PRS Emma07 och wolfy

Thomas togs snart omhand, visserligen var han rätt skadad men med rätt hjälp och även rätt snabbt blev han dock snabbt bättre.

En vecka senare hade Alysia fått ett brev från det kungliga hovet. Tydligen önskade de få besök av henne eftersom de hade något att erbjuda. Hon brände upp brevet och försökte att inte tänka mer på saken, men nyfikenheten tog ändå över så hon gav sig av följande dag mot slottet.

Thomas hade rätt snart bättrat på sig, han var uppe och gick som vanligt igen. Mer öm och så än i vanliga fall, men inga större problem. Han hade ju fått höra om att dem skulle ta dit Alysia, det hade varit mycket på hans begäran dessutom. Han såg fram emot det men också nervöst, han ville försöka prata med henne och hoppades bara hon skulle lyssna.

Väl framme så blev hon eskorterad in av två vakter. Det kändes lustigt men hon höll en neutral min. Caspian hälsade på henne innan han tog med henne till en sal, bjöd henne på te och småpratade. Hon spelade med en stund trots att hon helst såg att han bara gick rakt på sak. Hon ville veta varför hon var där.

Thomas visste att det var vid denna tiden Alysia skulle komma, han hade även fått reda på tidigare vilken sal dem skulle vara i. Egentligen var planen att han skulle vara i sin kammare och vila och inte delta där, men han var dödstrött på att vila nu och dessutom var han alldeles för otålig. Han måste få prata med henne nu när han hade chansen. Så snart begav han sig dit, knackade lätt på dörren och gick sen in utan att vänta på svar.
"Hej", sade han försiktigt, mest riktat till Alysia.

Caspian såg mot dörren då den öppnades och kvävde en suck då Thomas tittade in. Det var ju just typiskt honom att springa runt istället för att vila sig. Han skulle precis dra efter andan för att börja predika om hur viktigt det var att han vilade sig, men ångrade sig då han insåg orsaken till varför han nog var där. För att inte stå där och se ut som ett fån hittade han på en ursäkt innan han lämnade salen.

Thomas såg snabbt på Caspian, gissade att han inte gillade att han var uppe och sprang när han egentligen hade stränga order om att vila för att inte såren skulle gå upp. Men det fick gå nu, han måste få prata med Alysia nu när han hade chansen. Han fick bara hoppas att Caspian inte skvallrade för Thomas föräldrar att han var uppe och gick, dem skulle bli rätt sura på honom. Eller arg ifall det var hans pappa. Han hade faktiskt blivit riktigt förvånad, då pappan verkade ha brytt sig om honom på riktigt faktiskt under tiden han varit dålig nu. Han hade förvånat Thomas, som kanske också mjuknat lite inför pappan med då. Kanske att han brydde sig trots allt, han hade väl fått sig en tankeställare efter hela händelsen. Thomas såg försiktigt på Alysia, oj vad han hade saknat henne. Han hade ångrat sig också, visserligen hade han blivit sårad av hur hon inte sagt nåt. Men att vara utan henne hade fått honom att inse hur mycket han egentligen gillade henne.
"Förlåt", började han försiktigt, visste inte riktigt hur annars han skulle börja.

Då Caspian lämnade rummet vände Alysia blicken till Thomas. Trots allt han blivit utsatt för så verkade han må rätt så bra. Det betydde dock inte att han borde vara uppe och gå runt, med tanke på vilka djupa sår han fått så fanns det nog ännu risk för att stygnen skulle gå upp. Hon rynkade fundersamt på pannan. Ända fram till nu hade hon varit säker på att hon visste vad hon skulle vilja säga honom om hon fick chansen att prata med honom igen, men nu stod det alldeles stilla i hennes huvud. Då han bad om ursäkt la hon huvudet en aning på sned, som en uppmuntring att han gärna fick förklara sig. Visst hade hon blivit upprörd över hur han hade reagerat men egentligen så hade han inte så mycket att vara ledsen över.

Thomas såg på henne och svalde lite, tvekade lätt innan han fortsatte. Han hade tänkt innan på vad han skulle säga, men att se henne igen var som om det stoppade all tankeverksamhet och allt var som bortblåst.
"Förlåt att jag körde bort dig sådär, jag har ångrat mig varje dag sen dess. Jag var bara så sårad och allt att jag inte tänkte ordentligt", sade han ärligt.

Som sagt tänkte Alysia inte ljuga om att hans kylighet inte hade sårat henne, men hon hade nog förtjänat det. Det enda hon kunde säga till sitt försvar var att hon varit rädd över att berätta sanningen för honom. Hon hade inte velat att han skulle se annorlunda på henne.
"Jag förstår varför du gjorde det, du hade och har fortfarande all rätt till att känna dig sårad," sa hon tillslut.