De utvalda

Eletha var helt slut då hon vägrat att ta smärtstillande men hon höll sig ändå uppe lutad mot massa kuddar.
"En pojke." mumlade hon lyckligt och tog emot honom, en vacker liten krabat som verkade helt frisk och kry.
"Ethan är han inte underbar?" log hon mot honom och tog hans hand.

Ethan var lycklig han med. Han hade glädjetårar i ögonen och log stort. "Jo, lika underbar som hans mor" sa han och tog hennes hand.
Barnet var lugnat av närheten från sin mor och skrek inte längre. Han öppnade upp sina ögon som var bruna.
Ann och de andra kvinnorna städade upp.

"Och sin fars ögon." sa hon lyckligt innan hon kysste honom. Barnet började sedan böka och söka med munnen och det lugnades inte försen det fick bröstet. Det var en härlig känsla och Eletha log hon tackade kvinnorna och vände sig mot Ethan.
"Vilket namn tycker du han borde ha?" frågar hon mjukt.

Ethan hade aldrig trott att han skulle älska någon som han älskade Eletha, men han älskade redan deras barn. Han besvarade hennes kyss och studerade sedan sin son med en stolt blick. "Han är en liten ängel" mumlade han. Pojken var nu nöjd med mjölken och tittade upp han sträckte ut sin hand och lyckades få fatt på ett av Ethans fingrar.
"Jag vet inte" log han. Han strök både honom och Eletha över huvudet. "Vad tycker du?".
Ann och de andra kvinnorna försvann tyst.

"En ängel som sin mot och far." skrattade Eletha lätt eftersom det inte precis var sant. Änglar kunde inte klara sig läge i denna hårda värld och hennes son skulle inte bli en heller.
Eletha såg efter de andra kvinnorna och sedan på Ethan, hon visste inte hur han skulle ta det.
"Simon, jag skulle vilja det, han har hjälpt mig att överleva så många gånger." sa Eletha. De hade aldrig varit någon kärlek mellan dem, inte so hon och Ethan. Mer som en riktigt stark vänskap, som en bror, hon saknade honom så.

Ethan lät den lille hålla i hans finger, trots att han var så liten så var han redan stark, som sin mor. "Adjö mor" sa han sedan efter Ann och vred huvudet mot Eletha då han hörde hennes namn.
"Simon..." upprepade han och var sedan tyst en liten stund. Han hade kommit på sig någon gång att känna svag avundsjuka på Simon, kanske för att han hade känt Eletha så länge och att de verkligen var bra vänner....Men han fick inte tänka så!
"Det är ett fint namn" sa han tillslut och log svagt.

Eletha betraktade honom, all hans minspel och log svagt mot honom. "Vi var bara vänner, du vet det va? Det är dig jag älskar och ingen annan." sa hon leende och kysste honom och sjönk sedan trött ner mot kuddarna, det hade varit ansträngande, men hon var lycklig.
"Du får själv säga om du inte gillar det." sa hon och log lite mot honom.

"Jag vet..." sa Ethan och besvarade kyssen. Han strök henne över huvudet med sin fria hand. "Men jag är lite avundsjuk på honom, han har känt dig så mycket längre och alltid hjälpt dig".
Han vände sedan blicken mot barnet. "Men som sagt, du får bestämma namn, jag har inget namn jag vill få med...". Hans son släppte äntligen hans finger. "Får jag hålla honom?" frågade han sedan förväntansfullt.

Eletha nickade, då förstod hon, det var inte avundsjuka på de andra viset. "Då förstår jag." sa hon och lyfte sedan försiktigt Simon och gav honom till Ethan, "Håll honom under nacken, vi vill inte att den knäcks." sa hon leende.

Ethan tog försiktigt emot Simon i sin famn och log mot den lilla pojke. Han höll honom under nacken försiktigt som Eletha sagt. "Min lille pojk" log han och gungade nästan lite svagt på stället som för att vagga honom.