fantasy roll

Neflite hade lyssnat på samtalet hela tiden och visste exakt vad personen i andra änden hade sagt men visade inte något tecken på det och sa.
- be inte om ursäkt för att du svarar i din telefon. Det är ju bara normalt.

**Normalt, i min värld är det onormalt, vi kan kommunicera på andra sätt**

Hon tyckte på axlarna igen för säkert tionde gången den kvällen. "Om du säger det så." Lite konstigt sätt att svara endå...

Han nickade men sa inget utan bara såg sig omkring och lyssnade efter ljud

Han skruvade på sig och såg sig omkring som om han var rädd att någon skulle se honom. "Du ser orolig ut. Vad är det?" Hon rynkade pannan fundersamt.

Neflite ryckte till och sa lugnt.
- Nej, det är inget.

Han kände sig dock lite orolig att hon skulle känna något konstigt från huset de var i.

Han ljög igen. Ezra himlade med ögonen och suckade "Var ärlig." Hon drog huvtröjan närmare kroppen som i en impuls. Hon märkte att hon frös. Konstigt. Masato vetrkade inte frysa eller verkade iallafall kunna ignorera det. Ezra släpade sig bort till kakelugnen med ingraveringarna och sträckte ut händerna mot de dansande lågorna. Värmen började komma tillbaka. Hon suckade bekvämt. Kakelugnen påminde henne om där hemma där de också hade en, dock lite nyare, som de brukade tända på vintern när hon var liten när det var kallt. Hon ruskade lite på huvudet för att komma tillbaka till vad de pratade om. "Var ärlig." Hon upprepade det lite högre den här gången.

Neflite kände att han blev förbannad men sa.
- Har jag inte gjort det klart för dig Ezra att jag är ärlig?

Hon ryckte på axlarna. Hon var irriterad igen. "Okej! Jag ger mig!" Hon fräste ut det. Hon drog ihop irritationen igen och bytte ut den mot skuld. Hon hade ingen rätt att rota i hans liv. Det visste hon och att vara tyken när han vägrar svara gör inte heller situationen bättre. Hon visste inte ens varför hon sagt det. Det hade bara kommit utan att hon kunnat hindra det. Hon drog ett djupt skakigt andetag och tittade ner i knät. "Förlåt... Jag har ingen rätt att bara fråga saker." Hon drog en hårslinga bakom örat och flyttade blicken igen. Hon kände hur det hettade på halsen och steg upp mot kinderna. Hon satte på sig huvan fast besluten om att dölja att hon rodnade för Masato.

Neflite svarade inte utan bara gick runt i rummet.
Han hade all lust att skicka hem henne, han visste att det var säkert nu.

"Förlåt... Jag vet inte... Jag..." Ezra försökte men rösten bröts. Hon skämdes. Först hade hon stalkat honom, sedan räddade han henne och erbjuder henne ett ställe att återhämta sig och hon tackar honom med att utnyttja hans gästfrihet och ställa en massa jobbiga och rent av galna frågor. Hon tittade ner i knät en stund tills rodnaden lagt sig och tills hon var i bruk att prata. Hon reste sig upp. Varenda muskel sa åt henne att sätta sig ner igen men hon fortsatte. Hon behövde komma underfund med Masato för hon kunde ju knappast lämna nu, då det brunnit bara några kilometer bort och luften nog fortfarande inte var precis hälsosam och att hon bara skulle kollapsa på gatan pågrund av muskelvärken. Hon gick fram till Masato och ledde honom till soffan. Hon satte sig och visade att han skulle göra likadant. Hon tänkte be om ursäkt, fast på riktigt.