~Bayrios~ [Fantasy Roll]

"Vad-" började Arya när marken skakade, men hon hann inte längre än så, "hmpf...!"
Arya var inte beredd när Erik drog henne intill sig. Känslan av hans närhet var underbar men den så plötsliga omfamningen fick hennes paranoida sida att komma tillbaka. Hur fort det gick för honom att fånga henne så att hon inte kunde komma loss skrämde Garudiskan. När greppet mjuknade och prinsen såg ner på kvinnan i sina armar log hon inte längre, trots att hennes folk precis vunnit ett krig. Aryas ansikte speglade en kall sinnesstämning och ögonen visade ofrivilligt tecken på rädsla.

Parvati däremot, var raka motsatsen till sin vännina. Hela hennes varelse bokstavligen strålade av glädje. Runt hennes kropp fanns en aura av grönt lysande sken, på samma sätt som Arya haft innan hon togs av demonen och efter hennes fötter lämnades gröna, lysande fotavtryck på marken.
"Vi...vi vann!" utbrast hon, "Arya, vi vann!"
Parvatis panna rynkades då hennes blick föll på Erik.
"Är han okej?" Sade hon samtidigt som Arya fångade Letoyanens medvetslösa överkropp i sina armar.

Hon hade vänt sig, blicken på Erik. Innan hon hunnit se tecknen för det hade han fallit ihop, Arya hade försökt fånga honom men Freja förstod att det skulle vara lönlöst. Erik..! Hon löpte de tre stegen som krävdes för att nå fram. Med sina starkare armar greppade hon tag om hans axlar för att hjälpa kvinnan att hålla honom. Försiktigt placerade hon honom på rygg på marken. Hjärtat bultade i hennes bröst. Hon ville skrika på Arya, fråga vad hon hade gjort mot honom. Men, det var hennes kvinnliga sida som skrek, den logiska sidan var mer omsorgsfull mot Erik. Hon kunde känna pulsen av den blå magin och hans hjärtslag då hon placerade handen på hans bröstkorg. Han är okej... Tacka de uråldriga...

Hon tittade på Erik en kort stund med mjuk blick, förståelsen för hur hårt han måste ha kämpat, och hur mycket kraft han måste förbrukat under den otroligt långa dagen. Men mest av allt förstod hon att han måste omedvetet ha håll sig vid medvetande tills de var säkra, hon själv och Garudisiskan. Hon tittade upp på kvinnan,
"Han kommer bli bra. Han behöver vila och näring, hjälp att återställa sin magi efter allt han gjort." sade hon med sin enformiga, entoniga röst. Inga känslor speglades i hennes kroppsspråk, ord eller ögon. Hon höll allt djupt begravet och dolt för omvärlden.

Om Arya hade varit vid full hälsa hade hon utan problem klarat av Eriks tyngd, men nu var hon fortfarande svag efter demonens grepp och orkade knappt stå upp själv. Därför var det en stor lättnad för henne att överlämna tyngden åt Freja.

Arya såg oroligt på Erik där han låg i gräset men sade ingenting. Det gjorde däremot Parvati.
"Vad hände? Han måste använt väldigt mycket magi..."
Arya blängde på Parvati. Hennes babbliga väninna kunde aldrig hålla tyst, hon sade alltid det första som dök upp i hennes huvud. Vilket var förvånansvärt mycket med tanke på hur lite hon faktiskt tänkte.
"Om det här kriget verkligen är slut måste vi återvända tillbaka till vårt folk nu." Arya vände sig till Freja, "men kan du hälsa och tacka Erikk från mig för allt han gjort? Hade det inte varit för honom hade kanske inte kriget varit över ännu..."

