Sjunde året på Hogwarts

- Klart du kan, sa jag vänligt.
- Han vill ju att ni ska bli sams, försök iaf, sa jag och såg på henne.
Jag stod vid henne och väntade på vad som skulle ske.

Jag mötte Lauras blick och visste inte vad jag skulle göra. Jag såg på min far och suckade och gick mot honom och han log lite
"du får en chans" var allt jag sa och han nickade
"vad sägs om att vi går en bit?" sa han och jag kastade en orolig blick in i huset och tänkte på de andra.
"de är okej. Jag har inte rört dem" sa min far och jag nickade och vi började vandra ner gången som ledde mot byn och kyrkogården. Vi sa inget utan bara gick och utan att tänka på det styrde jag steg mot kyrkogrådeni stället för byn
"säg något Cara" sa min far och jag stannade och såg nu ut över kyrkogården och suckade
"vet du att du för första gången lyckades skrämma mig idag? Jag har aldrig varit rädd för dig men idag blev jag det. Jag såg för första gången den man som alla andra ser när de möter dig" sa jag och stirrade bort mot byn som låg längre bort
"det var inte meningen att skrämma dig" sa min far och ställde sig bredvid mig
"inte? Du verkade inte särskilt bekymrad över det förut. Du verkade inte ens bry dig om att det var mig du torterade, din egen dotter" sa jag kallt och min far suckade
"klart jag brydde mig om det! Hade det varit nån annan hade den personen varit död" sa han
"så jag ska vara tacksam?" sa jag tort och fortsatte längre in på kyrkogården utan att se på min far. Som kom efter mig men sa inget
"vet du vad mer fick mig att tvivla på idag? Jag har aldrig tvivlat på i fall du älskade mig och att jag betydde något för dig men nu är jag inte lika säker" sa jag trött
"det vet du att jag gör. Du vet att du betyder allt för mig" sa han och gick nu bredvid mig
"vet jag? Det senaste året har du gjort så många saker som du vet gör mig arg. Du har torterat mina vänner och min fästman. Du har varit arg på mig fler gånger än vad jag trodde var möjligt" suckade jag och stannade vid min farfars grav "jag borde kanske göra som farfar och överge dig"
Jag hörde min far stelna till och jag förstod honom. Jag hade kanske överdrivet, men just nu verkar han bara såra mig.
"Säg inte så. Du vet att jag inte gör det för att skada dig. Du vet att jag älskar dig och att jag gör vad som helst för att du ska vara lycklig. Tror du verkligen jag hade varit här om jag inte brydde mig? Säg aldrig så Cara" sa han och vände mig så att jag stod öga mot öga med honom. Jag mötte hans blick hans blick och skakade på huvudet
"jag vet det, men du skrämde livet ur mig idag och jag har aldrig behövt hota med att skada mig själv för att få dig att lyssna. Jag vet inte längre...jag trodde aldrig jag skulle tvivla på dig, men nu vet jag helt enkelt inte. Jag trodde aldrig trodde aldrig jag skulle tvivla på dig. Jag vet att du inte är nån ängel, du är Voldemort! Men för mig har du alltid varit en far" sa jag och han log lite
"jag kommer alltid vara din far" sa han och smekte mig över kinden och jag log lite
"jag vet, och jag vill inte tvivla eller bråka med dig eftersom vi inte vet vad som kan hända! Men jag vill att du accepterar att jag har andra vänner än vad du önskar och jag vill inte att du skadar dem! Jag är inte som dig, jag är den jag är" sa jag och han nickade
"som alltid och jag vill inte att du ska vara någon annan! Och jag ska undvika att straffa dina vänner om du inte är arg på mig!" sa han och jag nickade och kramade om honom och han log och höll om mig. "får jag se på ditt sår nu?"
"Laura läkte det så jag inte skulle straffa mig själv" sa jag och slog ner blicken
"det var inte ditt fel. Jag tappade kontrollen! Förlåter du mig?" sa han och jag tittade upp och nickade "kom så går vi upp till de andra då"
"gå du, jag tänker stanna en stund" sa jag och han gav mig en orolig blick "jag kommer tillbaka jag lovar"
Han nickade och slängde en hatisk blick på farfars grav och gick sedan upp mot huset och jag satte mig ner på en bänk och studerade graven och undrade varför farfar inte hade velat veta av min far?

