Skriva av sig-tråden

expelliarmus
Jag förstår din sits, mina föräldrar och dåvarande behandlare tvingade mig till att vara sjukskriven fram till sportlovet då jag gick i 8an. (Då får man ju inte hoppa av helt, så jag fick gå halvtid. Gick förmiddagar och sen kom mamma/pappa och hämtade mig. )
Jag hatade det men jag vet att det var bra, trots att jag ett år senare nästan ramlade tillbaka igen.

Det som Anna föreslog låter som en riktigt bra idé, då kan du ju som sagt fortsätta att plugga och sedan ligga före alla andra
Kämpa på Jennifer, jag vet att du kommer klara av att ta dig ur detta levande helvete, du är stark! ♥

2 timmar och 10 minuter.
Det var vad jag klarade av idag, sen vart jag hemskickad.
Hur jävla värdelös får man bli?
Jag tar mig igenom dag för dag, står ut med allt i skolan, i hemmet, fritiden. Utan att klaga så mycket som jag egentligen vill. Jag biter ihop och låtsas som ingenting.
Jag tvingar mig upp på mornarna, tvingar mig att göra mig iordning, tvingar mig att gå till skolan.
Idag var det lite svårare än vanligt, fråga inte varför jag vet inte ens svaret själv.
Jag gick dit. Kom till skolan 08.30, och hade engelska. Jag var dämpad och pratade bara när det var mina repliker(vi övar på en liten teater i smågrupper). Annars sa jag inte ett skit.
Sen var det Franska, men våran lärare var inte där. Vi fick slås ihop med Sv/Eng gruppen, sedan skulle vi bara sitta och plugga till ett franska prov.
Jag? Jag satt i kapphallen med musik i öronen och kämpade mot tårar.
Sedan var det dags för So.
Jag hade förflyttat mig från kapprummet till utanför klassrummet. Jag satt där på golvet, lutad mot väggen och väntade.
Alla i klassen gick in och började skriva sina prov.
Jag satt kvar. Jag kunde bara inte resa mig upp och gå in.

Min lärare visste att jag satt där, han hade redan pratat med mig, men hade inte fått ur mig ett enda ord.
Han kom ut igen och var jätte orolig och så.
Tillslut brast det för mig. Jag kunde inte hålla inne tårarna längre.
Janne, läraren, skickade hem mig.
Då var klockan 10.40.

2 timmar och 10 minuter. Det var allt jag klarade, sen klarade jag inte mer.

Jag hatar det här. Jag vet inte vad det är som händer. Jag vill vara glad, jag vill tänka mer positivt om skolan och om mig själv.
Men det går bara inte.
Jag försöker så jävla mycket, men folk säger bara "Försök mer!" MEN JAG ORKAR INTE. Jag försöker så mycket jag kan, men inget funkar.

När kommer det vända?
Jag vill inte vara som jag är nu. Jag vill bli mitt gamla jag igen. Men det känns som att den delen av mig är borta för alltid.

^jag har inte läst bakgrundshistorien typ, så jag vet inte riktigt vad jag skall säga. Men jag är hemma hela dagen så om du vill prata så är det bara att peta på mig.


Jag vill bara spy på mitt porjektarbete. Jag har ingen aning om hur man skriver en fucking uppsats, eller var jag skall börja - mina handledare ignorerar alla min mail känns det som. Om det nu är så jävla dåligt kan de väl i alla fall tala om det - eller om det är så bra kan det väl säga det - de behöver för fan inte sitta tysta. Jag har aldrig gjort ett jävla projektfanskap tidigare och GHAMWADRH... Jaghar ingen aning om hur jag skall forsätta - och kommer inte vidare med vissa bitar förrän de svarar på mina mail JAG SKREV FÖR TUSAN ATT JAG VILLE HA SVAR! Jag vet typ vad jag borde göra men har ingen aning om hur jag skall skriva det, min handleadre typ strök halva min metoddisskusion UTAN ATT SKRIVA EN KOMMENTAR TIL VARFÖR han kan ju inte bara redigera utkastet till min uppsats/projektbeskrivning - UTAN ATT FÖRKLARA VARFÖR!!!!!!!!!!!! GHAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
kan de lixom inte säga att nej du klarar inte av att göra detta själv vänta på de andrea, eller du gör ett sjukt bra jobb forsätt så för det går i rätt riktning, - istället för att inte säga någonting alls. Jag vet ju knappt vad som är fram och bak.

ajg har bara hållt på med detta ordentligt en en vecka och redan känns det som världens helvete. Samtidigt vet jag att jag MÅSTE komma igång nu, och det ordentligt för annars kommer jag bränna ut mig i vår.

*bankar på tangentbordet och gråter av ilska*

Jag tror (är nästan säker) att jag klarade provet, huh. Jobbigt. Om jag får underkänt så.. öwoawouzsahuaushsyqhwjsiaq2qhqj!!! *dödskalle smiley*

Jag hatar mig själv, att jag suger så mycket och aldrig kan ta tag i mitt liv. Varför? alltså orkar inte längre känner jag, jag vill inte ge upp men orkar inte fortsätta på nått helt onödigt. som matte provet, har så höga krav på mig, min familj har höga krav på mig, hur gick det? SKIT. Orkar jag göra om det? nej.

Känner att jag måste skriva det här, nu när jag ändå är här och tittar och har det i tankarna.
Förut har jag blivit retad för att vara engagerad i det jag gör, till exempel skolarbetet. Jag vill vara så bra som möjligt, och jobbade även på fritiden, men det slutade med konstiga blickar och folk som kallade mig "plugghäst".
Nu har det gått utöver arbetet, jag har tappat bort det där engagemanget och har ingen lust med att jobba med saker utanför skolan, om någon fattar vad jag menar.
Jag får sämre betyg (än förut) i nästan alla ämnen.
Bara av att ge någon sneda blickar kan allt förändras för "mötaren".

tack, men igentligen (när jag tänker efter) är det inte jag som har de där stora kraven, det är min klass, om jag inte kan något som någon frågar av mig är det SKANDAL!
Därför kan jag bara inte strunta i läxorna...