Pirates! PRS Medi & Vidomina

Hon hajade till, blev förtrollad. Eftersom hon var sist sa hon inget utan gick in i djungeln. Hon följde stigen som hypnotiserat och såg bara rakt fram.
"vem?" Viskade hon.

"Det är jag. Zydar. Din vän.", svarade rösten.
Den stig som Kiliah tagit hade lett henne till ett gräsområde nära bergets rot rinnande vatten med vattenfall. Det såg idylliskt och vackert ut.
Framför henne visade sig en ung man. Mannen var klädd i vit skjorta, svart nertill med ljust blont hår som räckte honom ner till axlarna. Det fanns tydligt liknande drag som Zydars när han agerat människa. Mannen var glad att se Kiliah och sträckte sina armar mot hennes håll. "Kiliah, kom till mig.", sa han och log brett åt henne.

Hon hade inget agg mot mannen och såg bara oroad ut. Sakta men säkert gick hon fram och såg upp i hans ansikte.
Smekte sakta hans hand.
"Zydar?" Frågade hon oc lade huvudet på sned.
Hon hade som helst inget minne om vad han hade gjort med henne iallafall inte än.

"Känner du igen mig, Kiliah? Det är jag, Zydar.", viskade han och höll henne nära sig för att sedan släppa taget och möta hennes blick igen med ett varmt leende. "Jag har tagit kroppen av vår son efter att jag övergivit min. Vad säger du? Är han inte stilig?" Han backade undan för att röra sig ett varv runt för Kiliah att se närmare på honom. "Jag har saknat dig, har du saknat mig?"

Hon såg på honom med en oroad blick.
"Sami?" Frågade hon och backade undan. Visst mannen var stilig men vem var han?
"Zydar?"

Zydar svalde och suckade när han såg henne backa undan. "Nej, gå inte, jag behöver dig. Kommer du inte ihåg att bra vi hade? Kommer du inte ihåg mig? Zydar?" Zydar sträckte sig efter henne.
Under tiden Kiliah hade varit bort upptäckte John och de andra Kiliahs frånvaro och ropade på henne. Rösterna nådde platsen dit Zydar och Kiliah höll till. "Tog du med dig dina vänner? Hm, det ska väl inte vara något problem, de har sina egna.", flinade han och drog med sig Kiliah längre bort från John och de andras rop.

Hon såg på honom med en trött blick men sedan såg hon genast glad ut.
"Zydar!" Hon log och såg sedan över axeln.
"Vad har hänt?" frågade hon sorgset. Han var vacker men något var annurlunda med honom.

Han var glad över att Kiliah äntligen kände igen honom. Så glad att han tappade medvetandet om omvärlden. Han såg och kände bara Kiliah nu. Han strök hennes kind med sin hand och log varmt. "Det är jag. Som jag sa, tidigare, det här är vår sons kropp. Visst är han stilig? Lika vacker som du." Han log varmt och drog henne till sig igen i en omfamning.
Under tiden detta hade skett rörde sig John och de andra åt deras håll för att snart visa sig på grönområdet med Kiliah och Zydar. "Kiliah!", ropade Ethan när han fick syn på henne och satte fart åt deras håll.

Hon kunde inte låta bli att nicka. Ja han var stilig.
"Men varför tog du hans kropp?" Hon smekte hans kind och såg oförstående ut.
"Du var vacker då med." Hon ryckte till och såg över axeln.
"Vem ropade?"

"Den passade mig inte längre. Jag behövde en ny, en ung, en stark.", sa han och log brett mot henne för att dra luft i sina lungor. Han hade bara ögon för Kiliah.
Men när Ethan dök upp i ögonvrån flyttade han sig med en snabb rörelse framåt för att stoppa Ethans språng med hjälp av en blockeringsformel. Zydar kastade formeln genom att höja sin hand och fäkta framför sig. Ethan blev träffad av blockeringen och föll till marken. "Ethan!", ropade John och satte fart efter dem. Piraterna rusade åt deras håll. Men det var inget som skrämde Zydar. Istället skrattade han.
"Kommer du ihåg din fru, John? Kommer du ihåg ditt barn?" Han rörde på samma sätt med händerna så att ett sken från Zydars händer träffade marken och en vägg av ljus växte, blockerade vägen för John och de andra. Skenet försvann, men John och de andra verkade i trans.
Zydar hörde hur John plötsligt sa ett namn. Det var namnet på hans fru. Och dotter.
Piraterna stod still och betraktade sina minnen i sorg.