Rollspelare & Wolfy prs

"Att du är lösaktig och inte värd någon som Damon, så jag visade dom vad jag tyckte att dom var värda." sade Jason och la armarna i kors över brösten. "Du är min tjej, ingen ska ens tänka tanken på att snacka skit om dig." sade han allvarligt.

Det var nästan skrattretande att höra hur Damons vänner pratade om honom som om han vore bättre än någon annan.
”Du kunde ha ignorerat dem också,” påpekade hon med ett litet leende, ganska glad över att han gett killarna en lektion men tyckte inte om att han fått ta några slag själv också.

"Hade det varit jag då?" log han och drog henne intill sig igen då hon verkade lite mindre sur på honom. Han kysste hennes kind och smekte hennes rygg. "Förstå att jag gör allt för dig."

”Jag vet. Tack.” Hon var tacksam för allt han gjorde för hennes skull. Hon drog sig inte undan då han drog henne intill sig men funderade fortfarande på deras tidigare konversation, tänkte inte tala om att hon fått ett otrevligt brev från Damon. Om han ens var i det tillståndet att han kunde skriva brev, det skulle inte förvåna henne om det var någon av hans vänner.

"Jag älskar dig mer än vad jag älskar livet självt." sade han lågt och tog ett löst grepp om hennes hår för att vända hennes ansikte mot sitt. Han kysste henne mjukt och höll hårt om henne, ville aldrig förlora henne.

Trots att hon ville ifrågasätta vad han menat med sitt tidigare prat höll hon tyst, det var inte värt att dra upp det längre.
”Jag älskar dig med.” Hon kramade om honom minst lika hårt och ställde sig sedan på tå för att pussa honom på munnen. Han var definitivt det bästa som hänt henne.

Jason log lättat när han hörde orden lämna hennes mun och lyfte enkelt upp henne i sin famn. Han satte sig ner på en stol med henne i knät och smekte hennes lår.
"Hur mår du annars då bebis?" log han.

Hon höll sitt grepp om honom hela tiden som om hon vore en koala.
”Exalterad, nervös och allt däremellan.” Det kändes nästan som om hon skulle spricka av alla känslor. Hon visste att breven var det sista hon skulle fundera på att ta itu med på egen hand, men envis som hon var tänkte hon göra det ändå.

"Varför?" skrattade han och pussade på henne några gånger. Han tyckte att hon fick det att låta som att hon skulle få barn, och inte Jess.

”Jess är min bästa vän,” svarade hon med en axelryckning. Hon upplevde alltid saker starkare om det hände något hos någon hon brydde sig mycket om. Att få ett barn förändrade ju också hela vardagen.