Rose Weasley och Scorpius Malfoy, förbjuden vänskap

(Ny läsare) Jättebra, vill ha mer!

Meer

Jag läste den här på KP-webben. Jag bara älskar den här! Denna bästa ff på HELA mugglis!!!

Super bra!!!!

Jätte bra.

MooooooooooooooooooooRE

mer!!! den äger!!!!!!!!!!

jag läser den här på kpw också (Bibo99)

Scorpius

Kön till Quidditchuttagningen var oändligt lång. Den tycktes aldrig ta slut. Jag passerade väldigt stora och muskulösa konkurrenter på min väg till längst bak i kön. Jag tittade upp mot läktaren och försökte få ögonkontakt med Set, men han svek mig. Vänd mot någon tjej – troligtvis den där Mellie han pratar om hela tiden – såg han inte ens åt mitt håll.
Jag suckade och fortsatte gå. Plötsligt fick jag syn på Brandon som pratade med Rose. Trots att han hade ryggen vänd mot mig, så kunde jag urskilja ett leende. Rose hade däremot ett väldigt bistert uttryck i ansiktet. Jag smålog över tanken på att Rose faktiskt inte var intresserad av Brandon.
Så varför var jag då på Qudditchuttagningarna? Just då ångrade jag mig. Jag skulle framstås som en mes. Jag vände mig om för att gå, men just då kom en grupp på åtta stycken stora och biffiga sjundeårselever och tvingade mig framåt. Trots att jag inte ville det här, kunde jag inte göra något. Det var för sent nu. Allt jag kunde göra var att ställa mig i kön.
”Jaså, Malfoy, du är här också”, sa Brandon, lite smått överraskad över att se mig. ”Vad ska du provspela som? Clown?”
Han och hans kompis skrattade, men Rose och hennes kompis verkade inte roade.
”Lägg av, Brandon”, fräste Rose och gjorde så att Brandon tappade bort sig mitt i skrattsalvorna.
Han tittade förvånat från Rose till mig ett antal gånger.
”Jag fattar inte”, sa han till slut.
Plötsligt blev det otroligt tyst. Det kändes som om till och med spelarna framför oss var tysta, trots att vi hörde deras evighetsbabbel.
”Någon som vill ha?” frågade Rose kompis och sträckte osäkert fram en påse jordnötter.
Alla skakade på huvudet.
”Inte just nu, Sam”, sa Rose. ”Men tack i alla fall.”
Sam drog tillbaka påsen och stoppade den på fickan.
Ännu mer tystnad.
”FÖRSTA SPELARE!” ropade Quidditchlagets kapten och någon längst fram i kön hoppade upp på sin kvast och flög upp i luften.
”Du kan ställa dig här”, erbjöd Sam efter en titt bakåt. ”Det är så mycket folk bakom oss.”
”Tack”, log jag och ställde mig bakom henne.
Spelare efter spelare flög upp i luften. Jag brydde mig inte så mycket om det, eftersom jag mest stod och pratade med Sam. Hon var rolig märkte jag och vi delade ungefär samma intressen. Rose var mest sur hela tiden. Jag fattade inte varför hon var det. Kanske alla tjejer var det när de var nervösa? I så fall var Sam mer än avslappnad. Hon skrattade och skämtade mest hela tiden och fick även mig att skratta. Slutligen var det Rose tur. Hon hoppade surmulen upp på sin kvast och flög iväg. Vad var det hon skulle söka för nu igen? Jagare var det visst. Jag vände mig mot Sam igen och lät henne fortsätta berätta om sin katt hon hade för fyra år sedan.

Till sist var det i alla fall min tur. Jag satte försiktigt ena benet över kvasten och innan jag visste ordet av var jag uppe i luften. Det här gick ju som en dans. Nästan automatiskt flög jag runt. Det var ju rena rama barnleken, tyckte jag. Sen kom jag ihåg vad jag skulle göra. Hitta den gyllene kvicken. Jag spanade frenetiskt efter något guldigt som flög runt. Plötsligt såg jag den. Jag böjde mig framåt och svischade iväg. När jag bara var någon meter bakom kvicken sträckte jag ut armen och försökte få tag i den. Jag förlorade balansen ett ögonblick, men snart hade jag återfått den. Jag försökte åka ännu snabbare. Det gick sådär, men jag var ändå ganska nära. Jag sträckte ut armen igen. Den nådde inte riktigt ända fram. Då fick jag en idé. Kanske jag kunde ställa mig upp?
Försiktigt ställde jag mig upp på kvasten. Det var lite svårt, men det gick. Jag sträckte fram vänsterhanden och försökte ta kvicken. Då tappade jag balansen. Jag hann just få tag på kvicken innan jag ramlade. Efter ett desperat försök att hålla mig kvar i luften och inte störta ner mot min död fick jag tag i min kvast med högerhanden. På något krångligt sätt lyckades jag ta mig upp på den och sedan säkert landa på marken. Publiken hurrade och jag kände mig riktigt stolt. Quidditchkaptenen gav mig en det-där-gjorde-du-bra-blick och skrev något i sitt block. Set, Sam och Mellie kom rusande mot mig.
”Vad bra du var!” utbrast Sam och kramade mig.
Jag blev lite generad av det. Vi hade ju trots allt bara känt varandra i ungefär en timme.
Set dunkade mig i ryggen och Mellie sa grattis.
”Det där sista du gjorde var grymt”, tyckte Set och de andra två höll med.
Snart kom även Rose, fortfarande surmulen.
”Ryck upp dig, Rose”, sa Sam. ”Du kommer säkert också med i laget.”
Sen log hon mot mig. Jag log tillbaka.
Vi hade just börjat gå då Mellie helt plötsligt ropade:
”Se upp!”
Då kände jag hur något tungt slog till mig i bakhuvudet. Jag föll mot marken och sen blev allt svart.

Jättebra, vill genast ha nästa del!

Jag med