Skriva av sig-tråden

Yvja
True, men grejen är att jag bara har positiva minnen och så, men det är just det som gör mig ledsen. Att han inte finns kvar och därför kommer inga av dessa händelser upprepas.

Ja... får se hur jag gör

Okej...
Jag träffade en kille på en fest förra veckan, då strulade vi. Sen träffades vi både i lördags och söndags, även då började vi strula. (och under söndagen gjorde vi typ inget annat...)
Saken är den att jag har börjat fråga mig själv lite om jag verkligen gillar honom, efter festen var det självklart och i lördags med, men nu har jag börjat fundera lite. Tänk om det är min desperata längtan efter en pojkvän som lurar mig? Har bara varit ihop med en person förut och det var år sen. Har alltid föreställt mig hur kärlek skulle vara och det känns inte på det sättet som jag har föreställt mig. Sen kanske jag oroar mig för mycket, men som sagt, jag vet inte.
Ska träffa honom på lördag, efter det tror jag att jag måste bestämma mig.

Jag börjar känna hur allt tar emot nu. Mina gamla självmordsförsök, självdestruktivitet och depression kommer ifatt mig. Jag har lovat mig själv att inte visa känslor, det kom en dag då jag valde att stänga ute världen och alla känslor som jag borde haft rann av mig som vatten. Men nu har min bubbla spruckit - jag har börjat bry mig. Det är just detta som gör att allt börjar komma ifatt mig, alla tankar och känslor jag skulle haft då kommer nu. Varför just nu? Jag sade upp kontakten med min psykolog när jag började känna att jag på allvar måste vara sjuk, inte deprimerad - det kom jag ur - men psykiskt störd. Varför säger man upp kontakten med en psykolog då? För att man inte vill att någon ska känna till sina svagheter, jag ville inte bli lämnad av både familj och de få vänner som valde min sida på den tiden. Jag har gått igenom mycket, både själv och med andra men nu är det banne mig för mycket att hantera. Jag orkar inte med allt jävla gnäll, alla jävla idioter och allt jävla bekymmer om livet. Varför ska man lida? Nej, fan ta allt.
Dessutom stör det mig, hindrar mig från att leva. Min hjärna styr mitt liv, men om den inte fungerar - hur ska då ett helt jävla liv göra det?

Nej, ni behöver inte bry er. Jag behövde nog mest skriva av mig och få ut alla tankar. Ni behöver inte svara, då det inte finns något speciellt att svara på. Jag är kanske egoistisk, korkad och jobbig men låt då bli att bry dig om mig och gå och sticka en strumpa eller någonting. Ha det bra, jävla bananskalsnisse. ._.

Mår så otroligt dåligt just nu och måste ta ett extremt tufft och viktigt beslut.
Som många säkert vet lider jag av anorexia. Jag mår så dåligt, min kropp tar så mycket stryk, mina tankar är bara fokuserade på en sak dygnet runt, det sker en ständig kamp inom mig, jag kan inte sitta stilla, jag kan inte koncentrera mig och fokusera, jag svimmar titt som tätt, min dygnsrytm är värdelös. Som ni kanske förstår påverkar detta skolan.

Jag går naturvetenskap, andra året. Det är svårt i skolan, jag måste kämpa som en tok, värre än vad jag hade behövt om jag var frisk. Jag missar otroligt mycket skola pga ätstörningsbehandling men samtidigt så kan jag inte behandlas fullt ut med tanke på att jag missar för mycket i skolan då. Jag får jobba ikapp otroligt mycket som jag egentligen inte orkar... Allting blir halvdant! Jag är en sådan tjej som har otroligt höga krav på mig själv, jag vill gå ut med MVG i alla kurser, jag måste nästan göra det. Eller jo, jag måste, om jag vill komma in på läkarlinjen, vilket är min dröm.

Då till problemet. Min behandlare och min mamma har gett detta som förslag. Att jag ska hoppa av skolan i ett år. Jag förtjänar mina betyg som jag skulle kunna få om jag var frisk. Jag har fått ett ganska bra argument som lyder såhär; "Vill du kämpa med att bli frisk och skita i all press som har med skolan att göra? Då kanske du kan lyckas med att bli frisk, komma tillbaka till skolan, njuta av att vara där och verkligen prestera på topp och få dom betyg du förtjänar. Eller vill du fortsätta kämpa med skolan, skriva så att fingrarna blöder och tårarna sprutar och ändå få halvdana betyg? Vill du fortsätta med det? Vill du kämpa dig igenom gymnasiet, sjuk och bräcklig med en piska på ryggen och sedan gå ut med halvdana betyg och dessutom fortsätta vara sjuk?"

