prs yehet & kkaebsong

Jo, kanske Samuel blivit lite övermodig, men han bryr sig inte ett endaste dugg, beteendet har inte förändrats inte ens lite.
"Jag har haft nog av dig sen andra året." Muttrar han, känner hur halsen värker av allt händerna. "Att du är labil, gör mig inte mer förtjust att ha dig nära min lillebror, eller någon för den delen, fattar du inte det?" Joshua stirrar stumt på de två, vilket får Noah genast att agera och dra Samuel intill sig.
"Det går verkligen inte att ha er i ett rum tillsammans." Säger han och skakar på huvudet, bägge två är helt dumma i huvudet och labila. Men han orkar inte ens bry sig. De lyssnar aldrig på honom i vilket fall som helst. "Hur många av er vill ha mat?"

Med ett ryck, drog Zihao till sig handen, lämnade några grunda skåror i halsen på Samuel. De tyckte nittonåringen allt att den andre förtjänade. Han torkade äcklat av handen mot byxorna, mest som en elak gest. Även om två år passerat, verkade det inte som om konsten att vara dryg försvunnit.
”Det var han som började”, muttrade han och rufsade omkring hönderna i det svarta håret, för att sedan platta till det igen. ”Har inte ätit på två dagar, jag är så jävla utsvulten”, fortsatte han sedan och släntrade in i köket, utan att så mycket som slänga en blick mot Samuel och Noah. ”Det finns bara skit i den här jävla skogen.” Han var verkligen förbannad och det både hördes och syntes.

Med höjda ögonbryn skakar Joshua uppgivet på huvudet.
"Jag bryr mig verkligen inte om vem som började vad, ni båda är lika barnsliga." Muttrar han, och farliga vill han tillägga. Faktumet att Zihao hållit strypgrepp på hans bror känns onaturligt, varför? Han kan verkligen inte leva så, med människor som kan hota och slås när som helst. Blicken vilar på Ethan i tystnad, han är inget våldsam alls.. när modern sedan får syn på Zihao, har hon verkligen ingen aning om hur hon ska bete sig. Ungdomen, som nu borde vara nitton, hade trots allt stuckit från ingenstans. Dock har hon ingen aning om vad Zihao gott igenom, så att slänga ut honom är inte ett alternativ.
"Åh, Zihao det var länge sedan." Säger hon med ett välkomnande leende.

Hela rummet osade av ogillande gentemot Zihao, någonting som fick honom att känna sig extremt olustig. Han fäste de svarta ögonen på Ms Lewis, log blekt mot kvinnan som alltid verkade försöka hålla en trevlig ton.
”Du måste inte låtsas som om du tycker att det här är trevligt eller så, alla här hatar mig ändå”, sade han, rak och tvär som nittonåringen för tillfället var, och slog sig ovant ner på en av stolarna. ”Nåja, om vi bortser från Haru”, var han snart tvungen att tillägga, när huden gjorde ett tappert försök att klättra upp i knät på honom. Han lyfte upp pälsbollen i famnen och begravde ansiktet i den fluffiga pälsen. Usch, han hatade verkligen hela situationen, all avsky och illvilja. Det fick honom, kort och gott, att vilja kräkas. Inte för att han själv var vidare trevlig..men, men.

Joshua stirrar på nittonåringen, vadå hatar? Han har gjort det klart för honom att han älskar honom, att han inte ser hans närvaro som ett problem. Så varför måste han slänga motsatsen i ansiktet på artonåringen?
"Nonsens, det är trevligt. Två år är riktigt lång tid, mycket förändras." Säger Ms Lewis, om hennes son välkomnar Zihao tillbaka, så gör hon det också, med öppna armar. "Haru, inte vid matbordet!" Envisas hon och ser strängt på voven, som med ett litet gnällande skuttar ner från Zihaos knä. Joshua ser bittert på nittonåringen innan han vänder blicken mot sin vegetariska mat på tallriken, ännu något som förändrats. Han mår inte lika illa när han äter vegetariskt .

