Sorgens tider [SV]

jag tycker inte han överdriver egentligen! möjligtvis med Sirius då, fast frågan är ju hur bra de kända varandra egentligen?
Nej det är klart. så länge det inte är en obrutbar ed så kan han bryta det

Jag hoppas att han letar upp stenen!
Då kan han ju iaf få ta ett sista farväl till Fred och få säga all han velat säga till honom ♥

I know, så vem vet?
Fast, det kan ju bara tynga ens hjärta ännu mer om han ser Fred försvinna igen...

Ja iofs..men Fred kanske kan säga något som gör det lättare att gå vidare?

Hahha du är envis du
________
Kapitel 35 (Oh My Weasley! tänk att jag redan är på 35 kapitlet o.O) - Percy Weasley

Jag låg uttråkad ner i soffan och stirrade upp i taket. En gäspning trängde sig fram medans jag tänkte på dagen. Tänkte på alla minnen han raderat. Tänk om dom innehållit något viktigt? Som att ens son eller dotter fötts, eller att man precis blivit farfar eller morfar/farmor eller mormor. Det skulle vara hemskt om jag fick veta att jag raderat ett sådant minne.
Jag slöt ögonen för en stund, och när jag öppnade dem igen stod Fred framför mig, skrattandes. Brevid honom stod en George, med båda öronen kvar, men de var så mycket mindre. Säkert fyra-fem år gamla. Sedan såg jag på mig själv. Jag var liten jag med.. Handen var nästan hälften så stor som jag senast sett den som.
"Ska du inte gå till lille Ronnieponken och ta en tupplur du också?" retades dom och fortsatte skratta.
"Nej, men det kan ni göra" sa jag ofrivilligt.
"Nämen blev lille Perce sur nu" sa de med fejkad bebisröst.
"Nej" rösten som kom ur min smala kropp var arg.
"Vad händer härinne då?" frågade en 13-årig Bill, som även dragit med sig den 11-åriga Charlie.
"De retar mig" beklagade jag mig, även denna gången ofrivilligt. Det var som ett minne. Jag befann mig i min egen kropp, men styrde den inte.
"Fred, George sluta upp med det där" sa Bill, med en låtsas arg röst. Men det kändes som om han ville att de skulle fortsätta.
"Äh, fortsätt ni" sa Charlie och flinade smått elakt. Exakt samma flin härmade Fred och George, och såg då exakt likadana ut. Men det som skiljde dem åt var tröjorna. De var båda blåa, men de hade olika bokstäver på dom. F för Fred, och G för George. Men såklart hade dom väl tagit på sig fel tröja för att retas. Plötsligt suddades alla ut och när jag slog upp ögonen igen insåg jag att jag drömt om när jag varit yngre.
"PERCY" hördes min mammas röst. Jag suckade och gick ut i köket, där hon stod och lagade mat.
"Ja?" mitt svar var lika trött som Georges brukade va.
"Jag har ropat flera gånger på dig! Varför svarade du inte?" hennes röst hade inslag av otålighet.
"Jag somnade" ursäktade jag mig. "Men vad ville du?"
"Du kan väl samla ihop alla, även Lee, till middagen?" frågade Molly mer snällt.
"Visst" mumlade jag och gick upp för den första trappan. Knackade på, och stack in huvudet till sovrummet. Nickningar mötte mitt ansikte, inget svar. Nästa våning, samma sak. När jag kom till Ronalds rum orkade jag inte knacka så jag bara öppnade dörren. Men det skulle jag verkligen, verkligen inte gjort..

haha jag vet inte om du hade samma tanke med Rons rum som jag fick xD men jag skrattar nu hahaha xD jag gillade minnet med jätte bra ♥

men läs inte mina tankar, det blir ju inte kul då ju D:
Men tack ♥

haha xD jag tkr det är kul haha, men det gör de inte mindre spännande ♥

Kapitel 36 - George Weasley

Förstummad var nog det rätta ordet. Att en trollkarl skulle kunna ha så lite vett innanför pannbenet. Om han nu hade någonting där vill säga.
"Erkänn det var en Hufflepuffare?" frågade jag på skämt. Så dum var inte Hufflepuffarna. De var ganska smarta, men inte som Ravenclawarna, eller Hermione.
"Det vet vi inte" svarade Lee, som tydligen inte fattat att det var ett skämt. Men precis när jag skulle berätta det för honom, kom Percy och sa att vi skulle äta middag, och att Lee gärna fick äta med oss. Såklart hade han tackat ja. Lee älskar min mammas mat.
"Det ska bli gott med käk" vad var jag hörde honom säga innan han rusade ut ur rummet och ner för trapporna. Varför använde han inte bara spöktransferens? Han kunde vara lite dum ibland, det visste jag, men att han inte skulle tänka på det blev jag faktiskt förvånad över. Men för att inte vara sämre rusade jag efter. Men det var inte lika kul att rusa ner för trapporna, med Lee, längre. Det saknades ju en bit av det roliga. En tredjedel för att vara exakt. En väldigt speciell person, som jag bara skulle kunna se genom att vända på uppståndelsestenen. Det fanns en sådan stor frestelse att bara åka till Hogwarts och leta upp den, trots mitt enkla löfte till Harry och Hermione. Men de behövde väl inte veta något? Jag snubblade över mina egna fötter, men återfick balansen i precis rätta stunden för att slippa trilla framlänges ner i resten av trappen.
"Varför rusar ni så?" frågade min mamma mig när jag kom ner. Jag svarade henne med en axelryckning. Jag satte mig vid min vanliga plats. Brevid där satte sig Lee, tyst. Det var Freds gamla plats. Det var den enda plats som han skulle kunna sitta vid, om han inte ville sitta på golvet då, så Lee hade inget val. Men det kändes så konstigt att ha någon brevid mig där igen. Det hade ju varit tomt så länge. Men den platsen hade även varit tagen utav min tvillingbror i 20 år.. 20 väldigt lyckliga år.. de lyckligaste i mitt liv.. men istället för att vara ett ljus för mig, var det istället som att vandra i ett evigt mörker.
Jag tog väldigt lite mat, och det som jag inte tog skopade Lee upp och la på sin egen tallrik. Medans jag endast petade diskret i maten, åt Lee med god aptit.
"George, vi vet att du saknar honom, men du måste äta" min fars röst verkade vara medlidsam, men ändå inte.
"Det känns inte nödvändigt, då det enda jag vill är att återförenas med honom" sa jag dystert.
"Skriv ett brev till honom" föreslog min mamma.
"Ett brev?" min fråga jag ställde var skeptisk. "Vad skulle det göra för nytta? Han kan ju ändå inte läsa det"
"Det skulle ge dig möjligheten att skriva av dig dina känslor." min mors röst var mjuk, och jag kunde inte motstå att säga ett:
"Ja, jag kan väl pröva"

aaw, du fick mig att börja gråta igen!!! men samtidigt skrattade jag åt hur du har gjort Lee xD jätte bra skrivet och det är väll som Charls Dickens sa: let them laugh, let them cry, let them wait