[PRS] boknörd_ & WeasleyHufflepuff

Det brände i hela kroppen för varje trappsteg. Som om någon hällt tändvätska i mina ådror och tände på det för varje steg.
Jag bet mig i insidan av kinden för att inte skrika högt för varje steg och en smak av mitt egna blod fyllde munnen.
Det hjälpte inte tårarna från att bildas i ögonen och jag var tvungen att stryka bort dem med jämna mellanrum.
Luke verkade inte märka nåt (tack gode gudar) utan han var i ett djupt samtal med Krullhåret, vilket gav mig ett perfekt tillfälle att stirra på de långa, krökta ögonfransarna, den tydligt markerade käken, hans muskulösa kropp.
nej, jag var bara oåväg att bli galen.
Miranda (that bitch) var tyst och blängde var andra sekund på mig.
När vi stannade ovanför cellen var jag tvungen att luta mig framåt för att spy, men bara en sur uppstötning letade sig upp ur min mun och jag spottade den på mattan.
Sedan började allt runt omkring mig snurra och jag trillade in i någon.
Svart.
Vem släckte ljuset?

"Dont give up Noema. Dont give up, lalala." Nynnade jag för mig själv. Första gången jag sagt mitt fullständiga namn på ett tag. Gillade det faktiskt lite. Ett namn på en krigare typ.
Jag försökte sjunga nån bra låt, men det lät bara hest och falskt.
Dessutom kände jag mig så tom, och det brände fortfarande i lungorna. JAg sköt bort varje tanke om Hazel, men unnade mig att fundera på hur jag kunde skada Castellan på värsta sätt. Nema The ginger Killer. Gillade det.
Jag orkade inte gråta. Alla tårar hade liksom utnyttjats förut. Allt var väl dessutom okej med Hazel. Hon var så älskad av vår fiende. *Min fiende.

Ändlöst mörker och jag föll längre och längre ner i tunneln av det.
Man kunde inte säga om jag gjorde det, för det var liksom ändlöst så det var lite svåravgjort om jag föll eller om jag bara svävade i luften.
Som om jag drunknat i något tog någon tag i mina axlar och det skarpa, bländade ljuset från solen bländade mig.
Kunde man få solbränna på ögonen? Jag svär att jag i alla fall fick nedsatt synförmåga som fanns på mammas sida (men som inte drabbat henne) i detta tillfälle.
Jag ska fan i mig ha guldbågade pilotglasögon.
Vänta bara.
Personen ruskade om mig igen och en stön av smärta letade sig fram mellan mina läppar.
det brann igen, men lågan hade dämpats. Ambrosia kanske?
"Du är vaken, Brooks", sade Luke med en lättnad jag aldrig trodde han skulle visa.
"Nema då?" frågade jag tyst och Luke spändes. man those abs i swear

"CASTELLAN! " Vrålade jag och hoppades att det skulle höras. Jag nynnade fortfarande för mig själv då och då, hoppades att jag typ skulle tappa förståndet på det sättet. Jag hade vrålat flera gånger, men det där monstret hade lämnat sin post efter tredje.
Så var det. Alla lämna mig. Feel lonely.
Jag skrek hans namn om och om igen, tills det hördes tunga dunsar i trappan. Brokollin kom emot min cell med arga steg.
"Så jag hördes?" Sa jag och flinade (falskt, vad skulle jag göra?) överlägset.
Han var inte bara några centimeter längre än Hazel, och det lockiga håret påminnde mig om en kille jag gått i samma klass som i trean. Han var dock brunett och inte blondin.
"Håll förfan käften" Snäste han mot mig, men jag började nynna så högt jag kunde på en okänd melodi.

Nemas vrål jagade mig, som om jag var instängd i ett dårhus.
Hennes skratt och kosntiga melodier fick allt att snurra runt, göra mig förvirrad, illamående.
Jag trängde ut tankarna på Nema, eller försökte, men det var inte så lätt förrän en viss person *host*Luke*host* började gå omkring utan tröja.
That's right.
Utan en fucking tröja.
Med magrutor and all.
Försökte seriöst att inte dregla, but that guy is seriously eye candy.
Och såklart märkte han det. Luke kommenterade inte, men han flinade och höjde på ögonbrynen.
varför ska livet va så svårt?
Jag ville ha Nema här.
Hon kramade mig som om jag var skör, gjord av glas, men Luke kramade mig som om han var rädd att jag skulle sparka honom.

"Don't give up, won't give up, don't give up, no, no, no! I'm free to be the great-" Brokollihuvudet avbröt mig mitt i en mening, vilket fick mig att surna till.
"Vad är felet på dig?"
"Vad felet på mig är?" Kaxade jag och höjde argt på ögonbrynen. Jag hade ställt mig upp och gått fram till gallret. "Jag bara råkar sitta inlåst i en skitliten cell medans en kille som försökt strypa mig, flörtar på Hazel. Make sense, right?"
Dem sista orden skrek jag ut på honom. Jag kände mig mer pissed off än tom nu.
Jag hade ändå ingen aning om vad jag skulle göra, utan sparkade förtvivlat och argt på gallret.
"Kisspaus" Sa jag, trotts att jag inte ens behövde gå på toa. Jag ville bara se nått annat än den här jävla kryptan.
Killens mun snörpte ihop sig, men sedan nickade han kort. "Två minuter."
Jag nickade, försökte dölja leendet som lekte på mina läppar.
Han låste snabbt upp cellen och drog mig med starka händer i armen upp mig för den trånga trappan.
När vi kommit upp syntes det tre dörrar, plus ett öppet rum utan dörr, där vi hade kommit in med båten.
Han pekade kort mot en dörr jag inte sett förut, den stod bakom några växter. När han hade släppt mig sprang jag nästan in på den lilla toaletten.
Jag låste snabbt om mig, kollade runt mig för att hitta något att försvara mig med.
Först funderade jag på om jag skulle försöka dra loss toalocket och använda det, men ändrade mig då det skulle låta för mycket.
Jag nöjde mig med en toaborste i rött plast. Den såg knappt använd ut, vilket jag var sjukt tacksam för.
Så det var alltså jag. En galen typ som slog ned folk med toaborstar. Det här ärvde jag verkligen inte från mamma.
Så ljudlöst jag kunde låste jag upp och gick ut. Brokollikillen (jag brukar inte kalla folk med lockigt hår det, lovar.) stod med ryggen mot mig, och hade lyckligtvis inte märkt att jag var färdig.
Vad tusan höll jag på med? Mitt plastvapen skulle inte ens kännas.

