Skriva av sig-tråden

_{Skrivet av evut:}
Satte på datorn för 1 minut sedan.
Innan dess har jag suttit och kokat av ursinne här inne på mitt rum.
Jag, mamma och pappa snackade om att jag inte trivs i gruppen eller med träningen i min skidklubb. Då sa pappa att jag kunde börja på någon ny sport, jag sa bestämt men itne aggresivt på något sätt, NEJ och att jag inte ville att dom skulle säga sånt för det fick mig att känna mig dålig.
Då började han argumentera emot och vi argumenterade ett tag tills det gick över. Sen efter en minut så kommer vi in på det här med träning igen och han säger att jag borde börja på någon mer sport för mitt eget bästa, jag blir väldigt arg eftersom att jag känner mig dålig när folk hela tiden förväntar sig bättre saker av mig.
Han säger emot och jag blir FÖRBANNAD, för att alltid när jag säger till honom om saker så säger han "ah", "mm" osv, men han MENAR DET ALDRIG. Han lyssnar _ALDRIG_ på vad jag säger. Jag är för liten för att folk ska vara "gulliga" (kom inte på något bättre ord) mot mig men för stor för att någon ska respektera och lyssna på mig. BLIR SÅ )(YUJNKU()Y/GHVJBU()/GHVJBIP)=IBHKJ ARG!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Sen så kan han ALDRIG ge sig, fast han verkligen har 100 % fel, när han till och med förstår det själv kan han inte be om ursäkt eller bättra sig.
Jag hatar nonchalanta människor och det passar ju inte jättebra när min pappa är typ en av dom mest nonchalanta jag känner.

Tack om du läste, uppskattar ett svar hur mycket som helst, två ord eller hundra rader, allt spelar roll för jag hatar detta.

_{Skrivet av MayoGryffindor:}
Just nu är jag ett jävla vrak. Det är så mycket som händer i mitt liv.. Men samtidigt ingenting ? Det känns som att jag glider ifrån mina kompisar och jag kan inte berätta för dem eftersom deras svar är så uppenbart:
"Men, Mayo, klart vi inte har, vi älskar dig och kommer alltid finnas för dig ♥"
Men grejen är den.. Jag ser hur vi sakta, men säkert skapar glapp mellan oss och att det alltid kommer nya människor emellan. Jag har inget emot det men jag vill inte att de ska försvinna ur mitt liv, vi har varit kompisar så länge, gjort allt med varandra; Bråkat, skrattat, busat, flummat ihjäl oss, ja, till och med slagits... (a)
De här tjejerna betyder verkligen mycket för mig, jag är så rädd för den förändringen, jag behöver människor i mitt liv som jag kan hjälpa och ta hand om men som även ar hand om mig.

Sedan är det kärlek. I somras, när jag skulle åka hem från Serbien så kysses jag och killen jag älskat i 7 hela år. De har varit så svajigt mellan oss då han har flörtat med andra tjejer, varit tillsammans med andra tjejer, bedragit mig, anklagat mig för saker jag inte har gjort och bråkat med mig. Och trots att jag vet att han är världens absolut största player så älskar jag honom och jag förstår inte hur ?
När jag var hemma visste jag inte hur det skulle bli, vi skulle ju inte ses på ett helt år ? Jag väntade iallafall på att han skulle ta första steget eftersom jag har gjort det så många gånger och till slut gjorde han det och allt var lugnt.
Men för några månader sedan (ca 2-3) bråkade vi och innan hade jag sagt att jag hade börjat tycka om en annan kille och vi förstod ju själva att det inte skulle funka med ett långdistans förhållande. Iaf, så blev han sur (kommer inte riktigt ihåg varför, det var inte p.g.a killen) och sa till mig att han inte tänkte slösa tid på mig och att jag var dum och allt möjligt. Så jag skrev inte till honom.
Men för en månad sedan skrev han:
"Tjaa, de var länge sen ? Händer ?"
Jag svarade inte.
För några veckor sedan skrev han:
Han: "Eeey"
Jag: "Ja ?"
Han: "Vad gör du ?"
Jag: "Så du har bestämt dig för att börja slösa din tid på mig igen ?"
Han: "HAHAHAHHAHA, jaa"
Det svarade jag inte på och vi har inte pratat sedan dess. Grejen är att killen som jag hade börjat tycka om kunde inte så bra svenska och det blev svårt att träffas så vi gled isär. Och nu saknar jag killen som har behandlat mig som en hund, som smuts, som ingen. Jag förstår inte varför eller hur ?