Jag stod kvar vid Snape och såg Cara och Voldemort gå sin väg och Snape vände sig till mig när vi inte såg dem längre.
- Jag fattar mig inte på dej, sa han och skakade på huvudet.
- Vadå?, sa jag förvånat och satte mig ner på trappen.
- Du och Cara har nyss blivit torterade av honom, och ändå står du på hans sida och vill att de ska bli sams.
- Jag står inte på hans sida.
Jag står på min egen, sa jag bestämt men Snape väntade på en bättre svar så jag suckade och förtsatte.
- Okej, jag hade ett storgräl med min pappa innan jag åkte till Hogwarts.
Och nu är han död, jag vill att han ska veta hur mycket jag älskade honom, jag och resten av familjen.
Men jag fick aldrig chansen,sa jag och vände mej bort med tårarna bränande bakom ögonlocken.
Snape sa inget men jag hörde snart steg och såg Voldemort komma tillbaka, han sa inget men han verkade varken arg eller ilsken så det borde någ ha gått bra.
Han gick förbi och in i huset och förmodligen in på sitt kontor.
Jag vände mig åter mot Snape.
- Jag vill inte att hon ska uppleva samma sak jag vill att de ska vara sams om det händer, sa jag och såg om Cara skulle komma tillbaka.
Snape nickade och satte sig vid mig, och vi väntede på att hon skulle komma tillbaka.
Jag slöt ögonen och lutade mig bakåt.
- Huvudvärk?, sa Snape och jag nickade.
- Du får en dryck när vi kommer in, sa han vänligt och såg ut i trädgården efter Cara.

Jag kände hur det blev kallare och jag reste mig upp och slängde en sista blick på graven och började sedan gå tillbaka mot huset. Jag kastade en blick upp mot himlen och suckade. Jag undrade om det var rätt beslut? Jag älskar honom och han är min far men kan jag lita på honom? Fast jag hade ju förlåtit både Severus och Draco för att de inte sa något om mordet på Dumbledore. Jag log lite, vad är det jag tvivlar på? Allt han sa är ju sant. Jag snubblade till och ramlade och svor till. Jag borde hålt ögonen på vägen. Jag satte mig upp och massagerade handleden som nu gjorde förfärligt ont och jag kände snart en varm vätska rinna ner över fingrarna
"toppen" mumlade jag argt när jag såg att såret gått upp. Jag gick mot huset och såg två välbekanta figurer vänta på trappan. Severus reste sig upp och gav mig gn undrande blick när han såg såret
"jag snubblade" sa jag och han skakade på huvudet och tog tag i handen, sköljde rent det och läkte det sen och jag bet åter ihop men sa inget. Lika bra att inte protestera och jag nickade sedan tacksamt och la huvudet på sned
"det är kallt ute och ändå sitter ni och väntar på mig. Ni kunde lika väl gjort det inomhus" sa jag och gick förbi dem och in i huset. Kaname kom glatt skuttande och jag tog upp honom i famnen och styrde stegen mot biblioteket där det skulle vara lugnt. Killarna satt säkert på rummet men jag orkade inte med deras tusen frågor som skulle komma, nej jag orkade inte med några frågor alls. Jag kröp Ihop i min vanliga fåtölj och Kaname la sig i knät och jag började läsa en bok och blickade ner över byn

Vi såg Cara komma tillbaka hon sa inte så mycket utan gick in.
Vi följde efter henne in i den stora hallen, hon gick mot biblioteket.
Jag såg mig om och viste inte vad jag skulle göra, Crab och Goyle var iaf försvunnen.
Tur, tänkte jag då blev de inte alvarligt skadade, jag kände att jag hade ställt till nog med bekymmer för alla idag.
Severus la sin hand på min axel och vände mig om.
- Jag måste gå till Caras far nu, klarar du dej själv?, sa han och jag nickade, varför skulle jag inte göra det?
Jag såg honom styra stegen mot kontoret och jag kikade in i biblioteket.
Där satt Cara och läste i en bok, jag gick ut tillbaka och satte mig på stentrappan.
Jag visste inte vad jag skulle göra allt jag ville var att Cara och hennes far skulle vara sams.
Men jag hade bara gjort det värre, det var mitt fel alltihop, vad än Cara sa.
Jag reste mej upp och gick ut genom grindarna och ut i skogen.
Där vi hade promenerat med Kaname första gången.
Det var kallt så jag satte mig ner och kurade ihop mig vid ett träd och kände att tårarna började komma.
Tänk om Cara skulle uppleva samma sak att det sista man minns av sin familj var ett bråk, och allt det skulle vara mitt fel.
Jag reste mej upp och gick över bäcken, jag blev blöt om fötterna men vem brydde sig om det?
De var lika bra att jag försvann så slapp jag ställa till fler bekymmer för Cara och hennes far.
Jag kom ut ur skogen och såg att jag stod på en kulle som ledde ner till byn, jag la mig ner och såg ner över den lilla byn, sen slöt jag ögonen och försökte att sova.