Det där med att Luke trodde jag skulle sparka honom vilken sekund som helst hade han rätt i.
Visserligen var han snygg - en underdrift - men det betydde inte att jag tyckte om honom. Visst, det fanns tillfällen man så den gamla Luke Annabeth crushat på fladdra förbi.
Annars var han som ett sånt där fint, glansigt äpple du inte kunde vänta att stoppa tänderna i men det som fanns inuti var ruttet.
Korridorerna på fartyget var ödesbelagda och klockan var runt åtta på kvällen. Solen hade sänkt sig lägre på himlen och i horisonten fanns rosa, orangea och lila streck målade. Det såg ut som om någon dragit med en tjock målarpensel.
"I bring the karma to your game, you better run, run, yeah.
That bitch don't play~"
Det kändes som om det var länge sen jag sjöng men oväntat nog lät det mjukare än någonsin och jag hoppades Nema hörde.
Ett högt skrik ekade i korridoren och det kom från toaletten.
Nema?
Snälla säg att det är hon!
Tanken ekade i huvudet när jag sprang åt hållet jag hört rösten från.

Jag hade fortfarande borsten i handen när jag sprang förbi dörr efter dörr. Till min stora förvåning följde inte killen efter. Bara det iskalla skriket.
Planen jag tänkt ut: toaborste, dra ut ilska på Castellan, rädda Hazz.
Planen nu: Vilken plan..?
Hon hade bara gått iväg med honom. Hon gillade honom. Bara att inse.
Jag saktade in framför en rödklädd trappa. Till höger om den gick en annan, tom, smalare korridor.
Jag satte mig på ett trappsteg. Varför dra här ifrån när jag vet att jag inte kommer komma så långt utan att bli tillbakadragen igen?
Tänk om allt bara var ett underhållande spel? Gudarna skapar kaos för att få oss halvblod att göra någonting som lyser upp deras trista existenser? Om oraklet bara var ett påhitt och om Thalias träd inte alls var döende.
Jag orkade inte hoppa på någon Castellan, och om jag gjorde det skulle jag dö på cupen.
Då skulle Hazz dö med mig, tänkte jag, men slog bort tanken, då den verkade alldeles för självisk.
Lätta steg hördes till höger om mig, den andra korridoren, och först kände jag ett rus av rädsla inuti. Sen lade sig rädslan, och jag försökte göra mig så liten som möjligt för att inte synas.
Hon for som en virvelvind, men stannade precis in vid trappan.
Hazel.
Jag kunde inte undgå att känna lättnad, men på samma gång fientlighet.

"Nema!" andades jag lättat och försökte lugna ner mitt bultande hjärta. "Åh, tack gode gudarna -"
Jag försökte inte ens torka bort tårarna som trängde upp i ögonbrynen men jag gjorde mitt bästa för att inte börja storgråta. Det kändes som att halsstruparna höll på att flätas ihop med varandra av den ansträngningen och jag dök ner mot Nema i en kram.
Hen stelnade till och gjorde ingen ansats till att krama mig tillbaka, så jag släppte henom försiktigt och en sårad min hotade att lägga sig över mitt ansikte.
Hade Nema inte saknat mig? Skyllde hen allt på mig?
"Förlåt."
Det var meningen att det skulle vara klart och tydligt, men det lät mer som en hes viskning och min högerhand famlade efter Nemas.
Hen drog undan den.
Jag vände bort ansiktet, ville inte visa hur sårad jag blev.

Hazel hade tagit ett kort steg bakåt, tittade inte på mig, vilket kändes som en lättnad. Jag ville inte se på henne. Det kändes som om hon hade svikit mig, förrått mig.
Jag stoppade händerna i byxfickorna, och snörpte ihop munnen. Jag satt kvar, för jag visste inte vad jag ville.
Kanske att Hazel skulle lämna mig här, eller att hon skulle stanna kvar oavsett vad jag säger åt henne att göra. Bara kanske.
Jag ställde mig upp, och gick långsamt ner för dem två trappstegen. Sen började jag gå. Rakt fram, med korta, långsamma steg.
En hand lades på axeln och jag snörpte runt för att möta hennes välkända ögon. Dem var fulla av tårar.
"Nema..-"
"Släpp." Jag gjorde allt för att hålla rösten stadig, men den lät bara liten, låg, obetydelsefull. Men hon släppte inte.
Det blev suddigt för ögonen, det kändes som om halsen snörptes ihop sig och så singlade en tår ner på kinden. En efter en kom dem.
Jag sjönk ned längst väggen, tryckte benen tätt mot bröstet, och bara släppte allt.