Skolan är också ett problem, jag har så stor press på mig eftersom vi ska välja gymnasium o.s.v. Läxor och uppgifter bara väller in och jag har nästan ingen fritid alls. Det här gör så att jag mår dåligt och måste sitta hemma hela dagarna och plugga och jag orkar inte ! Det tär på mig att typ bara kunna vila mig på natten ? Hur sjukt är inte det ?

Sedan är det familjen också. Har inte snacka med min "farsa" på ett år trots att vi bor under samma tak. Enda gångerna vi har gjort det har vari när vi har bråkat och då blir det alltid drama. Jag orkar inte, mina systrar förstår inte hur jag har det och jag har det och jag har försökt berätta för den äldre av dem (dock är båda yngre än mig) och hon säger att hon förstår men det är så tydligt att hon inte gör det.

Det finns en tjej som jag verkligen älskar av hela mitt hjärta. Hon är den starkaste, omtänksammaste, vackraste och underbaraste vännen man kan ha ! "Problemet" är bara att hon har en annan bästa vän, trots att jag kallar henne min bästa vän. Och det är hon, jag kan inte begära av henne att jag ska vara hennes men det känns ändå så surt. Jag älskar verkligen henne, skulle göra allt för henne, vi har ställt upp för varandra, dag och natt, sommar och vinter, i vått och torrt. Det är synd att en sådan vänskap ska behöva dö. Hon hänger inte ens med mig så mycket utanför skolan. Hon har själv problem, hon kämpar för en kille som har kasta henne flera gånger fastän han älskar henne p.g.a falska rykten som hans bästa vän sprider för att även han är kär i min kompis.

Sen är ju hon så mycket finare än mig, hon är obeskrivligt vacker och de ger mig så dåligt självförtroende med killar.

Utöver det finns det så många Mugglisar som jag skulle vilja träffa för att de är awsome människor men just nu känns allt omöjligt.

Allt det här får mig att gråta mig till sömns på nätterna, vara uppe sent, inte orka vakna på morgnarna, känna mig sjuk och stanna hemma från skolan så att jag hamnar efter och måste ta igen och.. Åååh, det är så jobbigt, allt bara går runt i en cirkel.

Skulle bli så jävla tacksam ifall någon underbara människa svarade på mitt deprimerande inlägg.

_{Skrivet av MayoGryffindor:}
Just nu är jag ett jävla vrak. Det är så mycket som händer i mitt liv.. Men samtidigt ingenting ? Det känns som att jag glider ifrån mina kompisar och jag kan inte berätta för dem eftersom deras svar är så uppenbart:
"Men, Mayo, klart vi inte har, vi älskar dig och kommer alltid finnas för dig ♥"
Men grejen är den.. Jag ser hur vi sakta, men säkert skapar glapp mellan oss och att det alltid kommer nya människor emellan. Jag har inget emot det men jag vill inte att de ska försvinna ur mitt liv, vi har varit kompisar så länge, gjort allt med varandra; Bråkat, skrattat, busat, flummat ihjäl oss, ja, till och med slagits... (a)
De här tjejerna betyder verkligen mycket för mig, jag är så rädd för den förändringen, jag behöver människor i mitt liv som jag kan hjälpa och ta hand om men som även ar hand om mig.

Sedan är det kärlek. I somras, när jag skulle åka hem från Serbien så kysses jag och killen jag älskat i 7 hela år. De har varit så svajigt mellan oss då han har flörtat med andra tjejer, varit tillsammans med andra tjejer, bedragit mig, anklagat mig för saker jag inte har gjort och bråkat med mig. Och trots att jag vet att han är världens absolut största player så älskar jag honom och jag förstår inte hur ?
När jag var hemma visste jag inte hur det skulle bli, vi skulle ju inte ses på ett helt år ? Jag väntade iallafall på att han skulle ta första steget eftersom jag har gjort det så många gånger och till slut gjorde han det och allt var lugnt.
Men för några månader sedan (ca 2-3) bråkade vi och innan hade jag sagt att jag hade börjat tycka om en annan kille och vi förstod ju själva att det inte skulle funka med ett långdistans förhållande. Iaf, så blev han sur (kommer inte riktigt ihåg varför, det var inte p.g.a killen) och sa till mig att han inte tänkte slösa tid på mig och att jag var dum och allt möjligt. Så jag skrev inte till honom.
Men för en månad sedan skrev han:
"Tjaa, de var länge sen ? Händer ?"
Jag svarade inte.
För några veckor sedan skrev han:
Han: "Eeey"
Jag: "Ja ?"
Han: "Vad gör du ?"
Jag: "Så du har bestämt dig för att börja slösa din tid på mig igen ?"
Han: "HAHAHAHHAHA, jaa"
Det svarade jag inte på och vi har inte pratat sedan dess. Grejen är att killen som jag hade börjat tycka om kunde inte så bra svenska och det blev svårt att träffas så vi gled isär. Och nu saknar jag killen som har behandlat mig som en hund, som smuts, som ingen. Jag förstår inte varför eller hur ?

