prs yehet & kkaebsong

"Ja, det tror jag." svarar Joshua torrt och tar ett djupt andetag medan tårarna byggs upp innan för ögonens murar. "Du hade ett val Zihao, att stanna eller att sticka, uppenbarligen fanns det inte tillräckligt bra anledningar till att stanna." viskar artonåringen och drar sina händer frustrerat över sina ben. "Jag sa till dig flera gånger att aldrig lova någonting du inte kan hålla, men ändå fortsatte du att göra det.." han blir avbruten av Ethans harklande i bakgrunden, vilket leder till att Joshua kvickt torkar bort sina tårar med sin tröjärm. Han ställer sig upp med ett tacksamt leende mot sin pojkvän och tar kläderna. Kanske de är aningen för små för Zihao i längden, då Ethan inte riktigt är så lång, men det får duga.
"Kan vi prata?" frågar Ethan oroligt och Joshua nickar lätt, ett försäkrande leende strykandes över läpparna.
"Vi ser bara till så att han inte fryser ihjäl först, är det okej?"

Visserligen hade Joshua all rätt i världen till att säga det han precis sagt, men allting var inte riktigt så okomplicerat som han fick det att låta. Han hade haft ett val, javisst. Och det den väg han slutligen bestämt sig för att ta hade varit det enda sättet för honom att skydda den yngre, från honom själv. Zihao kurade ihop sig ännu mer och begravde ansiktet i händerna. De skulle aldrig finna varandra igen, speciellt inte eftersom artonåringen nu hade Ethan. Vem hade han själv egentligen? Ingen, absolut ingen. Även om det där absolut inte var sant, så var det i alla fall det han intalade sig själv. Hur skulle känslan av eufori kunna hänga sig kvar om Joshua tvärt avskydde honom? Zihao skulle inte klara av att vistas i dennes sällskap om han gullade med en annan person hela tiden. Speciellt inte eftersom han själv fortfarande älskade den yngre av hela sitt hjärta. Allting var så jävla stökigt.
”Jag kommer inte att frysa ihjäl, gå ni..jag klarar mig”, mumlade han och sträckte ut en darrande hand mot kläderna.

Joshua kollar stint på nittonåringen som sitter vid väggen. Nej, han tänker inte lämna honom sådär. Han drar upp den äldre försiktigt, och hjälper honom in i badrummet på nedervåningen. Som tur är finns det bad på båda badrummen. Kluvet låter han den långa kroppen sätta sig ner på toasitsen med jackan omkring sig. Det är klart han fryser ihjäl.
"Du.." viskar artonåringen och ser Zihao djupt i ögonen efter att ha satt på varmt rinnande vatten till badet. "Jag vill göra någonting klart fört dig." han låter försiktigt handen glida mot nittonåringens ansikte, pratar i låg stämma så att Ethan inte ska höra alldeles för mycket. Joshua är minst sagt kluven på sina känslor i nuläget, men förhoppningsvis kan han fixa det lite grann. "Jag slutade aldrig att älska dig.. aldrig." han biter sig hårt i underläppen och rynkar lätt på ögonbrynen åt sina egna ord. "Jag tänker inte tvinga dig att stanna här.. men jag skulle jättegärna prata mer med dig, senare."

Zihao vände upp de mörka ögonen som nyss varit fästa i golvet och stirrade på Joshua.
”Tror du att jag någonsin slutade älska dig eller?” Frågade han tyst och slöt ögonen vid den andra mjuka beröring. Han hade saknat de där små händerna förfärligt mycket, hur mycket han än försökt förtränga saknaden. ”Om du är villig att ge mig en chans att förklara varför jag drog, så är jag mer än villig att göra det”, fortsatte han, lätt darrandes på rösten. Ja, nittonåringen skulle defintivt brista ut i gråt igen. Troligen ett alldeles hystriskt bölande som skulle vara resten av dagen, och natten för den delen. Joshua var alldeles för snäll, alldeles för oförsiktig med sina ord. Zihao hade redan lyckats tolka dem helt fel. Inte en chans att han skulle släppa tanken om att deras relation kanske trots allt gick att rädda. Åtminstone inte efter de orden.

Jo, Joshua är definitivt osäker på hur nittonåringen tagit hans ord. Blicken vilar på Zihao i tystnad.
"Jag vet inte Zihao.. vet du hur mycket jag dömde mig själv över att du stack?" frågar han och kliar sig bakom nacken, osäker på om han ska säga det eller inte. "Om jag inte hade gått ner, följt dina ord, så skulle du inte ha stuckit." Med ett bittert leende reser han sig upp från sin hukade position på golvet. "Men vi kan prata om det senare, kanske.. hoppa in i badet och värm dig nu när det fortfarande är varmt."