Freja tittade på Arya, hon förstod inte kvinnan framför henne. Men å andra sidan ville hon inte förstå heller. Så hon nickade, men en tanke slog henne hastigt. Hon skulle inte kunna förflytta Erik själv, det gick inte, hans över 100 kg tunga kropp var alldeles för mycket. Och med all vikt från kläder, rustning och vapen var det omöjligt. Speciellt med tanke på hennes egna försvagade tillstånd. Så hon tittade på Arya en liten stund, jag vill inte be henne om något.. Men, för Erik, gör jag vad som helst...
"Arya." sade hon med sin kalla röst, "jag måste be dig att stanna här, bara en kort stund så att jag kan kalla på Frigga. Annars kan jag inte få med honom till lägret. Och, jag vill inte lämna honom öppet, oskyddad, såhär." Freja gav en blick åt Eriks neutrala ansikte där omedvetenhetens grepp inte gav plats för någon form av uttryck eller känsla. Han såg fridfull ut tyckte hon. Hon vred sin blick åter till Arya medan jubel hördes från krigsfältet tillsammans med löpande kroppar och stänkande blodig lera som for omkring och landade med höga splash! emellanåt.

Arya såg först på Freja men vände blicken till Erik på marken när hon talat klart. Hennes ansikte visade inga känslor då hon nickade sitt svar till Letoyanskan, men inom Arya gladde sig något enormt mycket över att få en sista stund vid Eriks sida. Hon vände sig till Parvati;
"Parvati, ta reda på om min morbror och kusin och din bror är helskinnade och kom sedan tillbaka till mig, du kan använda Daya om du vill."
Parvati rynkade pannan och såg något sur ut.
"Men, jag kan väl inte bara lämna dig här? Vad händer om det kommer någon?"
"Då tar jag hand om det."
"Men..." Parvati verkade inte komma på något mer mot argument så hon stängde munnen och gick något surt emot Daya för att sitta upp på henne och göra som hon blivit befallen.

När både Parvati och Freja försvunnit åt var sitt håll satte sig Arya ner på knä vid Eriks sida. Först gjorde hon ingenting annat än bara titta på hans uttryckslösa ansikte och långsamt andandes bröst. Han var så vacker kom hon fram till, stilig på ett sätt som Arya inte riktigt kunde förklara. Det fanns en stolthet i hans utseende men också något mjukt. Lite som ett lejon, fast mänsklig såklart.

Efter en kort stund av endast iakttagande sträckte Arya fram sin lilla, bruna hand och tog Eriks livlösa, bleka. Hon visste att detta antagligen var sista gången hon såg Letoyanen igen och önskade att han åtminstonde hade varit vaken när hon sade adjö. Men, tänkte hon för sig själv, efter allt han gjort för mig, mitt folk och för hela Bayrios finns det ingenting jag kan begära av honom... Arya suckade och släppte prinsens hand.
"Tack för allt Erikk." Sade hon och smekte hans kind en gång innan hon reste sig från marken vid ljudet av hovslag.

Freja hade saktat ner till trav och till slut skritt precis innan hon stannade vid Erik och Arya i skogen. Hon svingade benet över Friggas rygg och landade med en hög duns då fötterna tog i marken. Hon klappade hatrin på halsen.
"Tack för att du stannade.." sade hon sedan medan hon gick fram till Arya och Erik, "jag klarar det från nu." fortsatte hon och stannade bredbent framför Garudiskan. hon visste inte riktigt vad hon skulle säga, kvinnan förvirrade Freja något. Men hon höll det för sig själv.

Arya stod helt stilla när det mäktiga djuret skrittade in med sin ryttare i gläntan. Arya fortsatte att vara tyst och bevaka Freja medan hon hoppade ner från hatarin, gick fram till Arya och Erik och talade klart. Arya funderade lite på vad hon skulle säga när Freja tystnat. Hon kände inte denna kvinnan och visste nästan ingenting om henne. Det ända jag vet om henne är att hon är Eriks vän och är en oäkting. tänkte Arya precis innan en annan tanke slog henne; Hon är också den som senaste räddade mitt liv...
"Frae..." började Arya men avbröt sig själv då hon hörde hur konstigt hon uttalade Frejas namn, "du,..tack. För allting. Jag vet att det var du som räddade mig från demonens krafter och hjälpte mig att rädda Erikk från hans sjukdom."
Arya såg bestämd ut när hon sa det men det fanns en liten osäkerhet inom henne då hon alltid varit väldigt obekväm i sådana situationer.