Prs med Wolf

Anaid log när Rascal lade sin hand på hennes axel. Hon undrade om hon borde göra samma sak på honom.
"Jag lovar" utan att tänka tog hon ett steg fram och kramade honom. Det var en kort omfamning och Anaid rodnade när hon släppte Rascal.
"Det kommer gå bra, om jag inte är tillbaka innan imorgon bitti är jag antingen död, eller inlåst någonstans, men oroa er inte för det jag är tillbaka om någon timme"
Med dem orden vände hon sig om och gick genom skogen mot slottet med sina sovande bröder svävande efter sig.

Rascal besvarade den plötsliga omfamningen och kände hur han blev varm inombords. Aimil log bakom hans rygg, men han kunde inte se det. Vad Anaid sade lugnade inte Rascal direkt, men han gjorde sitt bästa för att verka självsäker och nickade bestämt till Anaid. När hon väl var utom synhåll gick Rascal och Sham tillbaka mot lodjurslägret medan Aimil vinkade åt dem mellan Astrid och Minosa.

Några minuter senare var de åter vid lägrets kant och såg ängsligt in.
"Borde vi säga något så att de vet att vi kommer?" frågade Sham efter en stunds tystnad.
"Hon är en schaman, jag skulle tro att hon redan vet att vi är här", svarade Rascal och mycket riktigt dröjde det inte länge förrän den korta gamlingen kom skyndande mellan tälten med den stirriga blicken fäst på vännerna.

När Anaid gått i cirka fyrtio minuter var hon framme vid slottet. Trotts att det inte gått särskilt lång tid sedan senaste gången hon varit på slottet kändes hennes hem ovanligt stort och mäktigt. Anaid svalde och släpade sina bröder sista biten fram till porten.
"Släpp in mig, jag är Lady Anaidelle, syster till Hertig Vagn" det kändes konstigt att inte längre vara dotter till hertigen.
"Hertigen har väntat på dig Milady" sade portvakten och sneglade konstigt på Adam och Norman när han öppnade porten.
Anaid släpade sina bröder över slottsgården och lade ner dem när hon kommit in till själva slottet.
Hennes plan hade varit att lämna dem där och sedan hoppa ut genom ett fönster igen, men så snart hon lagt ner sina bröder ljöd en alldeles för bekant röst i slutet av korridoren.
"Anaidelle! Lillasyster! Det var på tiden! Och vad har du gjort med våra bröder?" Vagn kom gående med två soldater efter sig, mot Anaid.
Hon sträckte på ryggen och tog ett par steg emot sin bror.
"Det vet du nog" hon bet ihop, "Men jag kan inte stanna här Vagn, jag...Minosa och Astrid är kvar i skogen"
Vagn suckade. Anaid hatade när han skulle spela vuxen och vis.
"Lillasyster, jag är ledsen men jag tänker inte låta dig lämna palatset, skogen är alldeles för farlig för en ung dam helt ensam" Anaid öppnade munnen men stängde den ingen och Vagn fortsatte, "Vad gäller Astrid och Minosa hittar säkert militären dem under sin marsch inatt men tills dess kan vi inte göra något åt det"
"Så du tänker bara lämna dem att..." Anaid avbröt sig själv och stirrade på sin bror, "Vänta, marsch? Vilken marsch?"
Vagn suckade igen och såg på sin syster.
"Vi förbereder ett anfall emot barbarernas "vargläger" som hämnd för att de dödade vår far, Hertig Alaric, Hans Majestäts hela kungliga armé kommer att anfalla inatt, ikväll vid middagen diskuteras tekniker och tider för anfallet" Anaid blev blek i ansiktet, "Så nu, lillasyster vill jag att du gör dig i ordning inför middagen, du och din festman skall infinna er i matsalen klockan åtta prick"
Anaid fick lust att kräkas. Vagn hade på något sett lyckats säga alla de värsta saker som inte fick vara sanna i en mening.
Varglägret (med Rascals far) skulle attackeras. Kung Halvvar befann sig på slottet. Anaid skulle klä upp sig...och hon hade en festman.

Samtidigt hos Astrid, Minosa och Aimil började Astrid bli orolig.
"Hon borde vara tillbaka nu, det har absolut gått över en timme" Astrid bet sig i läppen, "Något måste hänt henne"
Minosa suckade.
"Lugna dig Astrid, det är Anaid vi pratar om, hon är en häxa hon klarar sig" Minosa blängde på Aimil, "Bättre än med massor av tafsande hamnskiftare i varje fall"
Astrid vände sig ilsket mot Minosa.
"Minosa sluta, det hjälper inte precis"
Minosa fnös och skakade på huvudet. Men ingen av människorna sade något mer till varandra.


(Oj, heheh, det blev ganska långt....)