Kaname lyfte huvudet och tittade bort mot dörren men jag såg ingen och reste mig upp men korridoren var också tom. Jag lyfte upp Kaname och styrde stegen mot mitt rum och gick in. Precis som jag gissat så satt killarna där och de flög genast upp och bombarderade mig med frågor
"stopp hon hinner inte med" skrattade Yaxley och jag log tacksamt mot honom
"så vad hände? Vi hörde dig och din far bråka och sedan försvann ni. Han har irrat runt i huset som en ilsken katt och Crabbe och Goyle ska vara glada i falle de kommer kunna resa sig igen" sa Yaxley och jag satte mig ner och förklarade vad som hänt och de häpnade
"du gjorde vad?" sa Draco när jag var klar och slog armarna runt mig och jag såg in i hans blanka ögon
"oroa dig inte. Jag är okej" sa jag och kramade om honom och han nickade blekt mot mig
"vart är Laura?" frågade Dean och jag stelnade till
"jag trodde hon var med er" sa jag och gav dem en förfärad blick när de skakade på huvudena "vänta här"
Jag lämnade rummet och gick ner till min fars kontor och både han och Severus lyfte blicken när jag kom in
"har ni sätt Laura?" frågade jag oroligt
"jag lämnade henne för en stundsen då var hon påväg till dig. Var hon inte där?" sa Severus och jag skakade på huvudet och förvandlade mig till snöleopard
"det var alltså sant" sa min far och såg på mig och jag nickade
"ja hon och hennes vänner verkar ha blivit animagusar allihop" sa Severus och jag nickade och började spåra Laura och fångade upp hennes doft och styrde stegen mot skogen. Jag kom fram till vattnet och spåret försvann och jag antog hon hade gått rakt igenom. jag hoppade över på några stenar och hittade spåret på andra sidan och förstod att hon var påväg till kullen och jag visste att det fanns ett stup på ena sidan och jag hoppades inte hon skulle göra något dumt. Jag ökade farten och fann henne liggandes i gräset och stelnade till. Hon kanske ville vara själv? Lika bra att ta reda på det. Jag gick fram till henne och puffade lätt på henne och la mig bredvid henne och hoppades inte hon var allt för kall

Jag hade precis somnat när jag kände någon knuffa på mej, jag öppnade ögonen och såg att det var Cara i sin animagusform.
- Vad vill du?, sa jag och utan att vänta på svar gick jag fram till kanten av stupet och satte mig ner med bena dinglade ut över kanten.
Kanske lika bra att hoppa?, då slapp alla ha bekymmer med allt jag ställde till.
Jag såg ner, det var långt ner så dö det skulle jag säkert.
Jag ställde mej upp och sotod och vägde med fötterna på kanten.
Jag slöt ögonen och förberedde mig på att hoppa, då kanske jag skulle få träffa pappa och reda ut allt.

Jag satt och såg på Laura när hon reste sig och jag fick en klump i magen när hon satte sig vid kanten. Jag förvandlade mig till människa och studerade Laura. Jag visste inte vad jag skulle säga till henne. Hon ställde sig vid kanten och ballanserade och jag kände igen blicken, han planerade att hoppa. Jag rusade fram och tog tag i henne och drog bort henne från kanten. Vi ramlade bakåt och landade i gräset och jag satte mig över henne och höll faste hennes händer
"vad tänkte du på? Du kunde dött!!" skrek jag till henne och stirrade ner på henne

Jag kände hur Cara drog bort mig från kanten och vi ramlade båda ner på marken.
Jag lät det ske utan motstånd och hon satte sig på mej och höll fast mina händer.
- En sen då om jag hade dött, det hade väll vart det bäst för alla, sa jag och vände bort ansiktet från hennes blick.

Jag bara stirrade häpet på Laura innan jag satte mig bredvid henne. Men jag satte mig mellan henne och stupet och tog hennes hand
"klart det inte hade varit! Fattar du vad jag hade saknat dig! Jag vill inte att du ska dö! Varför tror du att det hade varit bäst?" sa jag förvånat och undrade vart hon fått den knäppa iden i från?