Sjunde året på Hogwarts

- Halvnöjd, sa jag och såg på henne.
- Vad exakt vill du bli påmind om?, sa jag och såg på henne med höjda ögonbryn.
- Sen tycker jag inte heller att du borde förlåta honom med en gång men skada inte dej själv just därför, sa jag irreterat och sågpå henne.
- Och vad jag har fattat av Draco så har inte era bråk varit normala förr heller, Cara din far är Voldemort nån gång måste han börja bete sig även så mot dej.
Även om jag vet att det bara är tillfälligt, sa jag och la armen runt henne.

Jag skakade på huvudet
"det var lika mycket mitt fel och jag vill påminna mig om det" sa jag bestämt jag tittade på bandaget som var rött men brydde mig inte om det. "jag vet inte om jag någonsin kommer förlåta honom...eller mig själv" la jag tyst till och suckade sedan
"det är ju de grejen varit, han har aldrig, aldrig varit Voldemort mot mig! Och det är därför vi har kunnat umgås. Han har alltid bara varit min far. Och jag har aldrig behövt vara rädd för honom" sa jag
"är du rädd för honom nu?" frågade Severus och kom fram till oss
"jag vet inte" svarade jag tyst och satte mig ner och lutade mig mot trädet. "jag vet inte" upprepade jag

- Det är inte ditt fel om det är nåns fel är det mitt som startade allt, eller han som anföll oss, men inte du som bara försvarade mig, hur kan du ens tro det?, sa jag och såg på henne.
- Men han älskar dej och han menade aldrig att skada dej, det var mej han ville skada.
Och då blev han förbannad typ, sa jag men tystnade sedan.
- Han älskar dej glöm aldrig det, sa jag förtvivlat och såg ner på henne där hon satt.

"nej det är inte ditt fel! Du försvarade dig bara. Men jag borde inte provocerade honom" sa jag och visste att jag borde tänkt mig för. Jag borde inte ha varit så korkad. Jag skakade på huvudet och tittade sedan upp på Laura
"ja men han har ändå aldrig skadat mig. Jag vet inte om han älskar mig längre, han har kanske aldrig gjort det, jag har kanske bara inbillat mig. Han gillar väll mig så länge jag gör som han vill och inte är i vägen" sa jag sorgset och ställde mig upp "hur kunde jag ens tro att jag faktiskt betydde något för honom? Han har bara tid med sin poletik" sa jag och gick sorgset till andra sidan gläntan och slog in såret i ett träd och skrek till innan jag la mig ner på marken och begravde ansiktet i gräset och la armarna över huvudet och kände snart blodet rinna ner för kinden

Jag såg på henne och märkligt nog började ilskan koka inom mig.
Hon lyssnade inte och hon anklagade sig själv, jam skulle minnsan få henne att ändra sig, tänkte jag arg.
Jag gick fram till henne och vände henne om satte mig på henne och höll fast hennes händer mot marken.
- Sev, läk hennes sår, sa jag irreterat och såg på honom.
- Ledsen, men jag får inte för henne, jag måste lyda henne, sa han och såg på mej.
- Ja men jag lyder inte henne, sa jag ilsket tog min stav och helade hennes sår och höll åter fast henne.
- Din far bryr sig om dej, han älskar dej och det har han alltid gjort, du betyder mycket för honom inse det, sa jag argt och såg på henne med ilska och hoppades på att hon skulle inse det.

"Laura släpp mig" skrek jag och drog åt mig handen och märkte att hon hade fixat den. "vad var det bra för?" fräste jag och reste mig upp och stirrade argt på henne och sedan på Severus. "tack så hemskt mycket för hjälpen" fräste jag och blängde på honom, men han svarade inte och jag blängde åter på Laura. "och hur vet du det? Du känner han inte! Du vet inget Laura!" skrek jag argt och började gå från dem. "jag vill inte ha er hjälp. Inte från nån av er" sa jag och lämnade gläntan och försvann argt in i skogen och hoppade sedan upp i ett träd och gömde mig bland löven. Jag hatade dem allihop, särskilt pappa. Varför kunde han bara inte älska mig? Varför kunde han inte bara vara min far? Och varför var Laura tvungen att lägga sig i? och varför kunde hon inte bara förstå att det var mitt fel?

Jag blängde argt efter Cara som försvann bland träden och jag vände mig om för att gå efter.
- Låt henne va, sa Snape och tog tag i min arm.
- Sällan, sa jag och försökte dra till mej den.
- Tvinga mig inte att bli arg, sa han och såg på mej.
- Jag är inte rädd för dej, sa jag och förvandlade mig till varg och morrade mot honom.
Hansläppte mig tass förskräkt och jag följde lukten av Caras spår in i skogen och hittade henne i ett träd.
Jag förvandlade mig tillbaka och tittade ilsket upp på henne.
- Gillar du vara i träd eller?, skrek jag ilsket åt henne.
- Du har rätt jag känner honom inte men jag vet att han gör det, blicken han ger dej ger han inte till nån annan.
Det syns på långavägar på hans kroppsprpk att han älskar dej.
Men han är också envis och ondskefull, det måste du inse, sa jag ilsket åt henne och blängde upp på henne med armarna i kors.

Jag blängde ner på Laura
"ja du kan ju inte klättra upp" snäste jag argt och vände sedan upp på himmelen men såg sedan er. "förlåt Laura, det är inte ditt fel" sa jag ärligt och suckade och hoppade ner från trädet. "jag brukade tro det med. Men nu vet jag inte... Jag vet att han inte är nån ängel men ändå, jag vet inte vad jag ska göra åt det. Och jag brukar veta allt" suckade jag och skakade på huvudet och mötte sedan Lauras blick "förlåter du mig?"

- Jag vet inte heller vad du ska göra, sa jag vänligt och såg på henne, ilskan var som bortblåst.
- Och självklart förlåter jag dej, sa jag och höll om henne.
- Nu tycker jag att vi går tillbaka till Sev så får vi se vad vi ska göra sen, sa jag och tog hennes hand och vi gick ut till gläntan där Snape väntade.
- Ledsen om jag blev arg, sa jag och såg på honom.

Jag nickade och vi gick tillbaka till Severus som väntade på oss
"ni är hopplösa båda två. Men jag förlåter er" sa han vänligt och jag slog armarna runt honom och han log och strök mig över håret. "det är ingen fara Cara. Det ordnar sig"
Jag nickade och log lite
"jag tror det är bäst om vi går tillbaka nu" sa Severus och jag bleknade men nickade och vi gick mot huset och min far stod vid dörren och väntade på oss och jag tvärstannade och såg på honom
"jag vet inte om jag kan göra det här" sa jag tyst