Skolan är också ett problem, jag har så stor press på mig eftersom vi ska välja gymnasium o.s.v. Läxor och uppgifter bara väller in och jag har nästan ingen fritid alls. Det här gör så att jag mår dåligt och måste sitta hemma hela dagarna och plugga och jag orkar inte ! Det tär på mig att typ bara kunna vila mig på natten ? Hur sjukt är inte det ?

Sedan är det familjen också. Har inte snacka med min "farsa" på ett år trots att vi bor under samma tak. Enda gångerna vi har gjort det har vari när vi har bråkat och då blir det alltid drama. Jag orkar inte, mina systrar förstår inte hur jag har det och jag har det och jag har försökt berätta för den äldre av dem (dock är båda yngre än mig) och hon säger att hon förstår men det är så tydligt att hon inte gör det.

Det finns en tjej som jag verkligen älskar av hela mitt hjärta. Hon är den starkaste, omtänksammaste, vackraste och underbaraste vännen man kan ha ! "Problemet" är bara att hon har en annan bästa vän, trots att jag kallar henne min bästa vän. Och det är hon, jag kan inte begära av henne att jag ska vara hennes men det känns ändå så surt. Jag älskar verkligen henne, skulle göra allt för henne, vi har ställt upp för varandra, dag och natt, sommar och vinter, i vått och torrt. Det är synd att en sådan vänskap ska behöva dö. Hon hänger inte ens med mig så mycket utanför skolan. Hon har själv problem, hon kämpar för en kille som har kasta henne flera gånger fastän han älskar henne p.g.a falska rykten som hans bästa vän sprider för att även han är kär i min kompis.

Sen är ju hon så mycket finare än mig, hon är obeskrivligt vacker och de ger mig så dåligt självförtroende med killar.

Utöver det finns det så många Mugglisar som jag skulle vilja träffa för att de är awsome människor men just nu känns allt omöjligt.

Allt det här får mig att gråta mig till sömns på nätterna, vara uppe sent, inte orka vakna på morgnarna, känna mig sjuk och stanna hemma från skolan så att jag hamnar efter och måste ta igen och.. Åååh, det är så jobbigt, allt bara går runt i en cirkel.

Skulle bli så jävla tacksam ifall någon underbara människa svarade på mitt deprimerande inlägg.

_{Skrivet av luckyBella:}
Jag stör mig enormt mycket på folk som säger att de kommer bli deprimerade om någotn liten sak (tex. Jag kommer att bli deprimerad om jag inte får en Iphone 4 i julklapp!), att de kommer få damp när det är arga om något (tex. Asså jag får damp på dig snart!) eller att de kommer bli ADHD glad/hyper/arg för något (tex. Jag kommer bli värsta ADHD barnet om jag får gå på bio på lördag). Plus några som säger att de nog har dyselxi om de får några stavningsfel på ett svenska prov.

Själv kommer jag ifrån en familj där det finns både dyslexi och ADHD. Jag blir väldigt arg om någon säger sånt för att jag svär på att inte ens hälften av dem vet hur det verkligen är! Det känns överdrivet och väldigt nedtryckande för de som har något av dem, tex. en person med dyslexi har knappt fått godkänt på ett svenska stavnings prov medans en person utan dyslexi säger att personen tror att den har det när personen bara har ett par stavningsfel och föriövrigt väldigt bra resultat i svenska. Vissa personer vill inte säga att de har något av dem, eftersom att man kan ju lätt skämas. Det var någon reklam som gick på radion om att man skulle bryta tystnaden och typ stötta andra som har dessa problem (om problem nu är rätt term).
Så ja, jag blir arg när jag hör sånt här, eftersom att någon som har tex. ADHD, kan vara en utav sina närmaste vänner och blir ledsen av att höra sånt här.