Sjunde året på Hogwarts

- För att allt är mitt fel.
Hade jag inte gått ut ur köket hade inget utav det där hänt.
Jag försvarade mig inte mot Crab och Goyle jag anföll dem efter att de anfallit mej.
Jag skulle inte gjort det, men jag var så arg.
Och nu är du och din far osams och allt är mitt fel.
Allt jag ville var att ni skulle vara sams så att det inte blir samma sak som med mej och min far, sa jag och satte mej upp och såg ut över stupet.
Typiskt nog satt Cara i vägen.
- Det är bäst att jag dör, sa jag och ställde mig upp och riktade blicken mot stupet.

Jag svepte med benen och Laura ramlade ner på marken igen och jag satte mig över henne och stirrade på henne
"nu hör du på här unga dam" sa jag och hyste med fingret mot henne. "inget är ditt fel! Du ska kunna gå som du vill i huset utan att oroa dig för någon! Och det spelar ingen roll i fall du anföll dem tillbaka, de förtjänade det! Och jag är sams med min far så oroa dig inte!" sa jag och log mot henne. "men om du hoppar så hoppar jag med och om du kan döda oss båda utan problem så var så god och hoppa" sa jag och klev av henne och satte mig på andra sidan så stupet låg fritt

Jag ställde mig upp och gick fram till stupet och satte mig med bena dinglades utanför.
Jag såg ner på stupet och sen på Cara och kände att tårarna började rinna.
- Jag vill inte att du ska dö, sa jag mellan snyftningarna och vände mig om med ryggen mot stupet.
Jag kände att tårarna forsade ner för kinderna men de upphörde efter ett tag och jag andades djupt och lugnade ner mig.
- Så ni är sams nu?, sa jag och såg på henne med ett tårdränkt ansikte.

Jag gick fram till Laura och log
"jag vet det och så länge du inte hoppar så lever jag" sa jag vänligt och tog med henne bort från stupet och stannade vid ett träd och drog ner henne så vi båda satt på marken och jag höll om henne
"ja vi är sams så oroa dig inte" sa jag mjukt och tröstade henne "och det är ju faktiskt din förtjänst! Ja hade du inte sagt att jag skulle prata med honom hade jag inte gjort det. Så le nu i stället. Det är ingen fara" sa jag och log mot henne och torkade hennes tårar och slängde en blick mot stupet och sen Laura
"hade du hoppat om jag inte hindrade dig?" frågade jag oroligt

Vi satte oss ner på marken vid trädet och jag logt tacksamt mot henne.
- Vad glad jag är att ni är sams, sa jag och försökte le och såg sedan bort mot stupet.
- Jo det hade jag gjort, jag ville träffa pappa, sa jag och kände åter tårarna började rinna.
- Fast nu känner jag att det kan vänta, tack för att du kom, sa jag leende och torkade mina ögon och kurade ihop mig intill henne.

"hade vi inte löst det hade du väll låst in oss i samma rum" sa jag lite roat och stirrade sedan på stupet och sen oroligt på Laura
"jag är glad att du inte gjorde det! Jag hade aldrig förlåtit dig i fall du lämnade mig! Inte om du gjorde det frivilligt!" sa jag och log mot henne och la armen runt henne och trollade fram en filt och la över oss
"ingen orsak! Jag hade aldrig låtit dig hoppa" sa jag allvarligt och log mot henne och tänkte sedan på vad hon sagt om sin far
"vill du prata om det?" frågade jag vänligt

- Ja, det har inte slagit mig men det hade jag säkert gjort, sa jag och flinade mot henne.
Jag kurrade ihop mig under filten och kände värmen åter komma tillbaka, jag hade inte ens märkt hur jag frös.
Jag log tacksamt mot henne men blev sedan alvarlig vid hennes fråga.
- Nej, det var bara ett bråk vi hade innan jag och Vilma skulle iväg till Hogwarts, sa jag och tystnade och kände att tårarna började falla men jag fortsatte sedan.
- Vi hade vart irreterade på varandra från och till hela sommaren och innan vi skildes så bråkade vi om något så löjligt som att jag borde klä mig varmare.
Men jag ville inte lyssna på honom utan jag gick in på tåget och satte mig.
Han skrev till mig flera gånger men jag ville inte förlåta honom.
Sen ville han att jag skulle komma hem till jul, men jagvägrade, du vet hur envis jag kan vara.
Ja och sen när julen var slut så kom inte Vilma tillbaka till skolan och jag fick inga mer brev.
Sen läste jag om bombningen i mugglartidningen och Alecto berättade vad hon hade gjort.
Hela min familj är död och jag kan inte säga hur mycket jag älskar dem eller be pappa om förlåtelse, sa jag och tystnade och la huvudet mot Caras axel och lät tårarna rinna.

Jag lyssnade på Laura och förstod varför hon hade velat få mig och pappa sams. Jag höll om henne och försökte komma på vad jag skulle säga.
"men Laura, de vet att du älskade dem! Föräldrar vet sånt och din far var säkert inte arg på dig!" sa jag tröstande och hoppades att det skulle hjälpa lite. Jag hade ingen amning om hur det måste kännas för henne, jag hade varit så liten när pappa hade dött
"jag är verkligen ledsen. Finns det något jag kan göra?" frågade jag henne och tröstade henne så gott jag kunde

- Jo, du har väll rätt, sa jag och torkade tårarna och försökte lugna ner mig.
- Jag vet att de älskade mig och att pappa inte var arg på mej.
Men det skulle kännas bättre om jag hade sagt det till dem, sa jag och torkade bort de sista tårarna och slutade att gråta.
- Och det finns inget du kan göra förutom att vara här för mig som du är nu, sa jag vänligt och log mot henne.
- Det finns inget som kan väcka de döda och så är det, sa jag och såg mig om i skogen och vände mig sedan mot henne.
- Hur är det med Crab och Goyle?, jag dödade dem väll inte?, sa jag oroligt och såg på henne.
- Fast jag hoppas att jag skadade dem rejält, sa jag med ett flin.
- Föresten borde de inte vara riktiga idioter eftersom jag lyckades övermanna båda två?, sa jag och såg på Cara.

Jag nickade mot min vän
"jag finns alltid här när du behöver mig" sa jag vänligt och kramade om henne. "nej det finns ju inget som kan väcka de döda" sa jag och önskade jag kunde göra mer för henne. Och log sedan elakt
"de lever men Yaxley säger att de har tur i fall de reser sig upp igen och mig gör det de samma. För mig kan de lika väl hamna i helvetet! Och ja de är idioter och jag förstår inte hur de har kunnat klara ett enda ämne i skolan?" jag suckade och trollade fram två klubbor och gav den ena till Laura och stoppade den andra i munnen och tittade på stupet
"lova att du pratar med mig nästa gång i stället för att försöka hoppa från ett stup!"