Hur i allsindar kunde Joshua beskylla sig själv? Det hade inte varit därför nittonåringen fått panik och stuckit. Nåja, åtmsintone inte bara därför. Zihao kom slutligen upp på vingliga ben och stapplade över till badkaret, lätt haltandes då han fortfarande hade extremt ont i vänster fotled.
”Klandra inte dig själv, Joshua”, började han och gled försiktigt ner i det varma vattnet, som kändes väldigt ovanligt mot den svala huden. ”Allt det här är mitt fel, du gjorde absolut ingenting fel..det var jag som analyserade situationen helt jävla inkorrekt”, fortsatte han och torkade bestämt bort tårarna som trängt sig fram igen.

Med ett bittert leende ser Joshua ner på sina händer, han har bara lust att falla ihop, gömma sig under ett täcke och aldrig komma tillbaka till jordens yta. Han som börjat lära sig att kontrollera dessa tankar.
"Jag går och fixar lite te åt dig.. vi har jordgubb schampo om du vill ha, det är bara att ta." viskar han, minns hur de badat tillsammans i jordgubbdoftande bubblor den där dagen då allt bara gick åt helskotta. Utan att vilja se på Zihao går han ut ur badrummet, stänger dörren på glänt innan han rör sig in i köket där han finner Ethan. "Förlåt, jag hade ingen aning om att jag skulle stöta på honom igen."
"Det är okej Joshua, han har försvunnit i två år.. det kan vara jobbigt att få in," säger han förstående och lutar sin panna mot sin pojkväns. Även om artonåringen inte vill känna på det viset, så känns det hela så fel. Så, så fel.. varför hade Zihao behövt komma instigandes i hans liv nu? Hans stackarns hjärna klarar inte av det.

Tårarna som envist rann nerför nittonåringens kinder, blandade ut sig med det varma badvattnet. Även om det var väldigt varmt och behagligt så kändes det ytterst udda. Han hade helt glömt bort att vatten kunde vara så pass varmt, på samma sätt som han inte kom ihåg hur det var att känna sig ren. Visserligen hade pälsen inte varit speciellt smutsig, men det hade defintivt tassarna varit. Usch, hans tänder måste se helt förskräckliga ut, alldeles gula och vassa. Med en högljudd suck, gled Zihao ännu längre ner i vattnet, lämnade allting förutom ansiktet under dess yta. Kanske Joshua inte alls ville ha någonting med honom att göra? Kanske han bara lyckats inbilla sig själv att tro det? Men varför hade då den yngre sagt de där små orden som slagit så fruktansvärt hårt mot honom? Jag slutade aldrig att älska dig . Orden studsade envist omkring inne i huvudet på honom, fick kugghjulen att snurra ännu långsammare än förut.

Joshua sluter ögonen, försöker att reda ut sina hopplösa känslor som aldrig slutar slå hårt mot hans hjärta. Breven har han skickat iväg med familjens uggla, kanske bröderna kan få dem innan natten kommer. Förhoppningsvis.
"Kan jag fråga dig en sak?" undrar Ethan som stryker med tummen över en av de puffiga kinderna. "Älskar du honom fortfarande?" Ja. Så väldigt, väldigt mycket. Han borde inte göra det, efter allt som har hänt borde tankarna om Zihao vara borta.. kanske de bara är förvirrade? Innerst inne vet artonåringen att han aldrig känt samma sak för Ethan som han känt för Zihao.. det går inte att jämföra. Men han vet att han gillar bägge två.
"Ja." svarar han ärligt, granskar den andres ansiktsuttryck, Ethan är ändå väldigt duktig på att läsa av hans lögner. Det är ingen mening med att ens försöka. "Eller ja, jag är väldigt förvirrad.. har inte kunna tänka igenom det hela särskilt mycket. Kanske jag förknippar älska med oro?" Ethan nickar lätt med en suck. "Men Ethan, jag är fortfarande tillsammans med dig.. det har inte förändrats." försäkrar han och tar tekoppen som nu blivit färdig, för att sedan gå in till Zihao igen.

När Joshua återvände tillbaka in i badrummet, hasade Zihao upp sig själv i sittande ställning. Med de mörka ögonen fästa ner i vattnet, på de skittiga fötterna, torkade han ännu en gång bort några tårar som hängde sig kvar vid kinderna.
”Du vet att jag inte har badat på över två år, att jag inte har borstat tänderna eller håret, klippt naglarna eller någonting”, sade han långsamt, rösten alldeles tom på känslor. Det kanske var bäst så, att lämna Joshua ifred och lämna artionåringen och Ethan för sig själva. Han hade ingen rätt att tränga sig tillbaka in i den yngres liv. ”Joshua, varför tror du att jag drog?” Frågade han sedan och vände slutligen upp blicken, rynkade på näsan åt teet som luktade skumt i nittonåringens näsa. ”Jag vet att jag är dum som drar upp det, men tror helt ärligt att du har fått allting om bakfoten..”