Ja, när man ser det sådär så känns valet ganska enkelt, men det är det inte. Det är allt annat än enkelt. Skolan har alltid varit viktig för mig, skolan betyder så mycket. Utbildning står högst på min prioriteringslista. Att hoppa av skolan vore som att döda hela min personlighet. Det går emot allting jag tror på och allt jag värderar högt. Jag skulle må så otroligt dåligt över att hoppa över skolan, jag skulle skämmas över mig själv och känna mig mer värdelös än vad jag redan gör. Så mycket betyder skolan för mig. Jag vill inte komma ett år efter, jag vill inte ta studenten ett år senare än mina vänner, jag vill inte lämna skolmiljön, klassen och lärarna. Jag vill inte börja om på nytt sen i en ny klass. Men jag vill bli frisk, jag vill fokusera på mitt tillfrisknande och slippa leva ett dubbelliv. Ett i skolan och ett på ätstörningskliniken.

Vad ska jag göra? Snälla... Ni måste hjälpa mig, jag går sönder snart! Kom med lite kloka råd och idéer. ♥

^
Du skulle inte kunna testa att dra ner på studietakten lite? Att du läser typ 25%
Då får du gå kvar i skolan men ändå kunna fokusera på din behandling också. Drar du ner så mycket på dina studier kommer du få gå mer än tre år i gymnasiet, men du har större chans att bli frisk och du kommer antagligen få bättre betyg.
Ett förslag bara ~

^Om du känner att du orkar gå dessa två åren, även fast det kommer bli jäkligt tufft, tycker jag du ska fortsätta.
Men om du redan nu känner att du håller på att bryta samman, nästa termin blir kanske ännu hårdare med nationella prov osv, ska du hoppa av.
Om du väljer att hoppa av, så finns en möjlighet att låna skolböcker på biblioteket eller säkert från skolan. Då kan du studera hemma och tänk vilka otroliga betyg du skulle få om du redan kunde allt då du kommer tillbaka till skolan efter ett år
Du är underbar Jennifer, du kommer att klara detta! ♥

Du tog orden ur munnen på mig.

Tack för era svar. Det värmer att veta att kloka mugglisar alltid finns bakom skärmen! Jag tror dock inte att det skulle fungera för mig att läsa 25/50%, jag skulle nog bli galen till slut, haha... Jag är en sådan person som ser saker och ting som allt eller inget. Och om jag inte läser heltid så kommer jag ju att behöva gå något år extra i skolan i vilket fall som helst, då kan jag lika gärna skippa ett år och sen påbörja full fart igen. Tror inte att ett segare tempo skulle passa mig, tyvärr :< Men tack för tipset! ♥

annawpotter Du är fin du Anna, otroligt underbart fin och snäll! & idén med att låna hem böcker om jag nu skulle hoppa av tyckte jag lät bra. För jag skulle verkligen sakna att plugga, när man inte behöver göra det liksom...

Åh, känner verkligen att jag behöver prata om det här med någon och diskutera för- och nackdelar. Det är ett stort beslut.

^Om du behöver prata med andra, så är det väldigt viktigt att du gör det (är själv villig om du skulle vilja )
Men tänk på att även tänka ut för- och nackdelar själv. Glöm inte att detta är ditt val! Sätt dig i ett lugnt rum, med din lugna favorit musik och gör en lista. Skriv upp precis allt som kommer upp i huvudet om ämnet. Det brukar jag göra när jag ska ta beslut, bara ett litet tips

expelliarmus - Det kan också vara bra att ta ledigt för att ta itu med problemen nu när du faktiskt har stöd från förälder och inte måste tänka på saker som att plugga för att ekonomin skall gå ihop (som jag måste). Om du kraschar senare när du kommit närmare ditt mål så kommer det att kännas mycket, mycket värre. Dessutom, om du fortsätter att plugga fast hemma i stället när det känns rätt så kanske du kan ta och tenta av några ämnen senare? Prata med studievägledare eller liknande om utifall det är möjligt, jag vet att jag tentade av några kurser på gymnasiet... fast det var ju sjuhundra år sedan.