Jag åt äppelpaj idag (Prs, Jessica Tonks)

(Jupp, det är en stooor fördel xD Men exakt hur långt vill du hoppa då? ALltså tills det ska föddas? xD)

(Haahah, ja!! Men ja typ då kan vi hoppa till....om du vill???)

(Det går bra xD)

Månaderna hade smält som smör. Mona blev bara större och större för varje månad som gick. Den sista innan födelsen var hon så stor att hon inte ens kunde gå ut till sömmerskan och jobba. Då var hon riktigt riktigt grinig, speciellt på Niel som var tvungen att jobba.
Men det verkade som om allt det skulle ta slut. Hon låg i sängen och stickade på några sockar då det plötsligt hända. "Niel!" skrek hon till och försökte sätta sig upp.

Niel sov utmattat i soffan när Mona skrek hans namn. Vad var det nu då? Funderade han irriterat. Senaste tiden hade Mona klagat på allt och alla och om det inte slutade snart hade Niel kunnat överväga att bli döv. Han reste sig och gick i lugn takt uppför trapporna.

"Niel!" hon skrek igen men tystare den här gången. "Barnet kommer...".

Niel stelnade. "Vaaaaa?" sa han svagt. "Jag kommer, ska bara göra en grej!" sa han lite högre och försvann ur huset. En stund senare kom några läkare inrusande i huset, Niel inte långt efter.

"En grej?! Niel!". Mona lät förtvivlad nu, hon ville inte vara ensam. Läkarna kom upp till henne och utam vidare formaluteter hjälpte dom henne av med byxorna och sa åt henne att andas.

Niel stannade i vardagsrummet ett tag för att låta allt sjunka in. Sedan gick han nervöst uppför trapporna och gick in i rummet.

Mona grät då Niel kom in. Läkarna sa åt henne att andaa men hon hörde dem inte. "Niel!". Hon sträckte ut handen efter honom.

Niel såg med stora ögon på Mona. Han satte sig på en pall bredvid henne och tog hennes hand. "Du, andas." muttrade han.