Sjunde året på Hogwarts

Jag tog emot klubban och stoppade den i munnen och log glatt när jag hördet det om Crab och Goyle.
- Skönt att de inte dog, men om de är så skadade som Yaxely sa, så kan jag bara säga att jag har gjort ett gott och väl utfört jobb, sa jag med ett flin och följde sedan Caras blick mot stupet.
- Ja jag lovar jag är bara inte van att prata om sånt.
Jag är inte van att nån vill veta eller bryr sig, sa jag och suckade och såg på henne.
- Jag är verkligen glad över att jag har träffat dej och att du är min vän.
Livet är så mycket enklare nuförtiden även om de är döda så är jag lyckligare än någonsin, sa jag gav Cara en tacksam kram.

Jag nickade
"fast jag tror pappa också hade något med det att göra. Han tog väll ut sin ilska över dem" skrattade jag tort och hoppades att de hade riktigt ont
"du får vänja dig" sa jag vänligt och log mot henne. "jag vill inte att du ska vara ledsen och jag kommer alltid vara din vän vad som än händer!" sa jag och kramade henne tillbaka och nickade. "men det är för att du inte är ensam! De har underbara vänner och så Dean o på att inte tala om familjen Weasley" sa jag vänligt "och vi bryr oss alllihop. Glöm inte det"

- Bra, ibland är han väldigt bra att ha, sa jag snusförnuftigt och log sedan mot henne.
- Ja. jag vet och det är underbart, sa jag lyckligt och ställde mig sedan upp.
- Det kanske är bäst att vi går tillbaka, så de inte oroar ihjäl sig, sa jag med ett flin och drog upp henne på fötter.

"ja han är bra och ha när vi inte bråkar" sa jag lite roat och tog imot Lauras hjälp och stod snart på fötter
"ja de höll på att spricka av oro när jag lämnade dem" sa jag roat och vi började gå tillbaka mot huset och fann dem andra i köket och de rusade mot oss och stälde tusen frågor och jag backade undan och lät Laura svara på deras frågor och skrattade lite

Dean kastade sig om min hals och de andra kom emot oss och ställde massor utav frågor.
- Lugna er, låt mig sätta mig, sa jag lugnande och satte mig mid köksbordet.
- Okej vad vill ni veta?, sa jag och såg på dem, alla var där och även Yaxely.
- Vad hände?, hur började allt?, sa Fred och såg på mej.
- Jo, jag vart ju lite irreterad på er, sa jag och såg på tvillingarna.
- Så jag gick ut ur köket och i hallen mötte jag Crab och Goyle som anföll mig och jag jag gav igen, det enda kruxet var att Voldemort upptäckte mej.
Och han verkade inte särskilt glad över det, så han tänkte kasta nån förbannelse över mig men Cara kom in och ställde sig emellan.
Ja och sen torterade han oss båda tills Severus kom in och stoppade honom, sa jag lätt som om det var det vanligaste i världen.
- Han gjorde vad?, sa George och såg på Cara för att få bekräftelse av henne.

Jag tog en klunk vatten och nickade
"ja det är sant. Varför tror ni vi ljuger så fort vi säger något?" suckade jag
"för att vi har svårt att tro att du ställde dig i mellan och att han kastade Crucio över dig" sa Fred och såg på oss två
"det är väll inte så svårt och tro? Jag ställde mig ju i mellan och tog i mot förbannelsen i stället för Laura" sa jag och de bara stirrade på mig
"men varför?" frågade Yaxley och jag suckade
"för att Laura är min vän och jag är tränade att ta i mot förbannelserna" sa jag lätt och de andra stirrade på mig
"så du hittade henne" sa en röst i dörren och jag vände mig mot pappa
"ja jag hittade henne" sa jag och han ställde sig bredvid mig
"vad gjorde du med dem?" frågade Draco argt innan han kom på vem han pratade med, men min far svarade inte utan bara såg på honom och de andra såg skrämt på min far och sedan på Laura

Jag såh Voldemort komma in och stälde sig vid Cara, jag följde honom med blicken men vände mig sedan mot Draco.
- Jag har ju berättat vad som hade hänt, han kastade crusio på oss, sa jag och vände mig sedan till de andra.
- De hande inge mer än så, sa jag och log lätt.
- Joho du, ni försvann ju sen, sa Draco.
- Ja om man säger så här, så ville Cara skada sig själv först och jag hindrade henne.
Sen ville jag ta livet av mig och hon hindrade mig, sa jag och slog ner blicken.

De andra stirrade på oss
"varför ville du skada dig själv?" sa Draco förfärat
"för att jag ville straffa mig själv för vad som hänt" sa jag och min far la en tröstande arm runt mig men Draco ställde sig argt upp
"måste du alltid vara elak mot henne! Måste du alltid plåga henne?" sa Draco argt och vi stirrade förvånat på honom och pappa såg argt på honom men sa inget. "du kan väll svara något?" fräste Draco
"det är nog första gången du har stått upp mot mig. Du kanske inte är så hemsk som jag trott" sa min far "du kanske är god nog för min dotter ändå, Malfoy. Men det är inte min avsikt att vara elak mot henne" sa min far och kramade om min axel och jag log och de andra stirrade på oss men sa inget och Draco nickade svagt och jag gick fram till honom och slog armarna runt honom
"det är nog det närmaste ett godkännande vi kommer få från min far" sa jag och log stort mot honom och såg sedan på Laura
"varför ville Laura ta livet av sig?" stagade Dean förskräckt och såg på mig
"hon får välja själv om hon vill berätta" sa jag och log mot Laura

Jag såg förvånat på Draco, äntligen ställde han sig upp mot Voldemort.
- Klart att han är god nog, sa jagoch vände min sedan till Dean och drog efter andan.
- Jag tyckte att allt var mitt fel, att jag anföll Crab och Goyle och allt det efter.
Jag ville inte att Cara och hennes far skulle bråka och jag kände att jag gjorde allt värre.
- Och varför ville du att de inte skulle bråka?, sa Fred förvånat.
- För att jag gjorde det med min far innan han och resten av min familj dog, och jag vill inte att det ska hända Cara om det nu händer, sa jag och såg på de andra och hoppades på att de skulle förstå.
- Men fattade du inte att jag skulle sakna dig, sa Dean och gav mig en kram.
- Ja och alla vi andra, sa Fred och log.
- Nej, jag trodde ni alla skulle ha det bättre utan mig eftersom att jag förstör allt, sa jag och slog ner blicken.

Jag släppte Draco och gick fram till Laura och la armen runt henne
"jag fick henne att förstå det. Ja efter lite övertalning hindrade jag henne från att hoppa" sa jag och log mot henne
"hur gjorde du?" frågade Fred
"jag sa att om hon hoppar så hoppar jag" sa jag enkelt
"du gjorde vad?" sa min far och Draco i mun på varandra och jag log lite
"det hindrade henne från att hoppa. Jag visste att hon inte kunde göra det då. Och jag ville bara hindra henne och förstå att hon är älskad" sa jag och log
"och om hon hade hoppat?" sa min far
"då hade jag hoppat" sa jag lätt
"hade du kunnat göra det?" frågade Dean oroligt och såg på sin flickvän