Minnen från förr (PRS)

Tasha märkte knappt att han lyfte upp henne i hans famn. Inte mesvetet, då rösterna fortfarande var om henne och gjorde henne galen. Det var värre än det brukade vara, för att hon inte var beredd på mörkret. Men hennes kropp verkade veta det, då den slappnade av något. Som kroppen visste att hon var trygg nu, att ingen skulle komma åt henne.
Det tog en bra stund innan hon ens märkte att det var ljusare, att hon var i Zacharys famn. Än darrade hon som ett asplöv, men sakta blev det bättre. Sakta slappnade hon av och slutade tillslut att darra. Hon la försiktigt armarna om hans hals då allt var över, då hon åter var sig själv.
"Tack." nästan viskade hon fram och lutade sitt huvud mot hans axel, helt slut efter pärsen.

"Du sade att du var rädd för mörkret, men det där var mer än bara rädsla", påpekade han och satte sig ner på ändan av sängen där han lossade på hennes grepp och höll ut henne en armlängd från sig själv. Det såg ut som om hade gråtit, gråtit av...mörkret? Han sträckte ut en skälvande hand mot henne och torkade bort de våta spåren av tårar från hennes kinder.
"Varför är du så rädd för mörkret när du vet att ingenting lurar i det här?" frågade han milt, något som var ovanligt från hans sida. "Om vi nu räknar bort husalfen och mitt undermedvetna då", lade han sedan till och fnös.
Hur hade hon lyckats överleva så länge egentligen? Mörker fanns överallt, det räckte med att en glödlampa exploderade eller att ett ljus blåstes ut av misstag, så var det genast där.

Tasha darrade lätt till då han rörde henne, som en skälvning efter vad som nyss inträffat.
"Jag, jag, jag...." började hon med stammande ostadig röst. Hon var nära att brista i gråt igen, men hon drog ostadigt efter andan för att finna balansen åter.
"Inte ditt undermedvetna, mitt undermedvetna. Det är röster, bilder blandade med minnen. De talar med mig, kommer åt mig." hon stirrade på honom med stora förskräckta ögon. Han skulle säkert tro att hon var galen, vilket hon var. Hon kunde knappt hålla ihop så som nu. Hade han inte varit där visste hon inte vad som skulle ha skett.

Zachary skakade på huvudet utan att släppa henne med blicken.
"Men du vet att de där rösterna inte kommer att komma åt dig", sade han bestämt, som för att försäkra henne. "Du vet det..."
Han tystnade och drog henne intill sig med en suck, andades in hennes doft som om den vore en slags drog för honom. Det var fortfarande oklart för honom varför hon doftade så ljuvligt. Kanske det där undermedvetna han talade som var orsaken?
"Du doftar så härligt", mumlade han med skävlande röst och for med handen över hennes hals där han tydligt kunde känna hennes puls. "Jag håller på att tappa förståndet."
Även om han visste att han borde lämna rummet satt han som förstenad med armarna om henne. Efter en stund insåg han att han inte andades längre samt att han började känna sig alldeles yr.

"Jo, jag vet. Men inte då det händer. Jag försöker säga åt dem det, men de lyssnar inte." hon suckar och lutar sig mot honom. Låter borra ner sitt ansikte mot hans bröst och vill bara stanna dör föralltid. Hon lägger armarna om hans midja och bara njuter, med halvslutna ögon. Detta var underbart och hon ville att det bara skulle fortsätta i all evighet.
"Du har en otrolig förmåga, att lugna ner mig. Vet du det?" frågar hon långsamt. Men drar sig sedan snabbt undan och skjuter honom lätt ifrån sig.
"Zachary, Zachary för guds skull andas!" skriker hon nästan ut i panik. Hon skakade till honom lätt och skulle slå till honom om nu det hjälpte.

