prs yehet & kkaebsong

Joshua sitter med blicken fäst på sin mat på bordet, varför, varför, varför? Allt går verkligen åt skogen. Middagen blir snart färdigslutad, Ethan följer med Samuel och Noah ut för att skjuta pilbåge, någonting artonåringen definitivt inte har någon lust med. Nej, istället går han till vardagsrummet efter att ha hjälpt sin mor med disken, som mycket riktigt ställt en hel del frågor om Zihao. Joshua lägger sig ner i soffan, känner de små lurviga katterna leka på hans mage. Brasan prasslar i bakgrunden och han sluter ögonen medan tårarna försiktigt tränger sig förbi murarna än en gång. Det är mycket som förändrats de senaste åren, och han saknar Mimmi något förskräckligt mycket. Visserligen är kattungarna söta, retsamma. Men Mimmi hade han haft hos sig i över tio år, nu skulle det ha varit elva. Om hon bara inte hade omkommit.

Efter att ångesten börjat växa sig allt för stor, var Zihao faktiskt tvungen att spy och det var inte vackert. Inte med tanke på allting konstigt han stoppat i sig under den senaste tiden. Med darrande händer, lutade han sig bort från toalettstolen och backade in mot badkaret tills ryggen slog emot. Mysigt, väldigt jävla mysigt. Han gömde ansiktet i knäna, kvävde en snyftning som prompt ville fram. Fan vad äcklig han var, så jävla svag och patetisk att det knappt gick ihop för honom. Nittonåringen vände de glansiga ögonen upp mot taket och knöt händerna. Tänk om han inte följt med Joshua tillbaka till huset? Då hade han säkert haft betydligt mer sinnesro än vad hade nu. Frustrerat slog han knytnävarna över tinningarna. Men han visste mycket väl att det inte ens hade varit ett alternativ, då saknaden efter artonåringen varit enorm under en så lång tid. Varför kunde han aldrig lämna den andre ifred?

Det verkar som att modern inte gillar att se det som händer mellan de två ungdomarna. Även om hon väldigt mycket gillar Ethan, så ska de två inte behöva vara rädda för varandra. De kommer aldrig att komma över det om de inte förlåter varandra. Det är därför hon står där, framför sin yngsta son med en orolig blick.
"Gå och prata med honom, låt honom inte tracka ner på sig själv på det där viset." jo, Ms Lewis är också väldigt duktig på att läsa av folk, då hon är en riktigt duktig psykolog. Joshua har alltid avskytt det. "Du kommer inte må bättre av att bara ignorera honom gubben.." Joshua sluter sina ögon och torkar försiktigt bort tårarna med ärmen. Bytt tröja till en lite för stor grön och svartrutig skjorta.. då den andra behövde slängas.
"Okej," viskar han för sig själv och kramar om sin mor. Därefter tassar han försiktigt fram till badrummet, och knackar svagt på dörren. "Zihao.. kan du komma ut?"

Zihao stelnade till och vände de skrämda ögonen mot dörren. Inte en chans att han tänkte komma ut, absolut inte.
”Nej”, svarade han tvärt, däremot utan att vika undan med blicken. Varför rörde sig armarna trots avsikten och orden mot handtaget? Det var som om hela kroppen var i trans och inte lyssnade ett skvatt på nittonåringens vilja. Tvekande hängde den, fortfarande, darrande handen över låset. Men innan han kunde hindra sig själv, vred han om det för att sedan hastigt backa in mot motsatt sida av badrummet. Väldigt dumt gjort, att låsa upp dörren alltså. Tänk om han råkade göra Joshua illa? Fy, Zihao, så får du inte tänka.

