prs yehet & kkaebsong

Med ett bittert leende sätter han sig ner på badkarskanten.
"Om du vill kan jag hjälpa dig lite.." mumlar han. Ja, det känns som att allt han gör är för snällt, med tanke på det som hänt och sättet Zihao sårat honom. "Tvätta håret, klippa naglarna. Det måste vara riktigt stora, drastiska förändringar. Om du vill gå tillbaka Zihao, till livet du hade, då får du säga till.." viskar artonåringen och ser ner på tekoppen i tystnad. "Men jag vet inte Zihao.. din bror sa att det antagligen bara var panik. Men även om det nu var det, så lovade du att aldrig lämna mig igen.. förra gången gjorde du slut med mig för att du inte trodde att vår relation inte skulle funka. Och båda vi mådde så mycket sämre av det, så då lovade vi att inte göra något liknande igen. Precis samma dag som du stack var vi ju överens om att vi var perfekta för varandra.. Men ändå går du därifrån?" Joshua kniper hårt tag om tekoppen. Och än en gång börjar ögonen att bli fyllda med tårar. "Om du tror att allt bara blev bra när du stack, har då fel.. så jävla fel."

”Vi är, vi var, perfekta för varandra”, protesterade Zihao och sträckte sig efter koppen med te, trots att han troligen skulle kräkas av smaken. ”Jag vet att det jag gjorde var grovt fel, men du vet inte hur det känns när man bara känner kontrollen över sin egen kropp rinna av..hur det känns att ständigt gå och vara rädd för att man ska göra någon av dem man älskar illa”, mumlade han sedan och smuttade lite på teet, som brände på den sträva tungan. ”Och för övrigt, vem vill ha ett förhållande med någon som inte är mänsklig hälften av tiden?” Han skrattade till, ett ytterst bittert, kallt skratt. Inte ens Joshua kunde vilja ha ett förhållande med en så labil person som Zihao. Åtminstone inte innerst inne. Vem skulle det egentligen? Med en grimas tog han ytterligare en klunk av den varma drycken, fokuserade på stt inte spy upp innehållet. Det var ironiskt hur känslig magen var inför vissa saker, när han gått och stoppat i sig all möjlig skit under de senaste åren.

Blicken sjunker ner till de mindre händerna, lyssnar på skrattet som når hans öron medan tårarna trillar ner försiktigt över de puffiga kinderna.
"Nej, det vet jag inte. Men vi har haft de konversationerna så många gånger, varför går det aldrig in till dig?" frågar Joshua frustrerat och stryker bort sina tårar med tröjärmen, nej han borde inte gråta. Han borde inte vara så känslig. Men efter två år av att försöka glömma bort Zihao, har det aldrig gått, och detta förstör Joshua bara ännu mer. "Jag ville det, jag brydde mig inte om att du tappade kontrollen ibland. Vi hade kunnat försöka lösa det, om du bara velat.." börjar artonåringen och knyter ihop händerna, det är ingen mening med att försöka få slut på tårarna. De kommer ändå inte kunna sluta. "Men tro det eller ej, att bara sticka sådär, och inte höra av dig på två år, sårade mig mer än vad något annat du gjort har. Dina bröder också, för den delen." Joshua gömmer ansiktet i händerna innan han ställer sig upp igen.

En utdragen, uppgiven suck lämnade Zihaos bleka, smala läppar. Han klandrade inte den andre för att han inte förstod vad nittonåringen menade, vad det var han försökte förklara. Men det betydde inte att det inte smärtade honom, något alldeles förskräckligt.
”Tror du verkligen att man tänker rationellt i en sådan situation, att man tänker jag och går och ber min pojkvän om råd, det spelar ingen roll om jag råkar slita huvudet av honom ?” Utbrast han och greppet om keramiken hårdnade med ens. Nu hade känslorna han så desperat försökt hålla inom sig brustit totalt. ”Joshua, jag älskar dig..tror du verkligen att jag skulle ha tagit den risken? Att jag inte tyckte att det var bättre att låta dig leva ett liv utan du skulle behöva oroa dig för din sinnesrubbade pojkvän? Tror du inte att jag tänkte precis samma sak när det gäller mina bröder? Mina föräldrar..” Ögonen spärrades upp en aning. Så försiktigt han förmådde, ställde han ner koppen på badkarskanten för att sedan begrava ansiktet i händerna. Återigen, vilken jävla röra.