Aimil låtsades inte om Minosas kommentar, men hon kunde inte förneka att hon också var orolig. Hon sög in underläppen och rynkade pannan i frustration.
"Vi kanske borde kolla till henne... Ni två borde inte ha några problem med att komma in", sade hon och vände sig till Minosa och Astrid.
"Dessutom misstänker jag att ni inte uppskattar era dagar i skogen."

"Jag anade att ni skulle komma tillbaka...", muttrade schamanen i hennes varma, dunkla tält och Rascal skruvade på sig där han satt. Han trivdes verkligen inte i det trånga utrymmet. Sham tycktes inte kunna slita blicken från lodjurets fågelbo till hår, så Rascal fick sköta pratandet.
"Jag vet att du ville bli av med oss, men... Vet du något mer om männen som dödade dina vänner?" sade han så artigt han förmådde. Schamanen kliade sin lätt håriga haka och synade honom.
"Du tänker leta upp dem", sade hon lågt. Det var inte en fråga utan ett konstaterande. Rascal nickade.
"De dödade min väns anhöriga och ligger bakom stora delar av människans och hamnskiftarnas krig. Jag kan inte tillåta att de fortsätter."
"Ät", svarade schamanen bara och pekade på en köttbit mellan dem. De hade inte ätit sedan morgonen, men Rascal kände ingen hunger. Sham däremot kastade sig över köttet.
"Snälla, du måste förstå. Om vi fångar de här människorna kan hela det här kriget försvinna", sade Rascal med en antydan till frustration i rösten.
"Krigets rötter ligger djupare än så, unge varg." Rascal stirrade ihärdigt på schamanen.
"Okej, jag ska säga vad jag vet", sade hon till sist och började rita med fingret i sanden bredvid symbolen hon ritat senast.
"Vinden talar om en stad i öst. Om män i stulna skinn och ögon med röda höljen..." Medan hon pratade formade hon en karta i marken. Rascal gjorde sitt bästa för att lägga varje detalj på minnet.
"Jag har inget mer att berätta. Gå nu. Nästa gång ni inkräktar sliter jag personligen era huvuden från kroppen", sade hon plötsligt och slet Shams sjuttonde köttbit från hans fingrar. Sham protesterade högljutt, men Rascal skyndade sig att lämna tältet och återvända till resten av gänget.

Astrid skakade på huvudet.
"Även om vi skulle kunna ta oss in i slottet kan vi inte hjälpa Anaid ut, om hon är inlåst kan bara Vagn själv befria henne" Astrid vände sig mot Aimil, "Vi är bara hovdamer, eller i Minosas fall tjänare, vi har ingen makt i slottet"
Minosa stampade i marken.
"Precis! Vi har ingen makt över våra egna obetydliga liv! Det här är Anaids fel alltihop! Ingen av oss två ville ut i denna fördömda skogen! Eller till de barbariska odjuren! Eller..." Astrid slog Minosa i magen.
"Sluta upp med ditt gnäll Minosa! Anaid räddade ditt liv! Du är skyldig henne detta!" det syntes att Astrid var arg, "Och kalla aldrig någon för ett barbariskt odjur igen!"
Minosa fnös men sade inget mer.

Anaid hade inget annat val än att göra som hon blev tillsagd. Hon gick upp till sitt sovgemak, tog ett bad, borstade håret och drog på sig en ny klänning. Klockan visade att det var trettio minuter kvar till middagen. Anaid satte sig ner på sin säng och suckade. Det fanns inget att göra mer än att vänta nu.

Aimil blev rörd av Astrids utbrott.
"Du är Anaids bästa vän Minosa, du kan inte önska hennes olycka. Visst måste det finnas något sätt att befria henne?" sade hon, men snurrade runt när hon hörde pojkarna närma sig.
"Ni är tillbaka! Fick ni veta något?" sade hon och gick dem till mötes. Rascal nickade och såg sig omkring.
"Var är Anaid?" frågade han och såg förvirrat upp på Aimil. Hon såg ner på sina fötter och skakade lätt på huvudet.
"Hon är inte tillbaka." Sham gick förbi Aimil och fortsatte.
"Vart ska du?" frågade hon och såg efter honom.
"Jag ska hjälpa henne, vad trodde du", svarade han bestämt. Rascal gick efter och stoppade honom med en hand på hans axel.
"Det är bra att du vill hjälpa, Sham, men jag tror inte att Anaid skulle bli glad om du stormade in där utan en plan och blev tillfångatagen. Eller värre."
"Så hur ska vi rädda henne? Att stå här med tummarna uppkörda i näsan lär inte göra saken bättre!" svarade Sham ilsket och knöt nävarna. Rascal vände sig till människorna.
"Ni känner till slottet bättre än någon av oss. Finns det något sätt att ta sig in oupptäckt?"

