(PM)Albus Potter

Det är lugnt, nu får de heta scamander

okiii

oki men du jag fattar inte hur du kan hitta på alla dessa efternamn jag kan inte ens komma på ett bra som kan passa till det jag skriver

jag och min kompis leker en lek där vi är magiker (hehe) nu skriver vi ner den som en bok, fast vi har snott en massa namn från HP....

man kan ju ha både mammans OCH pappans efternamn också men gör som du vill, det blir finnemang!

meeeeeeeeeeeeeeer

Maraboo: jag har ju kvar vissa.. Som flitwick ollivander, pomfrey o hagrid. Sen tar jag bara lite från hjärnan xD

det är vi som ska tacka dig!!! TACK!

mer snälla

16 - Böjsvansarna
Albus lämnade sjukhusflygeln direkt på morgonen dagen därpå, efter en kort undersökning av madam Pomfrey. Han kunde gå helt normalt på benet som hade varit brutet dagen innan, så han anslöt sig till Ellie och Sco vid frukosten som blev mycket glada att se honom.
”God morgon”, hälsade han och tog en bit rostat bröd.
”God morgon”, sa Ellie och Sco i munnen på varandra. De log stort. Albus kunde se att James och hans bästa kompis John Rickman kom in i stora salen. De slog sig ner bredvid Albus, Ellie och Sco.
”Tjenare brorsan!” sa James medan han slevade upp en massa gröt på sin tallrik.
”Hej James”, svarade Albus med ett flin.
När posten kom in fick Albus, till sin förvåning, ett brev. Han slet upp det och det visade sig vara från Ginny och Harry.
Hej Albus, har du det bra? Har du träffat några kompisar? Hoppas du har det toppen på Hogwarts! Vi älskar dig
/ Mamma och Pappa
Albus skrev tillbaka på baksidan av brevet.
Hej Mamma och Pappa. Jag har det toppen här på Hogwarts! Jag har träffat massa nya kompisar, men är särskilt bra vän med två stycken. Den ena heter Ellie Rippert, hon är en jättesnäll tjej. Den andra är Scorpius Malfoy, han är toppen, och tro inget annat pappa! Jag och Ellie har kommit med i quidditchlaget. Jag är sökare. Vi hade vår första match igår och vi vann!
Jag älskar er också
/ Albus
Albus valde med flit att inte berätta om att han hade brutit benet. Han visste att hans mamma skulle bli jätteorolig, och det var ju ändå inte skadat längre.
Efter frukosten gick Albus, Ellie och Sco tillbaka till uppehållsrummet. Som tur var så var det äntligen helg, och de hade gjort alla sina läxor, så de kunde göra vad de ville. Det enda problemet var att de inte kom på vad de skulle göra, men tillslut bestämde de sig för att gå ner och hälsa på Hagrid.
”Kom in, kom in”, hördes det inifrån Hagrids stuga när de knackade på dörren. De steg in i stugan. Det första som slog Albus var att en förfärlig stank hängde i luften. Det stod en stor hink på bordet med en grå gyttja i, och Albus antog att stanken kom därifrån. Han tänkte precis fråga vad det var när han såg något mycket märkligt. På golvet lite här och var låg det kvistar – trodde Albus, fast det var inga kvistar, upptäckte han när en av dem plötsligt hoppade upp i luften och sprang iväg och gömde sig under Hagrids jättestora säng.
”Vad är de där!?” skrek Ellie, Albus och Sco i munnen på varandra så högt att nästan alla kvistarna hoppade upp i luften och sprang iväg och gömde sig.
”Åh, de där, de e böjsvansar”, sa Hagrid lugnt.
”Varför har du de i ditt hus!?” utbrast Sco.
”Jag tycker dom e intressanta”, sa Hagrid stolt. Albus tyckte kanske inte att de var helt ointressanta, men inte så intressanta att man låter de springa vilt omkring i huset…
Ellie, Sco och Albus stod fortfarande vid dörren och stirrade på kvistarna, eller böjsvansarna, som de hette.
”Men slå er ner för guds skull!”, hojtade Hagrid efter ett tag och drog ut tre stolar från bordet. Ellie, Albus och Sco slog sig motvilligt ner på grund av att den stinkande hinken stod på bordet.
”Oj, juste!”, sa Hagrid plötsligt och tog hinken från bordet och satte ner den på golvet. Alla böjsvansarna störtade ut som pilar från sina gömställen och kastade sig på hinken. Efter några sekunder var allt mat slut, och som tur var luktade det inte lika illa i stugan efter det.
”Vad var det du gav dem Hagrid?” frågade Ellie.
”De va mosade gråsuggor”, grymtade Hagrid med ett leende. ”Dom e galna i det.” Albus, Sco och Ellie rynkade alla tre på näsorna.
”Vill ni ha lite te?” frågade Hagrid efter ett tag. Ellie, Albus och Sco nickade. Tio minuter senare satt alla fyra vid bordet och drack te i gigantiska muggara, och i Ellies, Scos och Albus fall, tryckte i sig stenkakor.
”Aaj!” skrek Ellie plötsligt och tappade sin kopp i marken, eftersom en böjsvans busigt hade nupit henne i tån med sina små klor. När teet rann ut på golvet flockades böjsvansarna dumt runt det som om det var världshistoriens absolut häftigaste bio.
”Flytta på er”, mumlade Hagrid när han skulle torka upp teet som böjsvansarna nu hade förstått att man kunde dricka. En bet Hagrid och hängde kvar i hans arm, men han verkade inte märka något, eller så var han bara så van vid det så han inte brydde sig.
Resten av besöket satt Ellie, Sco och Albus på stolarna och kramade om benen för att ingen böjsvans skulle komma åt dem.
”Grattis till vinsten förresten!” sa Hagrid glatt vänd mot Albus och Ellie.
”Tack! var du där och tittade?” frågade Albus.
”Nej, jag kollade här nerifrån stugan me min kikare”, sa Hagrid, och mycket riktigt kunde man se quidditchplanen ifrån stugan.
”Jag ser att du e hel idag i alla fall, Albus. Va var de me benet?”
”Det var brutet, men madam Pomfrey fixade det på några sekunder.”
”Va bra då”, sa Hagrid med ett stort leende, som man mest såg på de skalbaggsvarta ögonen, eftersom munnen nästan var helt täckt av allt skägg.
Efter att ha tvingat i sig nästan alla stenkakor skulle Albus, Ellie och Sco gå tillbaka upp till slottet, men de visste inte riktigt hur de skulle ta sig över golvet utan att bli attackerade. Tillslut beslöt dem sig för att springa ut ur stugan så fort som möjligt.
”Hejdå Hagrid!” ropade de medan de rusade ut genom dörren. Albus hann bli nafsad lite i hälen, men det var allt.
”Apelsinmarmelad”, mumlade Ellie när de var framme vid tjocka damens porträtt, och det svängde upp. Albus, Ellie och Sco kröp in genom hålet. Uppehållsrummet var nästan tomt, det var bara James som satt där ensam i soffan framför brasan. Albus tyckte att det var konstigt att han satt själv, eftersom han nästan alltid brukade ha en eller fler kompisar med sig. Sedan märkte Albus att James såg ledsen ut, eller snarare förskräckt. Han gick fram och satte sig bredvid honom.
”Hur är det brorsan?” frågade Albus med ett leende.
”Med mig är det bra, men inte med John”, mumlade James.
”Vad har hänt med John?” sa Albus förvånat, och hans leende försvann.
”Han bara tuppade av! Professor Roper hjälpte mig att ta honom till sjukhusflygeln. Madam Pomfrey säger att hon har hittat gift i hans blod!”