Zihao tittade besviket efter Haru, vilade armbågarna mot bordet och i sin tur huvudet mot händerna. Blicken som Joshua precis gett honom var åtminstone inte glad.
”Två år är en lång tid”, instämde han tyst och stirrade ner i tallriken, kände sig med ens skamsen över sitt dumma beteende. De var då sjukt trevliga, hela bunten. Åtminstone alla förutom Samuel, det äcklet gav han inte mycket för. Och i samband med att nittonåringen insåg hur illa han precis betett sig, kände han paniken klättra över ryggen. Nej, lugna andetag, Zihao. Inte drabbas av panik, det är okej. Allting är okej.

Kroppen rycker lätt till när han känner en hand på sitt lår, förvånad över den lätta beröringen som tillhör Ethan. Det brukar alltid kittlas i magen på honom när han gör det, men nu känns det bara fel.. så fel.
"Har du hört av dig till dina bröder då?" Frågar modern medan hon ger en liten bit mat till Haru. Det har blivit många olika maträtter under de senaste åren, både vegetariskt alternativ och ett icke vegetariskt. Som tur är gör Joshua faktiskt sin mat själv.
"Vi skickade brev till dem tidigare.. så de hör nog av sig snart." Svarar artonåringen och petar lätt med gaffeln i magen, känner hur Ethan försiktigt kramar om det smala låret under bordet. Bilden flackar till Zihao en kort stund, känner hur obekvämt hela situationen är för i princip alla.
"Åh vad roligt, tror ni att de kommer hit?" Jo, modern hade blivit väldigt förtjust i Weimin och Joshuas pepparkakstorn och Yaosus matlagning. I tystnad lägger Joshua sin ena hand på Ethans. Nej..

Ögonen var tvärt fästa på maten framför Zihao. Ytterst tvekande, luktade han lite på den för att nästan genast skjuta bort tallriken. Det där gick absolut inte att äta, inte en chans. Istället låtsades han som om ingenting hänt och lyfte blicken mot Ms Lewis.
”För att vara helt ärlig tror jag inte att de kommer höra av sig innan de brakar in genom ytterdörren”, sade nittonåringen och drog händerna genom håret, om och om igen tills stressen slutligen började lägga sig. Av någon anledning funkade den metoden nästan alltid. Nästan alltid. Det hade inte fungerat den där dagen för två år sedan. Han svalde och vände åter blicken ner mot bordet. ”Förlåt, är det okej om jag går från bordet?” Frågade han tyst, ovillig att låta tårarna tränga sig genom mitt under middagen. Dumma tankar, som alltid skulle komma och förstöra på ett eller annat sätt. Fy.

Det är lätt för Joshua att tyda när Zihao får panik, och nu är det helt uppenbart. Men kanske han vill vara ensam.. modern verkar tänka likadant, hon har ingen rätt att ställa en massa frågor.
"Javisst, gör det du." Säger hon med ett genuint leende över läpparna. "Du kan få något att äta senare." Joshua kan inte släppa nittonåringen med blicken, känner hur hjärtat sjunker drastiskt. "Zihao, har du förresten hälsat på kattungarna? De är inte kattungar längre riktigt, men fortfarande otroligt söta."

Innan han funnit sin väg ut från köket, sneglade han bakåt mot bordet och log ett bistert leende.
”Tror inte att de skulle tyckta om mig”, började han strävt och skakade lite på huvudet. ”Men kan göra det ändå, har alltid gillar katter”, avslutade nittonåringen hastigt innan han skyndade mot badrummet på nedervåningen. Med en smäll flög dörren igen bakom honom och de darrande fingrarna vred om låset. Händerna grep nervöst tag om handfatet samtidigt som Zihao mötte sig egen blick i spegeln. Han gapade lite och kände oroligt över tänderna, då käken spände obehagligt. Jo, hans ångest hade defintivt varit rättfärdigad, då de blivit både längre och skarpare. Nästan äcklat, vek han bort från spegeln och sjönk ner på golvet med tårarna strömmande nerför kinderna. Usch, vad patetisk han var.