Minosa blängde på Aimil utan att svara men suckade när Sham och Rascal kom tillbaka.
"Nej, det står vaktposter utanför varje ingång, närmaste fönster utan vakter är tre våningar upp till Anaids gemak" Astrid skakade på huvudet, "Anaid har hoppat ut där ett antal gånger men det är omöjligt att ta sig in"
Minosa lutade huvudet mot ett träd och lade armarna i kors över bröstet.
"Dessutom är det alltid tjänare eller hovdamer i Anaids gemak så man kan inte ta sig in utan att bli upptäckt - även om man kunde klättera genom fönstret -" Minosa såg ut att fundera, "Men kanske...nej, det går inte"

Klockan slog åtta. Anaid blev eskoterad till matsalen. Till sin förskräckelse satt inte bara Kung Halvvar och hans män runt bordet, där satt också fem andra hertigar plus hennes bröder.
Norman vinkade åt Anaid att sätta sig brevid honom men i protest gick hon till andra sidan bordet. Midddagen var igång.

"Vad? Vad kom du på?" frågade Rascal hoppfullt och gick närmare Minosa.
"Snälla, om vi bara har en liten chans att rädda henne, låt oss ta den", bad Aimil och tog tveksamt Minosas hand i hennes egna.
"För Anaid."

(Kortsaste inlägget någonsin, men jaja... u.u'

"Så, vi har redan diskuterat var och hur vi skall anfalla, men tiden är ännu inte bestämd, har Hans Majestät tagit något beslut ännu" det märktes på Vagn att han var spänd även om han dolde det väl.
"Käre halv-brorson, lika artig som far din hahah" när kungen skrattade syntes en bred uppsättning av smutsiga oskötta tänder, "Men självklart har jag beslutat om tid, nu ikväll, midnatt för att vara exakt, tar vi vägen genom skogen på samma sett som barbarerna gjorde mot oss! Vi ska göra på precis samma sett som dem, fast fyra gånger värre! Ingen skall komma undan ostraffat för mordet på min halvbror!"
Anaid ryste. Det här var inte bra.
"Men Ers Majestät, är det verkligen...hmm...strategist smart att anfalla så kvickt efter deras attack? Många av våra soldater är fortfarande skadade och vi är har inte riktigt hunnit förbereda oss innan..." Anaid svalde, hon borde inte sagt något.
Kungen synade henne.
"Anaidelle, halv-brorsdotter, inte visste jag att du hade rätt att tilltala mig?" Anaid sjönk djupt ner i stolen, nu hade hon ställt till det, "Men när du ändå frågar kan jag berätta för dig att attackera nu när det inte är beredda kommer ge oss en stor fördel även om en del soldater saknas, så tro mig min plan är vattentät"
Kungen ställde ner sitt vin glas med en så hård smäll att Anaid ryckte till.
Vagn blängde på henne från andra sidan bordet. Han visste vad hon tänkte.

Minosa stirrade på Aimil. Hon hade för bara några timmar sedan attackerat henne och nu kom kvinnan och tog hennes hand. Hamnskiftare var märkliga varelser. Hon rykte till sig sin hand och backade ett steg.
"Det är ingen bra idé, inte ens barbarer som ni är nog så dumma att ta den vägen"
Astrid slog Minosa på armen men kom sedan på vad hon tänkte.
"Jag måste säga att Minosa har rätt, inte ens människor vågar sig dit" hon blängde på Minosa, "Det kallas blod rummet, det är en sorts tortyr kammare specialiserat för...hamnskiftare"
Minosa fortsatte.
"Blodkammaren innehåller allt det vanliga tortyr föremålen man brukar använda, men, det finns också sker anpassat för djur, som munkorgar och annat" Minosa gjorde en paus, "De brukar hänga upp pälsen från sina offer på väggarna så att andra fångar ska skrämmas...jag arbetade från början med att bära ner mat till krigsfångar där nere, hemskt arbete, jag vet att det finns en tunnel som leder någonstans utanför slottet"

De tre hamnskiftarna såg förskräckta ut. Tortyr var inget som användes av hamnskiftare, men de hade ofta hört rykten om människans sätt att skaffa information och straffa sina fångar. Sham såg lätt illamående ut när han sade:
"Så om vi kan hitta tunnelmynningen kan vi ta oss in på slottet?" Rascal såg för sin inre syn hur ett par svarta och bruna pälsar spikades fast på en vägg och svalde.
"Du och Aimil får stanna utanför, jag vill inte att ni ska råka illa ut", sade han allvarligt.
"Ta inte illa upp Rascal, men jag är mycket bättre på att smyga än du", sade Aimil förolämpat och Sham följde upp med att säga:
"Och jag är mycket starkare." Rascal såg bedjande på de två syskonen som praktiskt taget var familj.
"Snälla, det var mitt fel att ni hamnade i den här röran..." Sham och Aimil såg på varrandra och nickade efter ett tag. För sin väns skull sade de inte emot mer.