zihao kommer aldrig kunna funka tillsammans, spelar ingen roll hur mycket de älskar varandra, och artonåringen börjar förstå det nu.
"Du kommer hitta någon annan som du blir kär i Zihao.." viskar han, nästintill bara för sig själv. Och varför gör den tanken så ont? Det är en sån olidligt självisk tanke och han tvingar bort blicken från den andre. "Går du med på att träffa kattungar nu? Vi måste få i dig något att äta också."

Zihao betraktade den andre med ett snett leende. Det Joshua sade var väl på sätt och vis både rätt och fel, sant och falskt.
”Det har jag redan”, började han och gjorde ett försök till att komma upp på fötter, bara för att nästan direkt falla tillbaka på svansen igen. Med en grimas lutade han huvudet mot väggen och slöt ögonen. ”Och han sitter här bredvid mig”, avslutade han tyst. Bara att yttra de orden nu när han absolut visste att artonåringen inte vill ha honom, gjorde ont. Men nittonåringen sköt bestämt bort tanken, då det inte var någon idé att jaga upp sig över det efter allt han sagt. ”Kattungar låter trevligt men det där med maten..missta mig inte, jag svälter men den här magen klarar inte av skit.”

"Zihao, jag menade någon annan," viskar Joshua förklarande, betraktar nittonåringen som gör ett tappert försök i att sätta sig upp. Artonåringen ställer sig upp i tystnad och tar tag i Zihaos händer, hjälper honom upp från sin sittande plats. Huvudet faller på sned när han lyssnar på vad den äldre säger, Gud så han känner igen sig. "Något litet? Du vet hur di tvingade mig att äta? Vi vill inte att du ska hamna i samma grop."

”Jag vet, men det kommer aldrig hända”, muttrade nittonåringen och vek undan med blicken. Han borstade tafatt av byxorna och strök över svansen som kommit i kläm, samtidigt som tänderna gnagde i underläppen. ”Det kommer jag inte göra”, försäkrade han därefter och skakade på huvudet. ”Joshua, det handlar inte om att jag inte vill äta, utan om att magen inte riktigt klarar av det..måste försöka trigga skiftningen så kan jag äta det jag är van vid, allting blir så mycket enklare då.” Jo, det skulle det defintivt bli, men samtidigt visste Zihao att det inte var speciellt smart att börja trigga och trigga av skiftningen allt för ofta, även om han inte ens visste hur man gjorde fullt ut.

Med ett svagt leende granskar Joshua den så bekanta ansiktet, nej han vet att den andres ord inte är sanna. Inte alls. Zihao är nitton, har hela sitt liv framför sig.. om han vill kommer han definitivt att hitta någon annan.
"Det kommer det," viskar artonåringen och drar en ut av sina händer genom de mörka lockarna, som hänger strax över ögonen. "Okej.." osäkert öppnar han dörren till badrummet, kluven över om han ska lyssna på Zihaos ord eller inte. "Men du sa att du inte ätit på två dygn, något måste du ju få i dig."

Med en lätt ryckning på axlarna, följde Zihao efter Joshua ut från badrummet.
”Två dygn är inte så farligt, ibland har det gått betydligt längre än så innan jag fått tag på någonting”, förklarade han och drog händerna utmed ansiktet. ”Du vill inte ens veta vad någonting är i det här fallet, det kan jag lova dig”, lade han därefter till och flinade retsamt. Nej, han ville knappt själv tänka på det faktiskt. Tanken på att äta små gulliga harar och rådjur var dock inte särskilt frånstötande längre, vilket den defintivt varit i början.

Jo, så var det för Joshua också, att gå utan mat i en eller två veckor blev som naturligt.
"Nej, det vill jag verkligen inte." Erkänner artonåringen och rör på benen ut till vardagsrummet där brasan prasslar. "Jag blir arg på jägare som sätter fällor överallt i skogen, men nu när jag tänker efter är ju du likadan." Retas Joshua och hukar sig ner vid den lilla kattsängen. "Sätt dig ner i soffan så kan jag ge dem till dig."

”Vart är den gamla vresiga pälsbollen då?” Frågade Zihao och slängde sig ner på soffan med ett stön, då lederna knakade till. ”Och jag skulle aldrig direkt döda någonting bara för att det var kul, mitt liv hängde liksom på att jag fick i mig..tja”, fortsatte han och sngelade ner på händerna med en sned blick. Nu skulle allting bli så annorlunda, när maten serverades på ett silverfat framför näsan på honom, när han fick sova i en säng. Helt enkelt en stor skillnad från hur det varit i början på dagen, under morgonen.

Joshua biter ihop av frågan, bär upp de tre lurviga kattungarna som lekfullt klättrar över hans kropp.
"Jag vet, jag skämtade bara med dig Zihao," försäkrar artonåringen, även om en liten röst i huvudet viskar att den äldre alltid kunnat komma till dem. Ingen, förutom möjligtvis Samuel, skulle neka honom mat. Joshua sätter sig ner i skräddarställning bredvid nittonåringen. Försiktigt lägger han ner de tre syskonen på soffan, en av dem så lik Mimmi att det inte går. Den enda systern av de tre, döpte de faktiskt efter deras mamma. Med ett svagt, bittert leende ser artonåringen ner på Zihao. "Hon är död..."

Hastigt, vek Zihao genast undan med blicken. Död? Var Mimmi död? Han blinkade febrilt några gånger i ett försök att hålla tillbaka tårarna som hotade att tränga över.
”Åh..” fick nittonåringen fram och vände de mörka, glansiga ögonen mot kattungarna. ”Förlåt, jag visste inte”, fortsatte han skamset och kliade en av de små söta varelserna försiktigt bakom örat. Även om han och Mimmi aldrig kommit sådär jättebra överens under alla tillfällen, så hade han gillat den lilla kissemissen och hennes fluffiga, mjuka päls. Och där, började tårarna rinna nerför kinderna igen. Typiskt.