Zachary ryckte till och fäste ostadigt blicken på Tasha. De längderna han gick till för att hålla reda på sitt sinne, tänkte han förbittrat och ruskade på sig.
"Jag andas", försäkrade han henne och lät åter lungorna fyllas med luften som var mättad med hennes doft. "Det är faktiskt ditt fel att jag hellre låter bli", fortsatte han omtöcknat och drog en hand genom sitt eget hår.
Hennes utrop, eller vad man nu skulle kalla det, hade fått honom att kvickna till igen. Men att låta bli att andas hade ju också haft en ganska positiv effekt...
Han gäspade och började följa hennes benstruktur i ansiktet med ett finger, fascinerad. Under hela hans livstid hade han aldrig kommit såhär nära en annan levande varelse. Av någon oklar anledning började det svida i ögonen på honom. Var han verkligen så pass hatad av omvärlden?
Det måste ha sett helt galet ut från hennes perspektiv där han satt och vidrörde hennes ansikte med tårarna rinnande ner för kinderna på honom.
"Du har en otrolig förmåga att göra mig förvirrad", sade han så tyst att det nästan inte hördes.

"Mitt fel?" frågar hon mjukt och strök honom långsamt med handen för att få bort tårarna.
"Såja, såja." tröstade hon och log mjukt, glad att även han kunde gråta. Det hela gjorde honom mjukare på något vis. Hon älskade honom mer för det än om han hållit alla känslor inne som brukligt var för män.
"Hur är det jobbigt? Är det monstret inom dig som vaknar? Är hungrigt? Det borde finnas något sätt att lugna det. Vi ska finna på något." försökte hon trösta. Hon hade ju sagt att hon skulle finna på någon dryck, kanske de båda samman?
"Rummet med flygeln hade massa böcker, vi kanske finner något där? Någon glömd växt som kan användas eller så. Vi har en hel trädgård full. Eller ja, nu snöar det, men i vår."

Zachary lindade armarna om henne och drog ett djupt andetag.
"Ditt fel", ekade han och greppade tag om hennes handleder med en lätt galen min.
Oförsiktigt knuffade han ner henne på madrassen och lutade sig över henne med vidgade ögon. Hon var så nära honom att han kunde urskilja hennes hjärtslag.
"Det borde inte fungera så", sade han tyst och tittade på henne med samma sinnesrubbade blick. "Men jag antar det...och inga växter för guds skull."
Han pressade återigen sina läppar mot hennes även om det var fel, så otroligt fel. Hennes kropp var skör, vilket han redan visste, men i stundens hetta kunde han inte hejda sig själv. Självbehärskningen låg ungefär på nivå noll. Hon måste ha tyckt att han var på samt girig, men han kunde inte klandra henne då han faktiskt var det.
Sedan stannade han upp lika plötsligt som han attackerat henne med sina läppar och tittade ner på henne med en bestört blick.

Tashas blick svartnade då han höll fast henne under honom och pressade sina läppar mot hennes. Detta var inte samtycke, detta var något annat som hon inte gick med på då det kom så brutalt. Något som hon mindes från hennes barndom. Men hon var inget barn längre, hon var en vuxen kvinna, en vuxen kvinna som kunde försvara sig trots de små krafter hon hade kvar.
Hon bet honom i läppen och sparkade honom med den kraft hon hade mellan hans ben innan hon försökte komma loss och knuffade undan honom.
Hennes blick var svart av vrede, vrede och rädsla? Besvikelse? Ja, allt.
"Vad i helvette tror du att du håller på med? Varför håller du mig fast? Vet du inte att det krävs samtycke till en sådan sak? Att ingen äger ens kropp förutom en själv." skällde hon ur sig, kanske mot honom, kanske mot hennes far. Tänk om det hade gått längre? Hon bara rös vid vad som kunde ha skett.

"Vad håller du på med?" utbrast Zachary och vidrörde sin blödande läpp med uppspärrade ögon. "Jag trodde väl för fan att jag hade ditt förbaskade samtyckte", morrade han och torkade bort blodet från läppen utan att kolla på det. Han hävde sig upp ur sängen och ställde sig en bra bit ifrån den med samma brännande smärta i ögonen som han haft innan. Hätskt torkade han bort tårarna med handryggen och ställde sig i fönstret med ett hårt grepp om fönsterbrädan. Efter ett tag gav träet vika och splittrades till smulor i hans skakande händer. Det här huset tålde tydligen inte hans humörsvängningar speciellt bra.
"Ingen äger ens kropp förutom en själv säger du?" spottade han fram och spann runt. "Låt mig tänka ett slag på den saken..."
Han slöt ögonen och drog några djupa andetag innan han öppnade dem igen. De var troligen röda vid det här laget och svullna.
"Jag har ju sagt att jag inte har någon självkontroll", viskade han.