prs yehet & kkaebsong

Joshua tar ett djupt andetag och kliar sig nervöst bakom nacken. Hur kan den äldre vara så lugn? Visserligen hade han i princip haft en till panikattack innan, men nu.. nu verkar han lugnare. Den där Ethan.
"Säg inte så.." mumlar han med rynkade ögonbryn. "Förlåt Zihao, men jag kan verkligen inte. Inte när det alltid slutat på samma sätt." Hjärtat klappar så hårt i bröstkorgen på honom, han har saknat nittonåringen något hemskt.

När han dragit tröjan över huvudet, hängde han upp handduken för att torka på en krok. Usch, snart skulle han brista ihop sådär förfärligt igen, då Joshuas ord grävde djupa hål inom nittonåringen.
”Det är okej, jag förstår”, mumlade han och vek undan med blicken. Han drog händerna genom det våta håret som fortfarande var relativt kort, såg till att alla hårslingor låg rätt på hjässan. Hur hade han lyckats glida in i samma gamla vanor så jävla enkelt? ”Jag tänker gå och stjäla Haru, tror ändå att han änden enda här som trivs i mitt sällskap”, sade han efter några sekunders tystnad och log blekt mot Joshua. ”Tack för all hjälp, ska inte vara i din väg mer.”

"Zihao, du är aldrig i min väg," försäkrar Joshua tyst, det hela känns så stelt. Med ett svagt leende följer han nittonåringen med blicken när han går därifrån. Kroppen sjunker ner mot golvet, gömmer ansiktet i sina händer medan fingrarna drar i luggen som ligger över pannan. Varför, varför, varför?
"Är di okej?" Frågar Ethan tyst, betraktar pojkvännen och hans agerande. Joshua nickar kvickt, tvingar sig upp för golvet. "Vi kanske kommer få fler gäster, hans bröder kommer nog."
"För att hämta honom?" Det är klart Ethan inte riktigt trivs o hans pojkväns ex sällskap, Joshua förstår det.
"Jag vet inte Ethan, han får stanna här så länge han vill, är det okej?"

De mörka ögonen som nästan blivit svarta, lös genast upp när Zihao fick syn på Haru.
”Fan va stor du har blivit då”, sade han och satte sig ner på huk, kliade hunden bakom öronen och sedan ner över ryggen. ”Du kommer ihåg mig, eller hur? Den där konstiga personen som inte riktigt luktar som en människa”, fortsatte han med ett snett leende och plockade upp lurvbollen i famnen där denne tillsynes låg väldigt bekvämt. Nittonåringen slog sig ner i soffan och fortsatte dra de långa, ovana fingrarna genom den fluffiga pälsen. ”Annars måste du bara vara jävligt korkad som springer omkring stora vargar och viftar på svansen, men vad vet jag? Jag är själv ganska korkad förstår du.” Visserligen hade Zihao alltid varit en aning sinnesrubbad, men det här var ju bara bisarrt. Han satt på riktigt och hade en konversation med en hund. Jösses.

Joshua känner hur tacksam han blir när han hör Samuels och Noahs röster i hallen, avslutar samtalet mellan de två pojkvännerna. Ethan däremot ser minst sagt väldigt onöjd ut när de stiger ut ur badrummet. Dock kommer de inte ut tillräckligt tidigt, då de två nittonåringarna rör sig mot vardagsrummet.
"Vad i helvete gör du här?" Hör han Samuels överbeskyddande stämma ska i rummet, dock orkar inte Joshua med än en av deras barnsliga bråk, så istället hjälper han modern med att ställa in varorna.
"Så vad har ni haft för er?" Frågar hon och lämnar en puss på artonåringen panna, ett härligt leende över läpparna medan hon slår på radion.
"Mamma.. Vi stötte på Zihao i skogen, eller jag och Haru."

Zihao tittade upp från hundens välkomnande ögon och gav Samuel en kall blick, olustig över tonen på den andres röst.
”Jag sitter och har en trevlig konversation med Haru här”, började han och nickade lite mot lurvbollen han hade i famnen. ”Vad gör du själv?” Fortsatte nittonåringen därefter, rösten fortfarande hes och rispig. Skulle han vara helt ärlig hade han glömt bort att den jämnårige ens så mycket existerade. Han hade inte direkt lagt några större tankar på Joshuas äldre bror när han väl fått för sig att använda skallen, vilket i och för sig var ganska förståeligt.

Samuel tar ett hårt tag om kragen på den långa nittonåringen, knuffar in honom mot väggen med en väldans kraft.
"Samuel, prata med honom istället, du vet att ingenting löser sig med våld." Suckar Noah uppgivet, som mognat en hel del de senaste åren. Istället för att lyssna på sin vän hyschar han honom bara.
"Du vet, den här killen förtjänar ingen som helst moral. Det var svårt att ens gilla dig från början, då du tagit dig friheten att terrorisera min bror. Sen fick du en andra jävla chans, och bestämmer dig för att sticka utan att säga något," säger Samuel dömande med blicken inborrad i Zihaos ögon. "Tillskillnad från dig bor jag faktiskt här, och har inte varit försvunnen i två hela år."

Zihao stirrade på Samuel med ögon som genast blivit svarta som kol, samtidigt som ansiktet bleknat drastiskt.
”Släpp mig”, väste den längre av dem och tog ett hårt tag om den andres handled. Naglarna som ännu inte blivit klippta, skar in i den sköra huden på underarmen. ”Jag är riktigt chokad över att jag säger det här..men Noah har faktiskt rätt. Om du vill bråka med mig kommer du förlora, som det lilla patetiska äckel du är”, fortsatte han och blottade tänderna, vilket blivit lite av en ofrivillig vana. ”Det var inte precis som att jag kom och knackade på dörren, nej, jag fastnade i en fälla och Joshua hjälpte mig. Så ligger det till, förstår du.”

"Mhm, så du menar att du inte tog tillfället i akt? Och att du inte vill bli tillsammans med honom igen?" Frågar Samuel med höjda ögonbryn, bryr sig inte ett endaste dugg om Zihao skulle spö skiten ur honom. "Det spelar ingen jävla roll om han erbjöd dig att följa med, du stannar kvar, och bara utnyttjar honom. Äckel?" Samuel kan inte undgå från att skratta till, åh herregud vad han vill banka vett i den längre. "Jag utnyttjar iallafall inte omtänksamma människor, alldeles för självkär för att ens fatta att du gång, både sårar folk när du sticker, och när du plötsligt kommer tillbaka." Nej, Samuel vet väldigt lite om Zihaos uppfattning av det hela, men han bryr sig inte ett dugg. Det finns inte jävla ursäkter. " Jag är jävligt trött på att förlåta dig hela tiden, Zihao."

”Usch, jag börjar faktiskt få nog av dig”, sade Zihao med en äcklad grimas och greppade tag om Samuels hals, ögonen alldeles vilda. Rösten hade helt tappat all känsla, all mänsklighet. Han kunde inte gärna döda Joshuas storebror, men han kunde defintivt klå upp honom utan att få några skuldkänslor. ”Hade jag inte stuckit den dagen hade jag mycket gärna kunnat råkat göra någonting jävligt dumt, som att göra illa Joshua till exempel. Men det är väl du för dum för att förstå..” fortsatte han och lät huvudet falla lätt på sned. Greppet handen hade omkring den jämnåriges hals hårdnade och han lyfte, utan några större problem, upp honom från golvet, tills bara tårna snuddade vid marken. ”Akta dig Samuel, jag är riktigt jäval labil. Vem vet vad jag kan få för mig?”