Läpparna sprider sig i ett litet leende, finner det aningen gulligt hur Zihaos agerande är precis motsatsen till hans ord. Eller ja, han kom inte ut, men låste ändå upp dörren. Försiktigt går han fram till nittonåringen, lägger sina händer i hans. Hjärtat dunkar något förskräckligt, men han försöker att ignorera det. Han vill bara bli sams, det kommer ändå bli alldeles för svårt för honom att lita på Zihao igen.
"Kom, vi hälsar på katterna." viskar han försäkrande och stryker försiktigt tummarna över den andres handrygg. "De andra är och skjuter pilbåge.. du behöver inte oroa dig över dem."

”Det är inte dem jag oroar mig över”, mumlade Zihao och hängde med huvudet. ”Jag oroar mig över dig och mig”, erkände han tyst och vände slutligen upp de mörka ögonen mot Joshua. Även om det säkert var väldigt fånigt i den andres ögon, tänkte han inte flytta på sig i första taget. Käkarna värkte fortfarande och huvudet dunkade. Det kändes helt enkelt som om han skulle spricka. Huden kändes fel, händerna kändes fel, allting med hans kropp kändes så jävla fel. Och detta drev nittonåringen smått till vansinne.

Dumma Joshua, det är klart att nittonåringen tänker på det viset. Han biter sig hårt i läppen, tillräckligt för att få den att spricka och blodet att rinna.
"Jag är inte redo för att ha ett förhållande med dig Zihao, skulle inte ha varit det även om jag inte hade Ethan." viskar han och kramar försiktigt om den äldre, sluter ögonen och drar in den välkomnande doften. "Men det betyder inte att vi behöver ignorera varandra, jag vill jättegärna vara din vän, så länge.. även om det tär på mitt hjärta hur mycket som helst." förklarar artonåringen med armarna om den andre, känner hur bekvämt och vanligt det är. Varför är det inte såhär i Ethan famn?

Någonting annat hade Zihao inte förväntat sig, men då Joshua var så otroligt närgången, hade han väldiga problem med att acceptera detta.
”Joshua, kolla på mig”, bad han och placerade de darrande händerna runt artonåringens puffiga kinder. Hur mycket hade han inte saknat dem? För att inte tala om de där fylliga läpparna, där underläppen för tillfället verkade blöda. Han fick verkligen bita sig hårt i tungan för att inte slicka bort blodet, som han skulle gjort om de suttit på samma sätt två år tidigare. ”Du kommer aldrig att bli redo att ha ett förhållande med mig. Vi passar väldigt bra tillsammans men det betyder inte att vi är bra för varandra..det kanske bara är bättre att ge upp tanken på ett förhållande helt, även om dina läppar ser extremt lockande ut just nu.” Det där sista var absolut inte planerat, det hade bara råkat slinka ut.

Jo, Joshua måste medge att han har saknat de stora händerna vilandes över sina kinder. Även om Ethan också av någon anledning blivit oerhört intresserad av dem, är det annorlunda.
"Du har rätt," viskar han med rynkade ögonbryn, varför gör hjärtat så ont av Zihaos ord? Besviken? Dock väcks han från sina tankar från det sista som kommer ut ur nittonåringens läppar, herregud. "Zihao.. säg inte så." han viker undan med blicken, tar återigen den äldres händer i sina och för dem bort från hans kinder. Det är alldeles för intimt för att vara okej i deras situation. "Men det behöver väl inte betyda att vi måste tappa kontakten helt, eller?"

Från ingenstans, helt utan förvarning, började ett litet leende gro på de smala läpparna. Det höll sig envist kvar, trots att Joshua förde bort hans stora händer från den andres kinder.
”Förlåt, jag vet att det är både drygt och lågt på samma gång men..jag är kär i dig, och det är någonting som aldrig kommer ändra sig”, förklarade han och lutade lite på huvudet. Allting som nyss känts hopplöst, hade helt plötsligt blivit överkomligt nu när han satt så tätt intill Joshua. Även om de aldrig skulle kunna återgå till hur det var innan, kändes det ändå väldigt bra att sitta och samtala med den yngre. ”Vi glömmer det, okej?”