Joshua stirrar på nittonåringen med ögonen glansiga av alla tårar som dalat ner över kinderna. Nej, det kommer inte funka. De kommer inte funka tillsammans.
"Nej, jag vet att man inte tänker rationellt i sådan situation, förlåt." viskar han och sluter tröttsamt ögonlocken. Nej, deras relation är giftig och utmattande, visserligen är de perfekta för varandra, men det kommer aldrig att gå. Artonåringen ställer sig upp återigen, de hårda orden hade fått tårarna att svälla över. "Du kan låna kläderna som ligger på pallen.. de kanske åtminstone kan hålla dig lite varm. Ta vad du vill ha från köket, och gå när du vill." rösten är hes och sliten, medan han rör sig till dörren. "Dina bröder kommer förhoppningsvis till imorgon.. de vill gärna träffa dig, om du inte har någonting emot det."

Zihao sjönk tillbaka ner i badkaret, ansiktet fortfarande begravt i händerna, alldeles hysteriskt snyftandes. Allting hade troligen varit så mycket bättre om han bara stannat, om han inte fått för sig att han varit en börda. Nu var han det, då hade han däremot inte varit det.
”Jag vill inte gå igen”, snyftade han och ruskade på huvudet. ”Allt jag vill är att allting ska bli bra igen vilket det aldrig kommer bli..” Axlarna, som varken blivit smalare eller bredare, skakade så att vattnet började skvätta upp över badkarskanten. Två år av tårar, nu skulle allt ut på en och samma gång. Han satte de skarpa naglarna i huden och lät dem glida nerför ansiktet, skapa skåror över huden där små droppar av blod trängde fram. ”Du skulle bara ha lämnat mig i den där fällan, att bli skjuten i huvudet hade bara varit bättre för alla.”

"Men sluta," utbrister Joshua och tvingar bort tårarna över kinderna. "Ingen, jag upprepar ingen ville att du skulle försvinna från första början Zihao. Alla älskar dig, det skulle inte vara bättre för någon. Bara förtvivlande, du skulle ångra dig på direkten." Säger han och drar en hand frustrerat händerna genom sina mörka lockar. "Det kommer inte bli likadant som förut.. Det är bara att inse det, även om vi båda inte vill det. Om vi inte kan vara med varandra utan att må skit båda två, så är det ingen mening med det," viskar han, nej han vill inte lyssna på sina ord själv. Han vill vara med Zihao, men det har aldrig funkat. "Det är giftigt Zihao.. allt går bara neråt varje gång."

”Visst, ibland mådde jag verkligen skit i ditt sällskap, men allting annat övervägde det helt..att jag stack handlade bara om någon slags djup, primitiv rädsla, Joshua. Inte om att jag någonsin inte ville vara med dig”, sade Zihao och kom upp på benen. I några sekunder stod han och vinglade fram och tillbaka, innan han slutligen klev ur det varma vattnet. Han hade ingen lust att stanna däri, utan ville mycket hellre gå och begrava sig i soffan med Haru i famnen. ”Vi visste att det var giftigt redan efter den första gången, men hindrade det någonsin oss? Nej, det gjorde det inte. Vill du veta varför? För att det är precis det riktig kärlek handlar om.” Tvekande drog han åt sig en fluffig handduk som han fäste runt de markerade höftbenen. Nittonåringen hade möjligen blivit aningen slankare, samtidigt som muskelmassan växt sig lite större. Annars såg han väl i princip ut precis som han gjort för två år sedan. Åtminstone så gott som.

Blicken vilar på nittonåringen när han ställer sig upp, han ser lite smalare ut, men starkare och längre. Gud vad Joshua har lust att krama om honom, gömma ansiktet hos hans bröstkorg och aldrig flytta på sig. Men han kan inte låta sig själv göra det.
"Du har stuckit två gånger Zihao.. du skulle mycket väl göra det igen." Viskar artonåringen med rynkade ögonbryn, tvingar bott blicken från Zihao. "Jag orkar inte gå igenom allting igen, det är så känslomässigt utmattande.." Nej, han måste gå vidare, kanske de båda mår bättre av det.

Den längre lade armarna i kors och sneglade ner på sina fötter. Jo, det var mycket möjligt att han skulle göra om samma dumma misstag någon gång igen. Kanske två eller tre om det ville sig riktigt illa. Det var nog tyvärr så han var och det skulle troligen bli svårt att ändra på. I Zihaos ögon var det dock värt ett försök. Man lär sig trots allt av sina misstag.
”Jag tänker inte fråga dig att ge det ett nytt försök om du inte vill, speciellt inte nu när du redan är i ett förhållande med den där Ethan. Men om du någon gång skulle ändra dig så har jag inte några planer på att lämna i första taget, även om jag saknar kontroll över skiftningen. Det spelar ingen roll längre”, sade han torrt och torkade av kroppen för att sedan dra på sig kläderna som Joshua lagt fram.